“The Last Februarys Beauty – Depresso Dailies”

Dear Today Morning
You were a warm and sunny winter day
That shone through the shut blinds of my room
As early as the time i woke up
I could try to imagine how pretty you’d been
If my windows weren’t covered
But then i remember
How they only outlook the mere parking lot
I woke up weak and groggy as ever
From the Neuroleptics making sure i get sleep
Half an hour later i’d taken the Stimulantia
And sunk into my bed waiting for it to kick in
So i could feel alive enough
To trust my legs to stand
Unusual as it was it took me 2 more hours
To find the strength to get up
I seldom stay in bed past the morning
But strangely enough
On the most beautiful day this week
My soul arose too heavy to carry on 2 legs
And even when i managed to move to my desk
I felt weak enough to collapse on the floor
And never again wake up

Morgnar kan bära på en märklig sorts ironi. Ibland är de som allra vackrast just när människan som ska möta dem saknar kraften att ta emot dem. Ljuset kan vara mjukt, luften klar och dagen stilla lovande – men på insidan kan allt kännas tungt, nästan ogenomträngligt.

I dikten finns en sådan morgon. En vinterdag som egentligen är varm och solig, ett ljus som försöker ta sig in genom stängda persienner. Ljuset finns där, utanför rummet, men möts av ett hinder. Det är en bild som bär mer än bara den fysiska situationen. Persiennerna blir nästan en symbol för avståndet mellan världen utanför och det inre landskap där kroppen och sinnet kämpar för att ens orka börja dagen.

Det finns också något smärtsamt vardagligt i bilden av fönstret som bara vetter mot en parkeringsplats. Fantasin kan försöka måla upp hur vacker morgonen är, men verkligheten är mer begränsad. Inte ett vidsträckt landskap, inte en skog, inte en horisont – utan asfalt, bilar och stillastående rutor. Det förstärker känslan av instängdhet. Inte bara i rummet, utan i tillvaron.

Samtidigt är dikten väldigt konkret i sin skildring av kroppen. Den berättar om medicinerna som styr dygnsrytmen. Neuroleptika som säkerställer sömnen. Stimulantia som ska väcka kroppen till liv igen. Mellan dessa två poler finns en människa som väntar. Väntar på att något ska börja fungera. Väntar på att benen ska kännas tillräckligt stabila för att bära.

Det är en väntan som många kanske inte ser. Från utsidan kan en morgon verka enkel: man vaknar, kliver upp, börjar dagen. Men här blir varje steg en process. Först måste kroppen vakna ur medicinernas tyngd. Sedan måste energin sakta hitta tillbaka. Till och med beslutet att resa sig upp kan bli ett projekt som tar timmar.

När dikten beskriver hur två timmar passerar innan styrkan finns där, förändras också bilden av morgonen. Den vackra dagen utanför fortsätter att existera, men tiden inuti rummet rör sig i en helt annan rytm. Där ute rör sig solen över himlen. Här inne mäts tiden i små framsteg: att öppna ögonen, att ta medicinen, att försöka resa sig.

Och ändå är det kanske just denna kontrast som gör texten så stark. Den vackraste dagen på hela veckan råkar också vara den dag då själen känns som tyngst. Det är nästan som om naturens ljus och människans inre mörker går i motsatt riktning.

När själen beskrivs som för tung för att bäras av två ben blir språket plötsligt väldigt kroppsligt igen. Tyngden är inte bara en känsla, utan något som nästan får fysisk form. Den trycker ner, gör rörelser långsammare, gör världen svårare att möta.

Och ändå sker något viktigt i dikten. Trots allt reser sig personen till slut. Inte med kraft, inte med lätthet, men med ansträngning. Vägen från sängen till skrivbordet blir en liten resa i sig. Det är ett steg, ett försök att återvända till livet även när kroppen protesterar.

Men känslan av svaghet ligger kvar där som en skugga. Den följer med ända fram till skrivbordet. Den där skrämmande tanken – att bara falla ner och aldrig vakna igen – dyker upp som en viskning från tröttheten.

Det är kanske här dikten blir som mest mänsklig. Den romantiserar inte kampen, den förskönar den inte. Den visar hur nära uppgivenheten ibland kan ligga, särskilt på morgnar när kroppen känns som om den tillhör någon annan.

Och ändå finns något annat där också, mellan raderna. För att skriva om morgonen måste man ha sett den. För att beskriva ljuset måste man ha lagt märke till det. Någonstans, trots persiennerna, trots parkeringsplatsen, trots tyngden i kroppen, finns fortfarande en blick som registrerar världen.

Kanske är det just där den sista februariskönheten finns. Inte i den perfekta morgonen utanför fönstret, utan i den stilla förmågan att ändå se den. Att notera ljuset. Att sätta ord på tyngden. Att skriva ner det som annars bara hade stannat i kroppen.

Och ibland är det just så en dag börjar – inte med energi eller hopp, utan med ett enda steg bort från sängen och en stilla insikt om att man fortfarande är här.