Det finns något djupt obehagligt i hur snabbt en artist kan förvandlas från människa till symbol, från sångerska till slagträ, från en person som står på scen med en låt, en röst, en kropp och ett ansvar hon själv kanske inte fullt ut hunnit förstå vidden av, till någon som människor på sociala medier, i kommentarsfält, i politiska diskussioner och i efterhandsanalyser behandlar som om hon ensam bar ansvaret för ett lands resultat, ett internationellt regelverk, en konflikt hon inte startat, ett röstningssystem hon inte kontrollerar och en mediebild som växte sig större än själva framträdandet.

Felicia skickades till Eurovision av Sverige, inte av sig själv, inte genom ett privat infall och inte genom att tränga sig före någon annan, utan genom ett system där både jury och folk röstade fram henne, där låten valdes inom ramen för Melodifestivalen, där SVT hade ansvar för uttagning, produktion, rådgivning och internationell förberedelse, och där ett helt maskineri av professionella vuxna människor rimligen borde ha förstått att en ung artist med starka åsikter, ett tydligt konstnärligt uttryck, ett språk färgat av den musikmiljö hon kommer ifrån och en vilja att säga vad hon faktiskt tycker, skulle behöva skydd, vägledning och precision när pressen omedelbart började ställa frågor om Israel, Gaza, Eurovision och politik.

Att säga att Israel inte borde delta i Eurovision är inte automatiskt antisemitism, och det borde egentligen inte behöva sägas så många gånger, men i den här debatten verkar just den skillnaden ha försvunnit, eftersom kritik mot en stats deltagande, kritik mot EBU:s inkonsekvens eller kritik mot hur olika länder behandlas i samma tävling, alltför snabbt har klistrats ihop med hat mot judar som grupp, trots att det är två helt olika saker, och trots att en anklagelse om antisemitism är så allvarlig att den inte borde användas slarvigt, strategiskt eller som ett sätt att tysta någon som uttrycker en politisk åsikt om ett deltagande land.

Det betyder inte att Felicia uttryckte sig perfekt, strategiskt eller helt genomtänkt när hon sade att hon ville åka dit och försöka se till att Israel inte vann, för det är klart att ett sådant uttalande i Eurovision-sammanhang blir laddat, särskilt när tävlingen samtidigt försöker hålla fast vid idén om att den är opolitisk, men det är en enorm skillnad mellan att säga att en formulering var osmidig, hård eller riskabel, och att påstå att den bevisar antisemitism, illvilja eller att hon skulle ha skämt ut Sverige inför Europa.

Det har också lyfts att hon någon gång ska ha sagt att hon inte visste var Gaza låg, och även om en sådan uppgift, om den stämmer, förstås kan användas för att kritisera hennes kunskapsnivå eller säga att hon borde ha uttryckt sig mer försiktigt, betyder det inte att hon förlorar rätten att ha en åsikt om huruvida Israel borde delta i Eurovision, eftersom människor kan läsa på, ändra sig, utvecklas, förstå mer efterhand och fortfarande uttrycka en principiell hållning om ett lands medverkan i en tävling där Ryssland och Belarus har stängts ute medan Israel fått vara kvar.

Just den jämförelsen är en av de mest svårhanterliga delarna av hela diskussionen, för när Ryssland uteslöts efter invasionen av Ukraina och Belarus inte heller fick fortsätta som vanligt, framstod det för många som att Eurovision faktiskt kunde agera politiskt när situationen ansågs tillräckligt allvarlig, men när Israel fortsatte delta trots kriget i Gaza, trots enorm civil förödelse, trots protester och trots att frågan splittrat både publik, artister och länder, blev EBU:s tal om opolitiskhet svårt att ta på fullaste allvar, eftersom det såg ut som att vissa politiska lägen räknades som för skadliga för tävlingens anseende medan andra skulle hanteras som om de bara var yttre brus.

Det märkliga är att Eurovision samtidigt aldrig har varit helt opolitiskt, även om EBU gärna använder det ordet när konflikter blir för konkreta, för tävlingen har i decennier burits av berättelser om identitet, frihet, utsatthet, fred, gemenskap, minoriteter, nationell stolthet, HBTQ-representation och länder som genom musiken visar att de finns, kämpar eller vill bli sedda, och därför blir det svårt att förstå varför vissa uttryck får kallas värdegrund, inkludering eller mänsklighet, medan andra uttryck om krig, ansvar och deltagande plötsligt stämplas som otillåten politik.

Det handlar inte om att HBTQ-personer inte ska få ta plats, att transpersoner inte ska vinna, att utsatta länder inte ska få sympati eller att Eurovision inte ska rymma starka berättelser, för det är just sådana berättelser som ofta gör tävlingen levande, berörande och större än bara tre minuter popmusik, men det går samtidigt inte att blunda för att Eurovision ofta premierar narrativ, symbolik och känsla, och att en artist som passar in i ett accepterat narrativ kan bäras fram av det, medan en artist som hamnar på fel sida av en politiskt känslig gräns i stället kan belastas av exakt samma mekanism.

Felicia verkar ha hamnat just där, inte som den självklara hjälten i ett narrativ om mod, integritet eller konstnärlig egenart, utan som den kontroversiella artisten som hade sagt fel sak om fel land vid fel tidpunkt, och när den bilden väl satt sig kunde nästan allt annat tolkas genom samma negativa filter: masken blev inte längre ett konstnärligt uttryck eller ett sätt att hantera social ångest och trygghet på scen, utan ett hinder för kontakt med publiken; röstproblemen blev inte en mänsklig omständighet, utan ett bevis på att hon inte borde ha varit där; ett svagare framförande blev inte en följd av press, sjukdom eller fysisk belastning, utan ett nationellt misslyckande; och ett dåligt resultat blev inte ett komplext tävlingsutfall, utan en ursäkt för att säga att hon hade skämt ut Sverige.

Det är särskilt hårt med tanke på att hon samtidigt rapporterades ha haft problem med rösten, att hon svimmade i samband med repetitionerna, att hon utsattes för hot, näthat och hård press, och att det trots allt är en människa som skulle gå ut på en av Europas mest bevakade scener och genomföra ett nummer inför miljoner tittare, inte en maskin som kan förväntas leverera exakt samma nivå oavsett om kroppen, rösten och psyket redan är pressade till gränsen.

Kritiken om att backing vocals tog för mycket plats, att Felicia sjöng för svagt, att hon saknade vinnarkänsla eller att numret inte bar hela vägen kan förstås diskuteras, för Eurovision är en tävling där framförandet faktiskt spelar roll, där jurygrupper lyssnar på sång, kontroll, helhet, originalitet och scennärvaro, och där en låt som fungerar starkt i studio inte alltid fungerar lika starkt i ett liveformat, men det är ändå en sak att säga att framträdandet kanske inte nådde sin högsta nivå och en annan att använda det som ett slagträ mot henne personligen.

Samma sak gäller kameravinklarna och iscensättningen, eftersom ett Eurovisionnummer inte bara är en artist som sjunger, utan en tv-produktion där bildspråk, klippning, ljus, närbilder, scenrörelse och energi avgör hur låten upplevs av tittare som bara ser den en gång, och om kamerorna fungerade bättre i Melodifestivalen än i Eurovision, eller om numret tappade kraft i den internationella produktionen, då är det inte rimligt att lägga hela ansvaret på Felicia, eftersom hon inte ensam regisserar, filmar, klipper, ljussätter och strategiskt paketerar Sveriges bidrag.

Plagiatanklagelserna säger också mycket om hur sociala medier fungerar, eftersom människor snabbt kan ta en känsla av likhet, en melodisnutt, en association till en tidigare Eurovisionlåt eller en annan popproduktion och förvandla det till en dom, trots att likhet inte är samma sak som bevisat plagiat, och om Sverige har ett system där låtar granskas, väljs, skickas vidare och slutligen godkänns för tävling, då är det orimligt att låta en enskild artist bära hela misstanken som om hon personligen skulle ha lurat sig igenom både Melodifestivalen och Eurovision.

Det blir ännu mer motsägelsefullt när samma människor som säger att hon skämde ut Sverige samtidigt måste förhålla sig till att låten toppade Apple Music och Spotify, höll sig kvar i lyssningen, fick guldskiva och uppenbarligen fortsatte engagera människor långt efter tävlingskvällen, för om en låt verkligen vore ett rent fiasko, om publiken verkligen hade avvisat henne som artist och om resultatet i Eurovision verkligen var den enda sanningen om kvaliteten, borde den kommersiella responsen rimligen ha fallit ihop betydligt snabbare.

Det är därför viktigt att skilja på Eurovisionresultat och faktisk musikpopularitet, eftersom Eurovision mäter en specifik kombination av jurybedömning, tv-framträdande, röstningssystem, politiskt klimat, timing, internationella preferenser, visuellt genomslag och publikmobilisering under en mycket kort period, medan streaming visar något annat: att människor frivilligt återvänder till låten, spelar den igen, sparar den, delar den och låter den leva utanför tävlingens tre minuter.

Sverige röstade fram henne, Sverige skickade henne, Sverige marknadsförde henne och Sverige lät henne stå där som representant, och då blir det fegt att efteråt låtsas som att allt som gick fel bara var hennes ansvar, särskilt när samma land som först lyfte henne sedan snabbt kunde vända sig mot henne, ifrågasätta hennes värdighet, kalla resultatet pinsamt och behandla henne som om hon ensam hade skapat alla förutsättningar, trots att varje Eurovisionbidrag är ett kollektivt projekt där artist, låtskrivare, delegation, tv-bolag, koreografer, producenter, pressansvariga och EBU alla spelar roll.

Det finns också något problematiskt i hur snabbt människor kräver perfektion av unga artister när politiska frågor kommer upp, för en 24-åring som är stark i sina åsikter, talar direkt, kanske ibland grovt eller oslipat, och kommer från en musikmiljö där autenticitet väger tyngre än medietränad diplomatisk polering, kommer inte alltid formulera sig som en utrikespolitisk analytiker, men det betyder inte att hon är ond, okunnig i allt, antisemitisk eller ovärdig att sjunga för sitt land.

Det hade varit fullt möjligt för SVT att agera mer varsamt, inte genom att tysta henne, men genom att förbereda henne på hur orden skulle kunna användas, hjälpa henne att uttrycka samma sak med större precision, skydda henne från att bli ensam bärare av en geopolitisk konflikt och tydliggöra att hon kunde säga att EBU borde behandla länder konsekvent utan att skapa ett citat som lät som en personlig kampanj mot ett annat bidrag.

För en möjlig formulering hade kunnat vara att hon står för att frågan om deltagande länder måste hanteras konsekvent, att hon förstår att det är en laddad situation, att hon är där för att tävla med sin musik och att hennes kritik gäller EBU:s beslut och inte människor, folkgrupper eller judar, och med en sådan ram hade samma grundhållning kanske inte lika lätt kunnat vändas till en anklagelse om antisemitism eller till ett argument om att hon politiserade tävlingen på fel sätt.

Det betyder inte att alla som röstade lågt på Sverige gjorde det av politiska skäl, eller att varje jurymedlem som inte gav poäng ville straffa Felicia, för sådana påståenden går inte att bevisa och skulle förenkla verkligheten på samma sätt som hennes hårdaste kritiker förenklar henne, men det går att säga att den samlade miljön runt henne var så laddad att det är svårt att tro att den inte påverkade något alls.

Kanske tappade hon poäng för att rösten inte bar lika starkt som i Melodifestivalen, kanske för att stagingen inte fick samma kraft i Eurovision, kanske för att masken skapade distans hos vissa tittare, kanske för att juryn inte föll för låtens uttryck, kanske för att röstningssystemet fungerade på ett sätt som missgynnade bidrag utan bred internationell förstaplatsenergi, och kanske för att Israeldebatten, näthatet och EBU:s markering gjorde att hon redan var placerad i ett negativt fack innan finalkvällen ens hade börjat.

Det ena utesluter inte det andra, och det är just där den mer mänskliga analysen måste finnas: hon kan ha haft ett svagare framförande och samtidigt ha blivit orättvist hårt behandlad; hon kan ha uttryckt sig osmidigt och samtidigt inte vara antisemit; hon kan ha fått ett dåligt Eurovisionresultat och samtidigt ha en framgångsrik låt; hon kan ha behövt bättre rådgivning och samtidigt ha gjort sitt bästa; hon kan ha varit en stark artist och samtidigt ha fallit offer för en tävlingsvecka där musiken aldrig riktigt fick stå ensam.

Att säga att hon “skämde ut Sverige” är därför inte bara hårt, utan också intellektuellt slarvigt, eftersom det bortser från allt runt omkring: den politiska laddningen, mediedrevet, hoten, röstproblemen, produktionen, röstningssystemet, plagiatanklagelserna, jämförelsen med Israel, Ryssland och Belarus, EBU:s selektiva syn på politik och den enkla men viktiga sanningen att Sverige faktiskt valde henne.

Det går att tycka att resultatet var dåligt utan att göra henne till en nationell syndabock, det går att tycka att hon borde ha formulerat sig mer försiktigt utan att kalla henne antisemit, det går att tycka att Eurovision ska vara en musiktävling utan att låtsas som att tävlingen någonsin varit fri från politik, och det går att erkänna att vissa bidrag vinner kraft på identitet, utsatthet eller symbolik utan att förakta de människor som bär dessa berättelser.

I slutändan säger hela situationen kanske mindre om Felicia som artist än om hur Eurovision fungerar när musiken kolliderar med samtidens konflikter, hur snabbt sociala medier kan göra en ung artist till måltavla, hur svårt det är för EBU att hävda opolitiskhet när tävlingen samtidigt lever på värderingar och berättelser, och hur lätt ett land kan rösta fram någon med stolthet för att sedan, när resultatet inte blev som förväntat, vända sig bort och låtsas som att ansvaret aldrig var gemensamt.

Felicia gjorde sitt bästa under omständigheter som hade varit svåra för betydligt mer erfarna artister, och även om hennes Eurovisionplacering blev svag, visar listframgångarna, guldskivan och det fortsatta lyssnandet att berättelsen om henne inte kan reduceras till en misslyckad finalkväll, för ibland är tävlingsresultatet bara en del av sanningen, medan efterklangen visar något annat: att låten levde vidare, att publiken fortsatte lyssna och att det kanske inte var artisten som var det största problemet, utan allt det som tilläts växa runt henne.