“Horror Of Time”

“Time is a gushing wound
Pouring out of the Eye of Eternity
In the form of its blinding strobe
Time bleeds like a fatal cut
Runs me down into nothing
Bleeds me out like a faucet
It passes me by at the speed of light
It lingers to tediously crush me
I move in the fastest silence
Too fast to really enjoy any moment
They simply pass me by
Life itself passes me by
Yet at the same time
It moves forward so slow
That i can’t know whether it’s moving at all
Time drains me of all that soothes
It haunts me like my past
The future is a fog and the former is a blur
I want to stop time
To comprehend it
I dislike sleep
Because it’s consent for time to slip away
I don’t wanna watch as life runs me over
I can’t keep watching it gushing time”

Det finns en särskild sorts oro som uppstår när man börjar tänka för mycket på tiden. Inte på klockan eller kalendern, utan på själva fenomenet tid – det där osynliga flödet som pågår oavbrutet runt och genom oss, som om hela existensen läcker genom ett sår vi aldrig riktigt kan täppa till.

Redan i diktens första bild är tiden inte något neutralt eller abstrakt, utan något kroppsligt och brutalt. Ett sår som forsar. Ett öppet, pulserande sår i evighetens öga. Den bilden är nästan obehaglig i sin intensitet, men den säger också något väldigt precist om hur tid kan upplevas när man börjar känna den för starkt. Tiden är inte längre bara sekunder som tickar fram; den blir ett flöde som dränerar något ur människan.

När dikten beskriver hur tiden blöder som ett dödligt snitt och tappar ut livet som en kran som lämnats öppen uppstår en känsla av maktlöshet. Det finns inget sätt att stoppa det. Man kan inte trycka handen över såret och få det att sluta rinna. Man kan bara stå där och se hur något fortsätter försvinna.

Det märkliga är att dikten samtidigt fångar den paradox som nästan alla människor någon gång har upplevt men sällan lyckas formulera så tydligt: tiden går både för fort och för långsamt på samma gång. Den rusar förbi i ljusets hastighet när man tänker på åren som passerar, men i själva upplevelsen kan den kännas seg, nästan stillastående, som om varje minut drar ut på sig tills man börjar undra om något verkligen rör sig framåt överhuvudtaget.

Den här dubbla upplevelsen skapar en existentiell spänning i texten. Livet passerar för snabbt för att man ska hinna leva det fullt ut, men samtidigt kan varje enskilt ögonblick kännas så långsamt och tungt att det nästan blir svårt att uthärda. Resultatet blir en känsla av att vara fast i ett system som rör sig i två motsatta riktningar samtidigt.

Mitt i detta finns också något väldigt mänskligt: försöket att förstå tiden. Att vilja stanna den, inte för att frysa livet i en perfekt stund, utan för att överhuvudtaget hinna begripa vad som egentligen händer. Det finns något nästan filosofiskt i den längtan. Människan är kanske den enda varelse som verkligen är medveten om tiden och samtidigt fullständigt oförmögen att greppa den.

Dikten rör också vid något som många känner men sällan sätter ord på – den märkliga motviljan mot sömn. I vanliga fall betraktas sömn som vila, återhämtning, något nödvändigt. Men här blir den något annat. Den blir ett slags samtycke till att ännu mer tid ska försvinna. Att lägga sig ner och sova innebär att ge bort flera timmar av sitt liv utan att ens vara närvarande i dem.

Den tanken kan vara skrämmande. Inte för att sömnen i sig är farlig, utan för att den påminner om hur lite kontroll vi egentligen har över våra egna livsflöden. Man blundar, och plötsligt är natten borta. Man blinkar, och ett år har passerat.

När dikten säger att framtiden är en dimma och det förflutna en suddig bild träder ytterligare en dimension fram. Tiden är inte bara något som passerar – den förvränger också minnet och förväntningarna. Det som redan hänt blir allt mer diffust, och det som ska komma är lika otydligt. Man står kvar i ett nu som är svårt att förstå medan allt annat glider bort i olika riktningar.

Kvar finns en känsla av att bli överkörd av livet, som om tiden är ett tåg som aldrig stannar och man själv bara står för nära rälsen.

Och ändå finns det något viktigt i själva formuleringen av denna rädsla. Att skriva om tiden på det här sättet är i sig ett försök att sakta ner den, att frysa en upplevelse i ord, att göra något så flyktigt som ett ögonblick till något som kan stanna kvar på en sida.

Kanske är det just där människans lilla motstånd finns. Vi kan inte stoppa tiden, vi kan inte täppa till såret den rinner ur, men vi kan åtminstone försöka beskriva hur det känns när den gör det.

Och ibland är det just i den beskrivningen som ett ögonblick faktiskt stannar lite längre än det annars skulle ha gjort.