Eurovision har alltid beskrivits som musik, glitter, gemenskap och fest, men varje år blir det också en spegel av något mycket mörkare, något som människor egentligen inte vill erkänna om sig själva, nämligen hur snabbt vi förvandlar artister till måltavlor när de inte lever upp till de fantasier, förväntningar och krav som publiken byggt upp långt innan någon ens hunnit ställa sig på scenen. I år blev det Felicia som fick bära allt det där på sina axlar, och det som började som diskussioner om musik förvandlades snabbt till rena personangrepp, hot, hån och en kollektiv nätmobbarementalitet där människor verkade tävla i vem som kunde vara mest brutal mot en ung kvinna på tjugofyra år.

Det märkliga är att många människor fortfarande låtsas som att sociala medier bara är “åsikter”, som om ord på nätet inte träffar riktiga människor, som om tusentals kommentarer om att någon är en skam för Sverige, värdelös, pinsam eller hatad inte faktiskt sätter sig i kroppen på den som läser dem. Bakom varje artist finns en människa som ska försöka sova efter repetitionerna, som ska försöka äta trots stress, som ska gå upp dagen efter och fortsätta leverera framför kameror medan hela internet analyserar varje andetag, varje blick och varje ordval som om personen inte längre vore mänsklig utan ett objekt som allmänheten har rätt att slita sönder.

Det som hände Felicia började långt innan Eurovision ens avgjordes. Redan före tävlingen byggdes ett klimat där människor nästan verkade hoppas på att det skulle gå dåligt för henne, och det är något väldigt obehagligt i att se hur sociala medier fungerar idag, eftersom människor inte längre nöjer sig med att säga att de inte gillar en låt. Nu ska någon istället förnedras offentligt. Det räcker inte med kritik mot ett framträdande, utan hela människan ska demonteras bit för bit tills det inte finns något kvar. Folk skrev om hennes mask, om hennes bakgrund, om hennes personlighet, om hennes uttalanden, om hennes utseende och om hennes rätt att ens representera Sverige, som om hon inte vore värdig att stå på den scenen över huvud taget.

Masken blev nästan en symbol för hur lite förståelse människor faktiskt har för andra människors erfarenheter och förflutna. Många verkade fullständigt ointresserade av varför hon valt att bära mask eller vad den betydde för henne som artist och människa. Istället reducerades den till ett skämt, en attackpunkt eller en förklaring till varför hon fick dåliga poäng. Det är fascinerande hur människor kan tala om tolerans och öppenhet samtidigt som de hånar någon för att den personen valt att skydda sig själv bakom en identitet eller ett uttryck som känns tryggt. Alla älskar att prata om psykisk hälsa tills någon faktiskt visar att de bär på något svårt, något komplext eller något sårbart. Då försvinner plötsligt förståelsen väldigt snabbt.

Och när resultaten blev svaga kom nästa våg, den där skoningslösa nätmentaliteten där människor omedelbart måste hitta en syndabock för nationell besvikelse. Istället för att acceptera att Eurovision är oförutsägbart, politiskt, känslostyrt och ofta helt omöjligt att räkna ut, började människor kalla henne en skam för Sverige, som om ett tävlingsresultat skulle definiera hennes människovärde. Det blev nästan absurt att läsa hur vuxna människor skrev att hon förstört Sveriges rykte eller gjort bort svenska folket, som om hela nationens stolthet hängde på en ung artist som redan kämpade under ett enormt tryck.

Samtidigt säger samma människor ständigt att politik inte hör hemma i Eurovision, trots att tävlingen i årtionden varit fylld av politiska undertoner, sympatiröstning, kulturella markeringar och låtar som handlar om identitet, krig, folkgrupper, frihet och nationell historia. Folk vill gärna låtsas som att Eurovision är helt opolitiskt ända tills deras egna känslor aktiveras, och då blir det plötsligt politik överallt. Det finns något väldigt selektivt i den indignationen. Många av de bidrag som hyllas mest genom åren har haft tydliga budskap kopplade till konflikter, tillhörighet eller samhällsfrågor, men när Felicia uttryckte sina tankar kring Israels deltagande blev reaktionerna enorma och skoningslösa.

Att människor dessutom började kalla henne antisemit visar hur snabbt internet idag hoppar från kritik till extrema anklagelser utan någon nyansering alls. Ett uttalande blir snabbt omtolkat, förenklat och spritt tills människan bakom orden nästan försvinner helt. Det är som att sociala medier inte längre tillåter någon att vara ung, ofiltrerad eller mänsklig. Allt måste vara perfekt formulerat hela tiden, annars kommer tusentals människor redo att sätta etiketter på dig som kan följa dig i flera år. Hon är tjugofyra år gammal. Många människor verkar glömma det när de sitter bakom sina skärmar och skriver saker som de aldrig skulle våga säga till någon ansikte mot ansikte.

Det är också märkligt hur snabbt människor glömmer vad Felicia faktiskt har åstadkommit som artist. Hon är inte någon talanglös person som råkade hamna där av en slump. Hon har visat gång på gång att hon klarar av att sjunga i olika genrer, att hon kan hantera publiktryck och att hon kan stå på stora scener trots enorm bevakning. Hon vann Masked Singer som Fröken Snusk och bevisade där att hon hade betydligt mer musikalisk bredd än många människor ville erkänna. Hon tog sig dessutom igenom den svenska uttagningen under ett enormt tryck där hon konstant låg högt på topplistor och oddslistor, vilket i sig innebär en psykisk press som få människor ens kan föreställa sig. När hela internet följer varje steg du tar finns det knappt utrymme att vara människa längre.

Och ändå blev det nästan som att vissa människor njöt av nederlaget när Sverige placerade sig dåligt. Det är länge sedan Sverige fick en så svag placering samtidigt som flera länder som vanligtvis hamnar bakom oss gick om, och inte ens våra nordiska grannar gav särskilt höga poäng trots att Sverige ofta ger dem stöd tillbaka. Men istället för att diskutera helheten, tävlingens förändringar eller Europas musiksmak riktades nästan all frustration mot en enda person. Det säger väldigt mycket om hur internet fungerar idag. Vi söker inte längre förklaringar. Vi söker syndabockar.

Det farligaste med allt detta är kanske hur normaliserat det blivit. Hot, hat och offentlig förnedring betraktas nästan som en naturlig del av kändisskap numera. Folk säger att man måste tåla det om man står på scen, som om framgång automatiskt innebär att man förlorar rätten att bli behandlad med respekt. Men ingen människa mår bra av att läsa tusentals kommentarer där människor önskar att man ska misslyckas, försvinna eller skämmas. Ingen människa blir starkare av att konstant bli kallad pinsam eller värdelös. Det är inte “kritik”. Det är massmobbareteende i digital form.

Någonstans har vi också tappat förmågan att skilja mellan en artists prestation och människan bakom den. Man får självklart tycka olika om musik. Eurovision har alltid väckt starka känslor och det kommer det alltid göra. Men när människor börjar attackera någons personlighet, bakgrund, psykiska sårbarhet eller mänskliga värde, då handlar det inte längre om musik över huvud taget. Då handlar det om hur lätt människor dras med i flockmentalitet när sociala medier ger dem möjlighet att kasta ur sig ord utan konsekvenser.

Kanske är det också därför så många artister idag mår dåligt trots framgång, för det spelar nästan ingen roll hur mycket man presterar längre. Det räcker med ett uttalande, ett annorlunda uttryck, en svag placering eller en detalj som sticker ut för att internet ska börja behandla någon som om den personen förtjänar att bli söndersliten offentligt. Och det skrämmer mig hur många som verkar se det som underhållning.

Bakom allt glitter i Eurovision finns fortfarande riktiga människor med riktiga känslor. En artist lämnar inte scenen och stänger av allt bara för att kamerorna slocknar. Orden följer med hem. Kommentarerna ligger kvar. Hoten finns kvar. Och medan människor går vidare till nästa trend eller nästa person att håna sitter någon kvar med konsekvenserna av allt som skrevs.

Det är lätt att ropa att någon är en skam för Sverige när man själv gömmer sig bakom ett användarnamn och en skärm. Betydligt svårare är det att stå inför miljontals människor, bära ett lands förväntningar, hantera ett enormt medietryck och samtidigt försöka vara människa mitt i allt. Där någonstans tycker jag att många borde stanna upp och fundera över vem som egentligen skämmer ut sig mest — artisten som vågade stå på scenen, eller människorna som använde internet för att försöka bryta ner henne.