Ibland uppstår situationer i livet där samma människa beskrivs på helt olika sätt beroende på vem som berättar, och då kan verkligheten börja kännas splittrad, nästan som om olika delar av ett liv pågår parallellt utan att riktigt mötas. Den senaste tiden har vi som familj upplevt just en sådan situation där flera vuxna runt vår dotter beskriver hennes vardag på sätt som inte alltid verkar stämma överens med varandra, och där varje perspektiv innehåller en del av sanningen samtidigt som helheten ändå blir svår att få syn på från en enda plats.

Det hela blev extra tydligt när skolan  ringde till oss idag eftersom viserektorn var bekymrad över hur vår dotter fungerade under lektionerna, och i samtalet beskrev de en elev som satt i klassrummet men som inte riktigt verkade vara med i det som hände runt omkring henne. De berättade att hon inte deltog i undervisningen, att hon inte arbetade med uppgifterna och att hon ofta satt tyst utan att svara när lärarna försökte nå fram till henne, vilket för dem blev en tydlig förändring eftersom de tidigare ändå upplevt att hon kunde vara mer närvarande i undervisningen även när dagarna var svåra.

Samtidigt hade de också lagt märke till något annat som gjorde dem ännu mer bekymrade, nämligen att hon inte verkade äta något under skoldagen utan mest drack lite grann och sedan satt kvar vid sin plats, och för en skola är just den kombinationen av frånvaro i arbete och brist på mat en signal som inte går att ignorera eftersom det ofta betyder att något i elevens liv just då inte riktigt fungerar som det ska. När de ringde till oss handlade det därför inte om att peka ut fel eller lägga skuld någonstans, utan om att försöka förstå vad som faktiskt pågår i hennes vardag just nu och om något har förändrats runt henne under den senaste tiden.

Det som gör situationen mer komplex är att det samtidigt finns en annan bild från ungdomsboendet där hon nu bor, och där beskriver personalen en vardag som på många sätt ser annorlunda ut än den bild som skolan möter. På morgonen går hon upp, gör sig redo för dagen och följer med när personalen skjutsar henne till skolan, och i den situationen upplevs hon ofta som relativt pigg och samlad. När hon sedan kommer tillbaka på eftermiddagen och någon frågar hur dagen har varit svarar hon vanligtvis att allt är bra, vilket gör att vardagen där kan se ganska stabil ut åtminstone på ytan.

När man lägger de här två bilderna bredvid varandra uppstår en kontrast som kan vara svår att förstå för den som inte känner henne väl. På ett ställe ser vuxna en elev som inte riktigt är kontaktbar och som inte deltar i undervisningen, medan vuxna på ett annat ställe ser en ungdom som går upp på morgonen, följer med till skolan och säger att allt är bra när någon frågar hur dagen har varit.

För oss som känner henne bättre är den kontrasten inte helt överraskande eftersom hon under många år har utvecklat en förmåga att läsa av sin omgivning och förstå vad olika människor förväntar sig av henne, och i sådana situationer kan ett enkelt svar som “det är bra” vara det svar som kräver minst energi just då. Det betyder inte att hon försöker lura någon eller skapa olika versioner av verkligheten, utan snarare att hon försöker navigera i en värld där hon ofta känner att hon måste förklara sig själv för olika vuxna som alla försöker förstå henne från sina egna perspektiv.

När personalen på ungdomsboendet frågar hur dagen har varit kan ett kort svar därför vara ett sätt att skydda sin energi och undvika fler frågor i ett läge där hon redan känner sig trött och överväldigad, medan verkligheten i klassrummet kan se helt annorlunda ut eftersom koncentrationen sviktar, energin tar slut och kroppen egentligen bara vill dra sig undan från allt som pågår runt omkring.

Även maten har blivit en del av den här delade verkligheten eftersom hennes relation till mat ser olika ut beroende på vilken miljö hon befinner sig i. På ungdomsboendet har personalen inte sett någon dramatisk förändring i hennes diet eftersom hon fortfarande äter de livsmedel som hon själv upplever som säkra, vilket innebär att hon håller sig till vissa saker och undviker andra men ändå får i sig något under dagen. För den som ser det utifrån kan det därför se ut som att hennes sätt att äta där är relativt stabilt.

I skolan ser bilden däremot annorlunda ut eftersom hon där nästan inte äter alls och mest dricker lite under dagen, och för lärarna blir det därför ännu ett tecken på att något inte riktigt står rätt till när de ser hur lite energi hon får i sig samtidigt som hon verkar frånvarande under lektionerna.

När man försöker förstå den här skillnaden är det viktigt att komma ihåg att olika miljöer kan påverka människor på olika sätt, och att en plats som känns trygg nog att äta på kan vara en helt annan än den plats där man sitter bland många människor och försöker hantera både skolarbete och sociala situationer samtidigt. För en ungdom som redan lever med mycket stress kan sådana skillnader bli avgörande för hur dagen faktiskt utvecklar sig.

Under den senaste tiden har dessutom flera förändringar skett i hennes vardag på ganska kort tid, och en av de förändringar som påverkat mest är att den ledsagning som tidigare funnits i hennes liv har upphört i samband med flytten till ungdomsboendet. För någon som lever med autism och ADHD kan en sådan förändring i struktur få betydligt större konsekvenser än man först tror eftersom tryggheten ofta ligger i just de rutiner som gör vardagen förutsägbar.

När flytten till ungdomsboendet först blev aktuell fick vi beskedet att hon inte skulle få skjuts till skolan på morgonen utan att hon skulle behöva gå dit själv, vilket skapade mycket oro och många tankar hos henne eftersom morgnar ofta är den svåraste delen av dagen när energin redan är låg och många saker ska fungera samtidigt. Senare ändrades beslutet och ungdomsboendet började i stället köra henne till skolan på morgonen, medan hon på eftermiddagen går tillbaka själv.

För någon som ser det utifrån kan det låta som en liten förändring i rutinerna, men för henne blev just den frågan något som fortsatte snurra i tankarna långt efter att beslutet ändrats eftersom osäkerheten kring hur vardagen ska fungera ibland stannar kvar i kroppen även när den praktiska lösningen redan är på plats.

Samtidigt står skolan där och ser att skolarbetet i princip har stannat upp eftersom hon sitter i klassrummet utan att arbeta med uppgifterna och utan att riktigt vara med i det som händer, och för en skola är det naturligt att reagera när en elev som tidigare ändå försökt arbeta nu sitter där utan att delta.

Allt detta sker dessutom under en period då kontakten med psykiatrin inte riktigt fungerar som planerat eftersom samtal som skulle ha ägt rum har blivit inställda och nästa bokade tid ligger långt fram i tiden. När livet redan känns instabilt kan ett sådant tomrum kännas mycket längre än vad kalendern egentligen visar, särskilt när många av de svåraste tankarna egentligen hör hemma i just de samtalen.

Det finns också en annan dimension i detta som inte går att bortse från eftersom det var skolan och BUP som under en längre tid uttryckte oro kring vår dotters situation och gjorde återkommande orosanmälningar, vilket till slut ledde till att socialtjänsten fattade beslut om en placering enligt socialtjänstlagen på ett ungdomsboende. Tanken bakom ett sådant beslut är ofta att skapa mer stabilitet, mer stöd och en tryggare struktur i vardagen.

När skolan nu återigen uttrycker oro över hur hon fungerar i klassrummet uppstår därför en situation där många frågor naturligt väcks eftersom den placering som till stor del kom till just på grund av deras oro nu följs av nya signaler om att allt ändå inte fungerar som man hade hoppats.

Samtidigt måste man komma ihåg att en placering i sig aldrig automatiskt löser de svårigheter en människa bär på eftersom en flytt till en ny miljö innebär nya rutiner, nya vuxna och nya relationer att förhålla sig till, och för en ung person som redan lever med mycket stress kan sådana förändringar ibland göra livet ännu mer krävande under en period innan något nytt hinner bli tryggt.

Det som gör situationen ännu mer svårtolkad är att alla vuxna runt henne egentligen försöker göra det de tror är bäst eftersom skolan reagerar på det de ser i klassrummet, personalen på ungdomsboendet utgår från det de upplever i vardagen och psykiatrin försöker tolka beteenden genom sina egna modeller och erfarenheter. Problemet är bara att ingen av dessa perspektiv ensam kan beskriva hela hennes verklighet.

För oss som familj innebär det att vi ofta får hålla ihop flera olika bilder samtidigt och försöka förstå hur de faktiskt hör ihop eftersom vi ser en ung människa som ibland verkar pigg nog att följa med till skolan på morgonen men som samtidigt kan sitta tyst och frånvarande under lektionerna, och vi ser någon som säger att allt är bra när någon frågar men som ändå bär på en kamp som inte alltid syns i orden.

Mitt i allt detta finns också små ögonblick som påminner oss om vem hon är bortom allt det svåra. Nyligen följde hon med till gymmet tillsammans med andra på ungdomsboendet, och även om hon inte ville träna själv stannade hon kvar en stund och visade några stretchrörelser som hon en gång i tiden lärde sig när hon tränade konståkning. I det ögonblicket syntes en liten stolthet när hon visade vad hennes kropp en gång kunde göra.

Den stoltheten säger något viktigt eftersom den påminner om att bakom allt det svåra finns fortfarande en ung människa med minnen, erfarenheter och styrkor som inte har försvunnit.

Till vår dotter vill vi därför säga något som ibland kan vara svårt att tro på när dagarna är tunga, nämligen att du är mer än dina svåraste stunder och mer än de röster eller tankar som ibland försöker övertyga dig om något annat. Du är mer än alla diagnoser, alla möten och alla ord som andra människor använder för att försöka förstå dig.

Du är fortfarande du, med alla de delar av dig som funnits där långt innan allt detta började kännas så tungt. Du är den som en gång stod på isen och tränade konståkning tills kroppen kunde rörelser som såg nästan omöjliga ut, och du är den som fortfarande ibland visar de där rörelserna när någon råkar fråga.

Och till andra ungdomar som kanske läser detta och känner igen sig i något av det som beskrivs finns det också något viktigt att säga, nämligen att ni inte är ensamma även om det ibland kan kännas så. Många unga människor lever i dag i en verklighet där olika vuxna ser olika delar av deras liv utan att någon riktigt ser hela bilden, och det kan göra att man känner sig både missförstådd och trött på att ständigt behöva förklara sig själv.

Men bakom alla system, alla möten och alla bedömningar finns fortfarande något som är viktigare än allt annat, och det är människan själv. Varje ung människa är mer än sina svårigheter, mer än sina diagnoser och mer än sina svåraste dagar, och ibland börjar vägen framåt inte med en stor förändring utan med att någon faktiskt försöker se hela människan bakom alla de olika bilder som omvärlden har skapat.