Det finns två sätt att se på livet: ett är att tro att mirakel inte existerar, det andra att tro att allt är ett mirakel. När jag läser de orden genom ett NPF-perspektiv – genom erfarenheter av autism, ADHD eller andra neuropsykiatriska funktionsvariationer – förändras innebörden. Det handlar inte längre om filosofi i största allmänhet, utan om något djupt vardagligt. Något som pågår i klassrum, på arbetsplatser, i relationer, i den egna kroppen varje dag.

Att växa upp eller leva med NPF innebär ofta att tidigt bli medveten om att ens sätt att fungera inte är norm. Världen är designad för ett genomsnitt som man själv inte riktigt passar in i. Ljud kan vara överväldigande, sociala koder svårtolkade, fokus antingen splittrat eller hyperintensivt. Energi kan komma i skov, motivation kan vara ojämn, intryck kan kännas fysiskt. För den som står bredvid ser det kanske inte dramatiskt ut, men inuti kan det vara ett konstant arbete att filtrera, anpassa, kompensera.

I ett sådant sammanhang kan det vara frestande att tro att mirakel inte existerar. Inte i betydelsen att man är cynisk, utan i betydelsen att man inte har råd att luta sig mot något diffust hopp. Man lär sig att struktur är nödvändigt, att planering är avgörande, att återhämtning inte är en lyx utan en förutsättning. Man vet att en fungerande dag sällan uppstår av sig själv. Den är resultatet av förberedelser, strategier, tydlighet, ibland av medicinering, ibland av stöd från människor som förstår. Inget av det känns som ett mirakel. Det känns som arbete.

Samtidigt finns det en annan sida. För den som har kämpat med sådant som andra tar för givet kan det mest självklara få en annan valör. Att genomföra ett möte utan att bli helt dränerad. Att klara en skoldag utan att krascha i affekt eller utmattning. Att hitta ord för det som snurrar inuti och faktiskt bli förstådd. Det är händelser som i en normativ berättelse framstår som vardag, men som i ett NPF-liv kan bära en nästan högtidlig tyngd.

Det är här citatet får en särskild resonans. För när man vet hur mycket energi som ligger bakom sådant andra inte ens reflekterar över, då kan det som sker kännas som ett mirakel. Inte för att naturlagarna har brutits, utan för att oddsen, i den egna upplevelsen, ofta känts låga. Att bli accepterad utan att maskera. Att få anpassningar utan att behöva strida. Att mötas av nyfikenhet i stället för misstänksamhet. Det är inga övernaturliga händelser, men de kan upplevas som något nästan osannolikt vackert.

Ur ett NPF-perspektiv blir frågan om mirakel också en fråga om värde. Många med neuropsykiatriska diagnoser har vuxit upp med känslan av att vara “för mycket” eller “för lite”. För intensiv, för långsam, för känslig, för disträ. Att då välja att se sig själv som en del av ett mirakel, snarare än som ett problem som ska korrigeras, är en radikal förskjutning. Det innebär att man betraktar hjärnans annorlunda kopplingar inte bara som svårigheter, utan också som kapaciteter.

För det finns styrkor som ofta hamnar i skuggan av utmaningarna. Förmågan till hyperfokus som gör att timmar kan försvinna i kreativt arbete. Den detaljskärpa som ser sådant andra missar. Den djupa lojaliteten, den intensiva empatin, den kompromisslösa rättvisekänslan. När dessa egenskaper får utrymme och rätt sammanhang kan de blomma på ett sätt som faktiskt förändrar rum, relationer och resultat. Det kan vara lätt att kalla det talang eller tur, men för den som vet hur mycket självförståelse och kamp som ligger bakom kan det kännas som något mer.

Samtidigt är det viktigt att inte romantisera. Att leva med NPF kan innebära en påtaglig sårbarhet. Utmattning är vanligt. Missförstånd är vanliga. Självkritiken kan bli brutal efter år av att ha försökt passa in. Att då få höra att “allt är ett mirakel” kan ibland kännas provocerande, nästan förminskande, om det används för att släta över det som faktiskt är svårt. Det finns situationer där man inte behöver poetiska perspektiv, utan konkret stöd och tydliga strukturer.

Det är därför jag tänker att citatet inte handlar om att välja en gång för alla. Snarare om att röra sig mellan perspektiven beroende på var man befinner sig. I stunder av överväldigande kaos kan det vara mer hjälpsamt att tänka att inget mirakel kommer att lösa detta, att det krävs strategier, gränser, återhämtning. I stunder av klarhet, när något faktiskt fungerar, kan man tillåta sig att känna att det är större än bara slump.

Det finns också en samhällelig dimension. Om vi som kollektiv betraktar neurodiversitet som något som avviker från det normala och därför främst är ett problem, då lever vi i en värld där mirakel inte existerar i detta sammanhang. Vi ser bara brister som ska kompenseras. Om vi i stället betraktar variation i hjärnans funktion som en naturlig del av mänskligheten, något som bidrar med nya perspektiv och lösningar, då förändras berättelsen. Då kan vi börja se att det faktum att människor fungerar så olika i sig är något anmärkningsvärt.

Kanske är det mest kraftfulla i citatet, ur ett NPF-perspektiv, att det öppnar för självmedkänsla. Att tänka att allt är ett mirakel kan innebära att man betraktar sin egen existens – med alla dess egenheter, begränsningar och styrkor – som något som inte behöver rättfärdigas. Att man inte måste bli mer “normal” för att vara värdefull. Att ens sätt att tänka, känna och reagera är en del av den mänskliga variationen, inte en felkod i systemet.

Att tro att mirakel inte existerar kan ge stadga. Att tro att allt är ett mirakel kan ge värme. För den som lever med NPF kan båda perspektiven behövas. Strukturen och realismen för att navigera en värld som inte alltid är anpassad. Förundran och värdighet för att inte reduceras till en diagnos.

Kanske är det verkliga miraklet inte att livet plötsligt blir lätt, utan att det trots allt kan bli meningsfullt. Att man, med sin specifika hjärna och sina specifika erfarenheter, kan hitta sammanhang där man inte bara överlever utan faktiskt bidrar. Att man kan gå från att känna sig fel till att känna sig annorlunda på ett sätt som har plats.

Och i den förskjutningen, från skam till förståelse, från kamp till självinsikt, finns något som åtminstone för den som upplever det kan kännas som just det där ordet som annars låter så stort: ett mirakel.