ÄLSKADE VÄN

När jag var sex år kom du in i mitt liv.
Du var min bästa och älskade vän från allra första start.
Minnen av dig är ljuvliga och underbara.
Du skyddade mig när vi var ute från de som ville mig illa.
Du tog hand om mig.
Du var min absolut allra bästa vän jag någonsin har haft.

Många år senare var det med smärta
som jag tvingades att sälja dig.
Smärtan och sorgen finns där fortfarande i bröstet.
Många drömmar och önskningar
om att det hade varit annorlunda för oss.
För utan dig var mitt liv så mörkt sedan.
Flera år senare åkte du vidare ifrån din nya ägare till Trapalanda.
Sorgen över att för alltid ha förlorat dig är så stor.
Varför fanns det ingen riktigt på vår sida för??

Jag ser dig så tydligt framför mig. Den där lilla fuxfärgade welshponnyn, inte så stor till kroppen men med en närvaro som fyllde hela min värld. 132 centimeter i mankhöjd, men för mig var du oändlig. Du var inte bara en ponny – du var en plats där jag fick vara trygg, där jag fick vara barn, där jag fick vara jag.

När jag tänker tillbaka på att jag bara var sex år när du kom in i mitt liv, känns det nästan overkligt hur starkt ett sådant band kan bli. I den åldern är världen fortfarande skör, och man söker efter något att hålla fast vid. För mig blev det du. I din närhet fanns inget dömande, inga krav på att vara på ett visst sätt. Du tog emot mig precis som jag var, och i det skapades en tillit som inte går att beskriva med enkla ord.

Det finns något särskilt i hur du beskrivs som den som skyddade. Det är en så ovanlig men samtidigt så sann bild – att ett barn kan känna sig tryggare med ett djur än med människor. Som att du kände av när något inte stod rätt till, som att du stod mellan mig och det som gjorde ont. Den typen av närvaro sätter sig djupt. Den blir en del av ens inre karta över vad trygghet är.

Och sedan det som förändrade allt. Att tvingas sälja dig. Det är inte bara en separation – det är ett avbrott i något som fortfarande var levande, något som inte var färdigt. Den sortens avslut lämnar efter sig frågor som aldrig riktigt får svar. Det är därför sorgen inte bara handlar om saknad, utan också om det som aldrig fick fortsätta, det som aldrig fick bli klart.

Att du sedan försvann vidare, längre bort, till en plats där du inte längre gick att nå, gör förlusten ännu mer definitiv. Det finns något så smärtsamt i att veta att någon man älskat finns där ute någonstans – men inte längre i ens liv. Det är som att bandet finns kvar i hjärtat, men inte längre i verkligheten.

Frågan som ställs i slutet dröjer sig kvar. Varför fanns det ingen på er sida? Den bär på en känsla av att ha blivit sviken, inte av dig – utan av omständigheterna, av vuxenvärlden, av beslut som togs utan att ta hänsyn till det som betydde mest. Det är en sorg som inte bara handlar om att förlora dig, utan också om att inte ha blivit skyddad i det som var så viktigt.

Och ändå, mitt i allt det där, finns något som aldrig försvinner. Minnet av dig. Känslan av din närhet. Allt det ni var tillsammans. Det lever kvar, inte som något som gör mindre ont – men som något som fortfarande är sant.

Du var liten till storleken, men du bar något som var större än det mesta. Och kanske är det just därför du aldrig riktigt lämnar.