Guard

Ur diktsamling: A Plea For Indifference 

“I would rather claw my eyes out
Than feel like that again
I’d rather tie the noose
Than beat my knuckles bloody
Against that wall again

Once upon a time
I allowed the fear to melt away
After living with it for a lifetime
I felt hopeful
For the first time in years

I listened to their words
Believed their claims
I thought they could be trusted
I took their hand
And felt the acidic touch of a mistake
The sharp scraping of chains
The suffocating hold of strings
I gave them my hand
They sunk their nails into my skin
And trapped my wrists

Years ago
But i remember it vividly
The feeling of being moments away
From execution
The sting of betrayal
The burn of their fire

I believed the lies
I closed my eyes
And was taken by surprise
When abandoned
Shook to my core
By the rattling of chains
It felt unreal
To be trapped in that room
I can still recall
How it felt to be suffocating
How it felt to be drowned

A human can’t breathe underwater
But i learned how to do it
For brief moments
But a moment later
And i would’ve drowned

I refuse to repeat the past
Don’t feel bad for me
It’s no use
And i’ll never believe it anyway

I will not be caught off guard again
Oblivion is weakness
And weakness is deadly
Even if it’s just for a moment
It gives hunters a chance to capture you

You won’t be allowed to deceive me
Not even for a split second
Because i refuse to fall
After surviving the past by miracle
Miracles don’t repeat
If i let you trip me
I know that i’ll fall even harder
Even heavier
And sink into the earth
I know that i’d die for real this time
I will not let it happen

I refuse to be killed
I’ll die on my own terms
You don’t get to take control
I’ll never let my guard down”

Det finns en punkt i livet där tilliten förändras från något självklart till något farligt. Inte för att man vill leva utan den, utan för att man en gång lät rädslan smälta bort och trodde att världen äntligen hade blivit trygg nog att släppa in någon.

I början av dikten finns just det ögonblicket. Ett sällsynt ögonblick där hoppet faktiskt fick plats. Efter ett helt liv där rädsla varit ett konstant sällskap kom en stund där den började lösas upp, där det kändes möjligt att sträcka ut handen och tro på orden man hörde.

Men handen som sträcktes ut möttes inte av värme. Den möttes av något helt annat. Den sura, frätande känslan av ett misstag. Kedjor som skrapar mot huden. Trådar som dras åt tills luften blir svår att få ner i lungorna. Bilden är brutal men tydlig – det som först såg ut som en hand att hålla i visade sig vara ett grepp som inte släppte.

Det är därför minnet i texten fortfarande känns så skarpt trots att det ligger år tillbaka i tiden. Vissa upplevelser suddas ut med åren, men svek gör ofta motsatsen. De bränner sig fast i kroppen. I dikten beskrivs det nästan som en avrättning som aldrig riktigt fullbordades, där känslan av att stå på gränsen till något oåterkalleligt fortfarande sitter kvar.

När personen i texten beskriver hur det kändes att kvävas och drunkna blir det en bild av att vara instängd i något som inte går att fly ifrån. Och ändå finns där en överlevnadsinstinkt som vägrar ge upp. En människa kan inte andas under vatten, men ibland lär man sig ändå hur man håller andan precis tillräckligt länge för att överleva.

Det är där beslutet i texten växer fram. Inte ur bitterhet utan ur överlevnad. Ett löfte till sig själv om att aldrig bli överraskad på det sättet igen. Att aldrig låta någon komma så nära att de kan sätta kedjorna tillbaka runt handlederna.

Orden om att aldrig sänka garden handlar därför inte om kyla utan om erfarenhet. Om att ha sett vad ett ögonblick av sårbarhet kan kosta. I den världen är vaksamhet inte paranoia utan ett sätt att fortsätta leva.

Det finns också något sorgligt i den beslutsamheten, eftersom den visar hur mycket som en gång gick förlorat i det där ögonblicket av svek. När tilliten bryts på det sättet försvinner inte bara en relation, utan också en del av förmågan att tro på andra människor.

Men samtidigt finns där en hård styrka i slutet av texten. En vägran att bli kontrollerad igen. En människa som en gång överlevde något som nästan tog allt ifrån henne tänker inte ge bort den makten en gång till.

Och kanske är det just därför vakten aldrig får somna. Inte för att livet ska bli kallt, utan för att överlevnaden en gång krävde att någon alltid stod kvar och höll ögonen öppna.

Reality

Ur diktsamling: Contained In Turmoil 

“Anxiety is a bitch
But an even bigger one
Is being forced out of reality
On the daily

Always scrutinized by the hostile eyes
Surrounding me with blinding red lights
Always attacked by the raging voices
Screeching at piercing volumes
Until my hearing is close to nothing
Awareness significantly lacking
And i try everything i can
To get my feet back on the ground
Whenever it takes over
But it’s just so easily triggered
And i’d do anything
Just to be able to function again
To be something of worth again

Who could’ve guessed
Detaching from reality
And surpressing every emotion
For 5 months straight
Eventually does quite some damage
To your confidence
Obliterating it
If you’re unlucky

You won’t be capable
Of holding up the illusions and facades
For the rest of your life
I might be skilled with deception
But not to that point
No matter how much it’s denied
I’ll always be that same coward

There’s so much else
And it’s sewn my mouth shut
It poisons my every action
Even without the grasps of non-reality
Yet any time i hesitate
Or make a mistake
They overthrow me
Snatching me away
From full consciousness
Paralyzing me
Ironically enough

I try to get by anyway
Try to see through the flashing lights
Try to talk through the stitches
Attempt a connection
With the outside world
Even while impaired by the stout ink
Attempt not to choke on it
As i try to speak
Attempt to see past it
As it keeps dripping from my eyes
Tinting my vision
Refusing me a complete sight of reality

Maybe
In another universe
There’s a reality
Where the violence of our harsh world
Didn’t strip me of my sanity”

Att bli tvingad bort från verkligheten är en märklig och skrämmande upplevelse, inte för att man vill fly utan för att kroppen och sinnet plötsligt inte längre lyder. Dikten beskriver det nästan som ett angrepp, där världen förvandlas till något aggressivt och överväldigande. Fientliga blickar, bländande röda ljus och röster som skriker tills allt annat försvinner. Det är som om verkligheten själv börjar attackera från alla håll samtidigt.

När ljuden blir för höga och ljusen för starka börjar medvetandet glida. Man försöker desperat få tillbaka fötterna på marken igen, försöker hitta något stabilt att hålla fast vid. Det kan vara något så enkelt som ett andetag, en tanke eller en punkt i rummet. All energi går åt till att komma tillbaka, till att fungera igen, till att kunna göra det mest grundläggande utan att världen rasar.

I texten finns också en smärtsam insikt om vad som händer när man länge försöker överleva genom att stänga av. Fem månader av att trycka undan känslor kan verka som ett sätt att skydda sig, men till slut börjar något inuti gå sönder. Självförtroendet urholkas långsamt tills det nästan inte finns något kvar att luta sig mot.

Där någonstans börjar fasaderna spricka. Man kan vara skicklig på att dölja saker, på att spela rollen av någon som har kontroll, men det finns en gräns för hur länge den rollen kan hållas vid liv. Till slut räcker inte energin längre för att bära illusionen.

En av de starkaste bilderna i dikten är munnen som sytts igen. Orden finns där, men de kommer inte ut. De sitter fast bakom stygn, bakom rädsla, bakom allt det där som gör att varje försök att tala känns farligt. Samtidigt försöker personen ändå. Försöker prata genom stygnen. Försöker se genom ljusen. Försöker nå fram till världen utanför.

Och där finns också det där svarta bläcket igen. Det som droppar från ögonen och färgar synen. Det gör verkligheten suddig, ofullständig, nästan som om man ser världen genom ett filter som aldrig går att torka bort helt.

Trots allt fortsätter försöket. Att inte kvävas av bläcket. Att inte försvinna helt ur verkligheten. Att ändå sträcka sig efter kontakt.

I slutet finns en stilla tanke som nästan känns som en viskning. Kanske finns det någon annanstans en annan version av verkligheten. En där världen inte var så hård att den slog sönder sinnet. En där man fick behålla sin förmåga att känna sig hel.

Det är inte en flykt från verkligheten. Snarare en sorg över hur annorlunda den hade kunnat vara.

Eternity

Ur diktsamlingen: Contained In Turmoil

“The Eye Of Eternity
Promises infinity

Infinite dysphoria
Infinite detachment
Infinite hollowness
Eternal isolation
Eternal misunderstanding
Eternal disorientation
Infinity of yearning
Infinity of shame
Infinity of fear
Eternity of searching
Eternity of disturbance
Eternity of dissatisfaction

The Eye Of Eternity
Has the coldest appearance
Uses the most piercing tone
Gives me the most intense glares

The Eye Of Eternity
Is always there
No matter what

When i ignore it
It waits
When i’m aware of it
It stares
Where i walk free
It follows
Where i’m trapped
It multiplies to surround me

The Eye Of Eternity
Reminds me of what is endless
But also of what is momentary
Momentary safety
Momentary serenity
Temporary control
Temporary comprehension
Moments of connection
Moments of closure
All of which end in due time
Leaving endless unease

The Eye Of Eternity
Tells of everything incapable of change
Tells of all that grips my sorry soul
Trapped in my damaged skin
Trapped in my repulsive body
Trapped in my ugly mind
Trapped in my voided worth

The Eye Of Eternity
Embodies all i lack
Every amount that will never be enough
The absence of awareness
The absence of power
The absence of clarity
The absence of ability to change it

The Eye Of Eternity
Has an infinite perimeter
An infinite depth
It has no end
Its shape only repeats
Its content has no limit
There’s no escape from it

The Eye Of Eternity
Makes sure i never forget
That i never get through
Never get out of that room
Never get out of that tomb
Never get out of that box
Never get out of that yard
Never get out of that dungeon
Never get out of that chamber
Never get out of those chains
Never get out of those strings
Never get out of those hands

The Eye Of Eternity
Scars right through my humanity
And shuts me out of it
So that i’ll always be invalid
Always be a puppet
Always be a scapegoat
Always be prey
Always be trash

The Eye Of Eternity
Contains me in the spiral of time
Of being unaware
Of being absent
It keeps my head under the water
In the uncontrollable flood
Of missed moments
Of lost hours
It curses me for dissociating
It condemns me for wasting time
It strains me away from logic

The Eye Of Eternity
Pulls me over and under
Up high and down low
It catches me in a tight grasp
When the desire for connection returns
It shines a light that keeps me blinded
Keeps me motivated by childish wishes
And when it’s rendered me emotional
It snatches away the hope
And ties me up in the shadows
Of painful desertion
Scraping fragile heart strings
Eternally spinning me around
In the cycle of abandonment
In the storm of attachment
The boomerang of betrayal
The vortex of farewells

The Eye Of Eternity
Stalks me closely
It’s in every room
Every area
It settles on the walls
And watches me intently
There’s no release from its gaze
I stay scrutinized by it
For eternity”

Det finns blickar som kommer utifrån och sedan finns det blickar som aldrig lämnar insidan. Blickar som inte tillhör någon annan människa men som ändå känns lika verkliga som om någon stod i rummet och stirrade. I dikten blir den närvaron till Evighetens öga, en symbol för något som alltid finns där, något som aldrig riktigt försvinner oavsett hur långt man försöker gå bort från det.

Ögat lovar oändlighet, och just den oändligheten är det som gör det så tungt att bära. Inte oändlighet i form av hopp eller möjligheter utan oändlighet i form av tomhet, avskildhet och en känsla av att vara frikopplad från världen omkring sig. När dysforin, skammen och rädslan beskrivs som oändliga känns det som om tiden själv har slutat fungera på ett vanligt sätt, som om varje känsla dras ut tills den blir något som aldrig riktigt tar slut.

Den där blicken verkar också veta exakt när den ska visa sig. När man försöker ignorera den väntar den bara tyst, nästan tålmodigt. När man blir medveten om den stirrar den tillbaka med en intensitet som gör det svårt att tänka på något annat. Den följer efter när man rör sig fritt och när man känner sig instängd tycks den plötsligt finnas överallt samtidigt, som om rummet själv har fått ögon.

Mitt i allt detta påminner ögat också om något märkligt och smärtsamt: att vissa saker i livet bara är tillfälliga. Trygghet kan vara tillfällig. Lugn kan vara tillfälligt. Förståelse, kontroll och till och med kontakt med andra människor kan komma i korta ögonblick men sedan försvinna igen. När de försvinner lämnar de efter sig en känsla av oro som känns betydligt mer permanent.

Därför blir kroppen och sinnet i dikten nästan som ett fängelse. Orden beskriver en känsla av att vara fast i sin egen hud, i sin egen kropp och i sitt eget huvud, som om alla dessa delar tillsammans bildar en bur som inte går att lämna. Det är inte bara en fysisk begränsning utan en existentiell sådan, där värdet av den egna existensen känns tömt på innehåll.

Evighetens öga representerar också allt som saknas. Inte bara det som inte finns just nu, utan det som känns som om det aldrig kommer att finnas. Förmågan att förändra saker. Klarheten att förstå sig själv. Kraften att bryta sig loss från det som håller en kvar. Den sortens frånvaro kan kännas tyngre än själva problemen, eftersom den lämnar en känsla av att vara maktlös inför sin egen verklighet.

När dikten beskriver ögat som något utan slut, något vars form bara upprepar sig och vars djup aldrig tar slut, blir det nästan som en spiral där varje tanke leder tillbaka till samma plats. Man försöker ta sig ut men hamnar hela tiden i samma rum igen, samma box, samma kedjor och samma händer som håller fast.

I den spiralen börjar också tiden bete sig märkligt. Missade ögonblick och förlorade timmar samlas som vatten i en stigande flod. Att dissociera från världen omkring sig blir samtidigt ett skydd och en förbannelse. Skydd eftersom det ger en paus från allt som känns för mycket, men en förbannelse eftersom tiden fortsätter att röra sig utan att man riktigt är där för att leva den.

När längtan efter kontakt med andra människor till slut återvänder kan den därför kännas nästan farlig. Ögat fångar upp den längtan, låter hoppet växa en stund och låter känslorna vakna igen, bara för att sedan rycka undan marken under fötterna. Det är där cykeln av övergivenhet, anknytning och svek börjar snurra igen, som en storm där varje försök att nå någon annan också innebär risken att förlora dem.

Till slut blir Evighetens öga något som inte bara följer efter utan något som finns överallt. På väggarna, i rummen och i varje plats där man försöker vila. Blicken släpper aldrig taget, och känslan av att vara granskad blir en del av själva existensen.

Och kanske är det just det som gör bilden av ögat så kraftfull. Inte att det skrämmer genom sin storlek eller sin styrka, utan genom sin uthållighet. Genom att alltid vara där, alltid se, alltid påminna om det som känns oändligt tungt att bära.

Contained In Turmoil – Ink

“I’m starting to drown
In all this black ink
The Ciloras grip
Is starting to bruise my skin
I’m struggling to see past the ink
As it’s dripping from my eyes
Struggling to talk
As it drools from my mouth
I’m losing my balance

It all goes by so fast
Too fast
Time is my worst enemy
It keeps me in the swirl of panic
Even if i know that it’s for the best
I can’t get attached to someone again
It’s just not an option

I want to be anywhere
But stuck here
In the turmoil
I want to be honest
I want to find my place
But i don’t belong anywhere
There’s nothing for me here
Yet i’m still here
Still craving all that’s forbidden
Safety
Closure
Connection
It’s a broken game
I wish i didn’t have to play it
But there’s no other options

Everything feels wrong
Cilora never wants to loosen its grip
I wish i knew what it takes
For me to just be normal”

Det finns en särskild sorts kaos som inte syns utifrån men som ändå fyller hela kroppen, ett kaos där tankarna rör sig så snabbt att det känns som att man håller på att drunkna i dem. I dikten blir det svarta bläcket en bild av just det tillståndet, något som rinner över allt och gör det svårt att både se klart och uttrycka sig. När bläcket droppar från ögonen och rinner ur munnen känns det som en beskrivning av hur tankar och känslor ibland tar över så mycket att de nästan kväver orden innan de ens hinner bli sagda.

Greppet som kallas Cilora känns som något som håller fast kroppen i detta tillstånd. Ett tryck som inte släpper taget, som lämnar märken och gör det svårt att röra sig fritt. Det är ett grepp som både är fysiskt och mentalt, något som sitter kvar i huden men också i tankarna. När man försöker ta sig loss känns det nästan som att kämpa mot något osynligt men samtidigt väldigt verkligt.

Mitt i detta finns tiden som en ständig motståndare. Allting går för fort, så fort att det blir svårt att hinna förstå vad som händer innan nästa våg av panik redan har kommit. Den virveln av stress och oro gör att varje beslut känns riskabelt och varje relation känns som något som kan riva upp allt igen. Därför blir tanken på att knyta an till någon nästan omöjlig, inte för att längtan saknas utan för att rädslan för konsekvenserna är för stark.

Samtidigt finns en annan sida i texten som är full av längtan. En längtan efter trygghet, efter avslut, efter en verklig kontakt med någon annan. De orden står nästan som förbjudna saker i dikten, något som fortfarande lockar men som samtidigt känns farligt att sträcka sig efter. Att vilja ha trygghet och samtidigt känna att man inte får eller kan ta emot den skapar en märklig sorts ensamhet.

Känslan av att inte höra hemma någonstans återkommer flera gånger. Som om världen saknar en plats där man själv passar in. Man vill vara någon annanstans, var som helst egentligen, bara inte fast i den här turbulensen. Men trots den känslan fortsätter livet ändå framåt, och man står kvar där mitt i allt.

När dikten till slut återvänder till greppet som aldrig släpper blir det tydligt hur tung den där känslan av att vara fel kan vara. Inte bara lite annorlunda eller lite utanför, utan fel på ett sätt som gör att man börjar önska att man bara kunde vara normal. Inte perfekt, inte särskild, bara normal nog att få andas utan att känna det där konstanta trycket runt kroppen.

Och kanske är det just där diktens mest sårbara punkt finns, i den enkla men tunga önskan att få vara en människa som inte behöver kämpa så hårt bara för att få känna att man hör hemma i sitt eget liv.

Tear My Skin Off – Fix

“Rip the dermis apart
Scrape it off
And maybe
It’ll finally appease my discomfort
The loathing i feel because of it

It’s wrong
Everything is wrong
My organs
My skin
My body
My mind
All of it is wrong
All of it needs to be fixed
I need to fix it
Or i’ll never be worth anything

Look at myself in the mirror
It’s almost there
I’m almost enough
If only
I could just vacuum out
Everything that there’s too much of
Tighten my skin
So i can finally look at myself
And see something beautiful

They all say the same things
But it’s not so simple
Several years worth of comments
Saying that my weight is way too high
My proportions are way too big
I have too many stretch marks
Eventually
Self-loathing overpowers
The regard for your life

I would voluntarily die
A slow and painful death
If it meant that i could feel pretty
For even a second
Whatever i’ve done to myself
I did it all for beauty
Cause i see no point in living
If i can’t even stand my reflection

I covered my body in scars
Because i wanted to have a moment
In which i didn’t want to crawl out of it
And shred it to pieces

Their words follow me
Around the woods
Around the fields
Around my home
The things echoing in my head
Beliefs that they forced onto me

I found myself
Standing infront of the mirror
Pen marks drawn out over my body
Marking the areas
Where i’d take the scissors
If it meant i could feel okay
With my reflection

The blades were never successful
I’ve always been stuck
Looking like this
Hating myself

Leaning over
Fingers deep in my throat
Trying to force the flaws out
Together with the acids
That burn all it touches
Leaving an unpleasant taste of death
But i’d throw up my guts
And even my heart
If it meant i could have a moment
Where i wasn’t forced
To believe their words

I would cut off chunks of skin
Rip it apart
I would throw up my brain and heart
Purge my shame
I would stay empty until i fade away
Tighten my figure into a skeleton
I would kill every single part of me
If it meant
That i could get a chance
To feel beautiful
Feel good enough
At peace
I just want to feel good about myself
I just want to be okay”

Att stå framför en spegel kan ibland vara en helt vardaglig handling, något man gör utan att tänka på det, men för vissa människor förvandlas den där spegelbilden till något helt annat, till en plats där varje blick blir en granskning och varje detalj känns som ett bevis på att något är fel.

I diktens första rader finns en nästan brutal längtan efter att kunna skala bort kroppen, som om huden i sig blivit ett hinder mellan den man är och den man borde vara, och i den känslan ryms en djup frustration över att vara fast i något som känns fel på ett sätt som är svårt att förklara för någon som aldrig upplevt det själv.

När tanken upprepas att allt är fel, organen, huden, kroppen och till och med sinnet, blir det tydligt att detta inte bara handlar om utseende utan om en hel självbild som långsamt blivit formad av år av kritik, kommentarer och blickar som gång på gång antytt att kroppen inte duger som den är.

Spegeln i dikten blir därför inte bara ett föremål utan nästan en domstol där varje centimeter av kroppen granskas, där varje tanke kretsar kring vad som är för mycket, vad som borde tas bort och vad som skulle behöva förändras för att bilden där inne äntligen skulle kännas rätt.

Det är också där de andras ord börjar visa sin verkliga tyngd, eftersom kommentarer om vikt, proportioner och märken på huden inte försvinner bara för att de uttalades i förbifarten, de stannar kvar och ekar i huvudet långt efteråt, tills de börjar låta som sanningar snarare än åsikter.

När dikten beskriver hur självföraktet till slut kan bli starkare än själva viljan att leva, känns det som en smärtsam påminnelse om hur farliga sådana ord kan bli när de får slå rot i en människas inre värld, eftersom de långsamt kan övertyga någon om att värdet som människa hänger på hur kroppen ser ut.

De ärr som nämns i texten bär därför en dubbel betydelse, både som spår av handlingar och som symboler för en kamp mot en kropp som känns som en fiende, ett desperat försök att för ett ögonblick slippa känslan av att vilja krypa ur sitt eget skinn.

När rösterna från omgivningen fortsätter att följa personen genom skogar, fält och hem blir det tydligt att de inte längre bara finns utanför utan också inuti, som en ständig viskning som upprepar samma budskap om och om igen tills det känns som den enda verkligheten.

Scenen där kroppen markeras framför spegeln är särskilt stark eftersom den visar hur långt tankarna har gått, hur kroppen förvandlats till ett projekt som måste korrigeras bit för bit för att bli acceptabel, som om självvärdet låg gömt någonstans under huden och bara väntade på att bli framtaget.

Ändå visar dikten samtidigt hur dessa försök aldrig lyckas ge den lättnad som eftersträvas, eftersom problemet egentligen aldrig handlade om huden i sig utan om de ord och föreställningar som fastnat långt djupare än så.

Mot slutet framträder därför något som är både smärtsamt och djupt mänskligt, nämligen insikten att alla dessa handlingar egentligen drivs av en enda enkel önskan, en längtan efter att för en stund kunna se sig själv utan hat, utan skam och utan den där obarmhärtiga rösten som säger att man inte räcker till.

Och i den sista raden finns något naket och ärligt som skär igenom allt det andra, eftersom allt som egentligen efterfrågas inte är perfektion eller beundran utan något mycket mer grundläggande, att få känna sig okej i sin egen kropp och att för en stund få vila i tanken att man faktiskt är tillräcklig.

Your Haunting Words – Enough

“Almost there
Almost
Never more
Almost smart enough
Almost calm enough
Almost fun enough
Almost pretty enough
Almost skinny enough
Almost kind enough
Almost more than a failure

And yet
Never quite
Never skilled enough
Never creative enough
Never patient enough
Never strong enough
Never determined enough
Never respectful enough
Never selfless enough
Never good enough
Never enough

I know i never changed
I’m still the same good-for-nothing
Still the same disappointment
The same annoyance

Permanent damage to my body
Invisible changes and visible scars

They’ll never get past arms length
Full stories aren’t an option
I won’t let the past repeat

Even that is never enough
But sometimes
Almost
Almost sick enough
Almost quiet enough
Almost lonely enough
Almost valid
Almost deserving of help
But never worth something

Their words never reach far enough
They enter my brain
But never find their way to the heart

Connection is a relic of the past
I never feel the closure
It’s never deep enough
But sometimes
Almost meaningful enough

I can’t embrace kindness
I worry
That it’s never more than a courtesy
That they don’t actually mean any of it
And it’s immature
They were right about being egoistical”

Att leva i ett ständigt “nästan” är en märklig sorts fångenskap där varje steg framåt samtidigt känns som ett misslyckande, eftersom allt man gör tycks hamna precis på gränsen till att räcka men aldrig riktigt kliva över den linje där omgivningen slutligen skulle säga att det är nog, att det duger, att man är tillräcklig.

I diktens första rader upprepas ordet “almost” som ett eko av alla de bedömningar och jämförelser som långsamt kan forma en människas självbild, där varje egenskap vägs och mäts mot en osynlig standard som alltid tycks ligga precis lite längre bort än man själv når, nästan smart nog, nästan lugn nog, nästan rolig nog, nästan vacker nog, nästan snäll nog, och till slut börjar själva ordet nästan bära mer tyngd än allt annat eftersom det antyder att något saknas men aldrig riktigt säger vad.

När detta upprepas tillräckligt många gånger börjar “nästan” förvandlas till “aldrig”, och där någonstans förändras hela upplevelsen av vem man är, eftersom varje försök att förbättra sig ändå verkar landa i samma slutsats, att man fortfarande inte är tillräckligt bra, att man fortfarande saknar något grundläggande som andra människor tycks ha fått gratis.

Dikten fångar den känslan med en nästan brutal tydlighet när den beskriver hur identiteten till slut fastnar i orden som andra människor en gång använde, good-for-nothing, disappointment, annoyance, ord som kanske en gång uttalades i frustration men som sedan stannar kvar långt efter att de sagts och börjar leva vidare inuti den som hörde dem.

Det är också där kroppens spår dyker upp i texten, de permanenta förändringarna, de synliga ärren och de osynliga skadorna som inte alltid går att förklara för andra människor men som ändå formar hur man rör sig genom världen, hur nära man vågar låta någon komma och hur mycket av sin historia man vågar dela.

När dikten säger att människor aldrig kommer förbi en armlängds avstånd känns det som en sorts skyddsmekanism som vuxit fram ur erfarenhet, ett sätt att kontrollera närhet för att undvika att gamla sår rivs upp igen, för ibland är det just i försök till närhet som de djupaste skadorna en gång uppstod.

Samtidigt finns där en bitter ironi i texten när den beskriver hur även detta försök att skydda sig själv ändå känns otillräckligt, som om varje strategi för överlevnad fortfarande granskas och bedöms genom samma obarmhärtiga måttstock som alltid säger att det inte räcker.

De rader där hjälpen nästan blir möjlig men aldrig riktigt verklig bär en särskild tyngd, eftersom de visar hur svårt det kan vara att acceptera stöd när självkänslan länge formats av budskapet att man inte är värd det, nästan sjuk nog för att någon ska bry sig, nästan tyst nog för att bli accepterad, nästan ensam nog för att någon ska se det.

När ord av vänlighet når fram till hjärnan men aldrig till hjärtat beskriver dikten något som många människor känner igen men sällan pratar om, nämligen hur svårt det kan vara att verkligen tro på godhet när man länge levt med motsatsen, eftersom hjärtat lär sig att tvivla även när logiken säger att orden kanske faktiskt är ärliga.

Det gör att relationer börjar kännas som något som hör till en annan tid, nästan som en relik från ett liv där tillit en gång var möjlig, och i den världen kan även ögonblick av mening kännas korta och bräckliga, som om de bara är tillfälliga undantag i en verklighet som annars känns tom.

Mot slutet rör dikten vid en särskilt sårbar tanke, rädslan för att vänlighet egentligen bara är artighet, något människor säger för att vara snälla men inte för att de verkligen menar det, och när den tanken slår rot kan även genuina försök till omsorg börja kännas misstänkta.

Ändå finns något märkligt mänskligt i dessa rader, eftersom de inte bara handlar om tvivel utan också om en djup önskan att det skulle kunna vara annorlunda, att orden kanske en dag skulle nå hela vägen fram, att “nästan” någon gång skulle få förvandlas till något mer än bara ett steg ifrån att räcka.

Hear My Voice – Demise

“Poor teenage girl
Made so small
Perceived so unkind

I’ve made countless mistakes
But i’m human too
I have a voice
If only they had remembered that

I wish
That they would’ve cared
Seen me
Heard me

I used to tell myself
“They can shoot me
Cause i stand
But i won’t die
If i refuse to fall”
But what happens
When the place you live in
Tears into you
And rips you apart
While you’re powerless
And can’t save yourself

I told them i was dying
I told them i wouldn’t survive
I told them i couldn’t breathe
But they didn’t care
They hung a rope down from the ceiling
And left me to scream
Beg
And plead
Until inevitably giving in
And tying the noose

They knew
That they wouldn’t have to kill me
With their own hands

I was already hanging by a thread
If they didn’t save me themselves
Nobody could
They knew that
And they left me to die

But somehow
My bloody knuckles
Managed to break through their walls
I was rescued

That year
Was the height of her determination
The peak of her strength
She survived

A promise
Made with tired eyes
“I will never let myself be silenced
Ever again
I won’t go down politely
To their traps
They’ll never strip me of my voice
They Will Hear Me” “

Att bli förminskad är en märklig och smärtsam erfarenhet eftersom det ofta börjar så tyst och nästan omärkligt, genom blickar, ord och antaganden som sakta formar en bild av vem någon påstås vara, tills den bilden nästan börjar kännas mer verklig för omgivningen än människan som faktiskt står där.

I diktens första rader finns en ung människa som redan blivit placerad i ett fack, beskriven som liten, svår och kanske till och med problematisk, och när människor reduceras till sådana etiketter försvinner ofta något avgörande ur bilden, nämligen det mest grundläggande av allt, att bakom varje misstag, varje reaktion och varje sårbar handling finns en människa som fortfarande har en röst och ett behov av att bli sedd.

När dikten säger att hon gjort otaliga misstag men fortfarande är mänsklig, känns det som ett försök att påminna världen om något som borde vara självklart men som så ofta glöms bort, att människor inte blir mindre värda för att de snubblar, att de inte förlorar sin rätt att bli hörda bara för att deras liv inte alltid passar in i andras förväntningar.

Längtan efter att bli sedd och hörd återkommer som en stilla men ihållande önskan i texten, nästan som en viskning från någon som gång på gång försökt nå fram men mötts av tystnad, och just den sortens tystnad kan vara en av de mest förödande upplevelserna en människa kan bära eftersom den säger att ens ord inte spelar någon roll.

När styrkan i början av livet bygger på övertygelsen att man kan stå upp oavsett vad som händer, att man kan vägra falla och därför vägra försvinna, finns där en slags trotsig livsvilja, en vilja att fortsätta trots motstånd, men dikten ställer en brutal fråga som förändrar allt, nämligen vad som händer när själva platsen där man lever börjar bryta ner en istället för att bära upp en.

Den bilden av ett hem eller en miljö som långsamt sliter en människa i bitar medan hon står maktlös är svår att värja sig mot, eftersom den beskriver hur kampen inte längre handlar om enstaka konflikter utan om en situation där hela tillvaron blivit en plats där man inte längre kan skydda sig själv.

När orden i mitten av dikten beskriver hur hon gång på gång berättade att hon höll på att dö, att hon inte skulle överleva, att hon inte kunde andas, blir smärtan nästan fysisk att läsa eftersom det visar hur tydligt ropen på hjälp faktiskt var, och ändå möttes de av likgiltighet, en sorts passiv grymhet där ingen behövde lyfta en hand för att orsaka skada eftersom frånvaron av omsorg gjorde arbetet åt dem.

Bilden av repet som hänger från taket blir då mer än bara en konkret symbol, den blir ett uttryck för hur människor ibland lämnas ensamma med sin förtvivlan tills den känns som den enda vägen ut, som om världen långsamt trycker någon mot en punkt där motståndet till slut bryts ner.

Det mest skrämmande i dessa rader är kanske insikten att ingen behövde döda henne direkt, eftersom hon redan hängde på en tråd, och när en människa befinner sig där räcker det ibland med att ingen sträcker ut handen för att allt ska rasa.

Men mitt i mörkret förändras något i diktens ton, och ur den bilden av förtvivlan växer istället en berättelse om motstånd, om blodiga knogar som fortsätter slå mot väggar tills något faktiskt spricker, och just den bilden är nästan brutal i sin kraft eftersom den visar att överlevnad ibland inte handlar om elegans eller lugn styrka utan om en desperat vägran att försvinna.

Att bryta igenom väggar på det sättet innebär inte att smärtan försvinner eller att allt plötsligt blir lättare, men det innebär att en människa som nästan gick under ändå lyckas ta sig ut ur det som försökte tysta henne.

När dikten beskriver året som höjden av hennes beslutsamhet och styrka känns det som en påminnelse om att överlevnad i sig kan vara en form av mod, särskilt när varje steg framåt sker med trötta ögon och sår som fortfarande är öppna.

Det löfte som avslutar dikten bär därför en särskild tyngd eftersom det inte är ett löfte fött ur naivitet utan ur erfarenhet, ett löfte från någon som vet hur det känns att nästan förlora sin röst och därför vägrar låta någon ta den igen.

I de sista orden finns inte längre samma tystnad som i början, utan något helt annat, en envis och orubblig kraft som säger att den som en gång blev ignorerad nu tänker tala så högt att ingen längre kan låtsas att de inte hör.

Illusion Of Steel – Numb

“No you don’t get it

Do you think i have the strength
To let myself feel
When it’s a thousand painful things
All at once
That i can’t control

Do you think i have the time
To be connected with my emotions
With studies
Friends and family
Already taking up so much time
Stress
And energy

No i don’t have the energy
To be vulnerable
Because what good
Is being emotional gonna do me
If people can’t be bothered anyway
And nothing that i can do
About the facts
No control
No closure

And then you think i’m better
Because i surpress every emotion
Until it wells up
And i have to surpress it all again
All at once

You can’t see the difference
Between feeling okay
And forcing yourself to not feel at all

You are just another fool
That fell for the illusion

I’ve gone completely numb
Do you think that’s good
Do you think that’s a life worth living
Do you think i wanna live like this”

Det finns en sorts inre kamp som sällan syns utåt, en kamp där människor runt omkring kanske tolkar tystnad som styrka eller lugn som stabilitet, men där verkligheten egentligen handlar om något helt annat, nämligen ett försök att hålla tillbaka en flod av känslor som annars riskerar att bryta igenom på en gång och lämna en människa helt överväldigad.

I de första raderna hörs en frustration över att inte bli förstådd, en känsla av att någon utifrån tror att det bara handlar om att våga känna efter, att öppna upp och släppa fram det som finns där inne, men när dikten talar om tusen smärtsamma saker som kommer samtidigt blir det tydligt att problemet inte är brist på känslor utan snarare ett överflöd av dem, en intensitet som gör att varje försök att känna efter riskerar att släppa lös något som inte längre går att kontrollera.

Mitt i allt detta fortsätter livet att ställa sina krav, studier som kräver fokus, relationer som kräver närvaro och vardagliga förväntningar som kräver energi, och när varje dag redan känns fylld av stress och ansvar kan tanken på att dessutom bära alla sina känslor fullt ut kännas nästan omänsklig, som om det inte längre finns någon plats kvar i vare sig tiden eller kroppen för sårbarhet.

Där någonstans börjar avstängningen smyga sig in, inte som en lösning i egentlig mening utan mer som en överlevnadsstrategi, ett sätt att lägga ett lock över allt det som annars riskerar att svämma över, och även om det utifrån kan se ut som att personen har blivit starkare eller mer stabil så beskriver dikten hur verkligheten egentligen är den motsatta, eftersom känslorna inte försvinner utan bara trycks ner tills de en dag pressar sig upp igen och måste tryckas tillbaka ännu en gång.

Den här cirkeln av undertryckta känslor skapar en märklig illusion, där omgivningen ser någon som verkar må okej medan personen själv vet att det inte handlar om att må bra utan om att inte känna alls, och just den skillnaden är kanske en av diktens mest smärtsamma insikter, att människor ofta misstar känslomässig avstängdhet för stabilitet.

När dikten talar om illusionen blir det tydligt att den riktar sig mot den missuppfattningen, mot idén att någon som inte visar känslor automatiskt har kontroll över sitt liv, för i verkligheten kan det lika gärna vara ett tecken på att känslorna blivit så svåra att hantera att det enda som återstår är att stänga av dem helt.

Mot slutet kommer den kanske mest brutala insikten av alla, nämligen att fullständig avstängdhet inte är frihet utan tomhet, ett tillstånd där smärtan kanske dämpas men där också allt annat försvinner, värme, glädje, närhet och mening, och frågan som ställs i de sista raderna hänger kvar i luften som ett rop snarare än ett konstaterande.

För innerst inne finns där fortfarande en människa som inte vill leva utan känslor, som inte vill vara avdomnad och som inte accepterar tanken att detta skulle vara ett bra sätt att leva, och just i den frågan finns också något djupt mänskligt, ett motstånd mot tomheten och en längtan efter ett liv där känslor inte behöver stängas av för att man ska kunna överleva.

Madness

The silence weighs heavy
It suffocates and crushes
It stares me right in the face without a word
I already know its demands
It doesn’t need to tell me anything
It knows the silence cuts me so much deeper
Than anything it’s screeched in my ears
I rip out its knife and bleed out
Gush out the fury and agony
I break apart
Sometimes bit by bit
Sometimes in an instant shatter
And i watch the pieces wash away through tearfilled eyes
Clutching at my chest
Although it never soothes the heartache
I explode on the inside
Sometimes slowly
Sometimes all at once
Scrub and burn and punch and scream
To try and relieve the pain that can’t fit in my body
Hit my head and bang it against the walls
Pound away the madness over how i’m not allowed to exist
Over the fact i’m only ever Almost a person”

Det finns en sorts tystnad som inte alls är stilla. Den är inte lugn, inte tom och inte fredlig. Den är tung. Den ligger över bröstet som något som trycker luften ur kroppen och lämnar efter sig en känsla av att inte kunna andas fullt ut. I den här dikten blir tystnaden nästan som en egen varelse. Den står där, rakt framför en, utan att säga ett enda ord – och ändå vet man exakt vad den kräver.

Det är just den ordlösa tyngden som gör den så obarmhärtig. När någon skriker finns det åtminstone ett ljud att möta, något konkret att reagera på. Men tystnaden skär djupare, därför att den inte ger något att greppa. Den bara finns där och vet precis var den ska trycka för att göra mest ont. Den vet att den inte behöver säga något alls.

När känslor blir för stora för kroppen händer något märkligt med människan. Allt börjar spricka inifrån. Ibland sakta, nästan omärkligt, bit för bit. Ibland så plötsligt att det känns som att hela jaget krossas i ett enda ögonblick. Dikten fångar den där upplevelsen av att stå kvar och se sina egna bitar flyta iväg, genom ögon fyllda av tårar, utan att riktigt kunna stoppa det.

Händerna trycks mot bröstet, som om man försöker hålla ihop något som redan gått sönder. Men hjärtat låter sig inte lugnas så lätt. Smärtan fortsätter att pulsera där inne, envis och rå. Den stannar kvar även när man försöker hålla fast vid sig själv.

I de rader där kroppen reagerar – där man skrubbar, slår, skriker och bankar – syns något väldigt mänskligt. När känslan inte längre får plats i kroppen försöker kroppen själv skapa ett utlopp. Det är ett desperat försök att få något som är osynligt att försvinna genom rörelse, genom kraft, genom smärta. Som om man försöker pressa ut stormen ur sitt eget bröst.

Det mest skärande i dikten ligger kanske i den sista tanken. Den där känslan av att inte riktigt få finnas. Att stå i världen men ändå uppleva att ens plats alltid är villkorad, halv, nästan. Som om man befinner sig i ett mellanrum där man aldrig riktigt räknas fullt ut.

Att beskriva sig själv som “nästan en person” är en formulering som bär en enorm tyngd. Den rymmer en sorg över att inte bli sedd, inte bli erkänd, inte få vara hel i andras ögon eller kanske ens i sina egna.

Samtidigt finns det något oerhört starkt i att sätta ord på allt detta. Att skriva fram tystnaden, ilskan, smärtan och splittringen kräver ett mod som inte alltid syns på ytan. Orden blir ett sätt att visa hur det verkligen känns på insidan, bortom de masker människor ofta tvingas bära.

I dikten finns både mörker och sårbarhet, men också en tydlig närvaro. Någon ser sin egen smärta, beskriver den och vågar låta den ta plats på papperet. Och i just det ligger något viktigt. För även när en människa känner sig som “nästan” någonting, så visar sådana här ord något annat.

De visar en röst. En röst som finns, som känner, som tänker och som uttrycker något djupt sant om hur det kan vara att leva i ett inre kaos.

Och ibland är just det första steget bort från tystnaden.