Det finns något väldigt ärligt i att börja med att erkänna att man inte är perfekt, eftersom det egentligen är där all verklig utveckling börjar, i det där stilla ögonblicket när man slutar låtsas att man alltid gör rätt, alltid tänker rätt eller alltid behandlar människor omkring sig precis så klokt och varsamt som man kanske önskar att man gjorde.

Att leva tillsammans med andra människor innebär nästan alltid att man ibland säger fel saker, missförstår någon, reagerar för snabbt eller blir tyst när man egentligen borde ha sagt något viktigt, och i efterhand kan man sitta kvar med en känsla av att man hade velat vara lite mer eftertänksam, lite mer lyhörd eller lite mer modig just i det där ögonblicket.

Men kanske ligger värdet inte i att aldrig göra misstag, utan i vad man gör efteråt, i viljan att försöka förstå sig själv lite bättre, i förmågan att se tillbaka på sina handlingar utan att blunda för dem och ändå bestämma sig för att försöka göra morgondagen en aning mer omtänksam än gårdagen.

Det finns en sorts stillsam styrka i den där inställningen, eftersom den inte bygger på illusionen om att man en dag ska nå fram till någon perfekt version av sig själv där alla svagheter är borta, utan istället på en mycket mer mänsklig tanke om att man hela tiden är under arbete.

Varje dag innehåller små möjligheter att bli lite mer uppmärksam på andra människors behov, lite mer tålmodig när något går långsamt, lite mer förlåtande mot både sig själv och andra när saker inte blev som man tänkt.

Det betyder inte att förändringen alltid känns stor eller tydlig, eftersom de flesta av dessa försök sker i små situationer som nästan ingen annan lägger märke till, men just där formas ofta den person man faktiskt håller på att bli.

Kanske är det därför citatet känns så mänskligt, eftersom det inte lovar perfektion eller stora omvälvningar, utan bara pekar på en stilla vilja att fortsätta försöka.

Att vakna varje morgon och tänka att även om gårdagen inte blev exakt som man hoppats så finns det ändå en ny dag där man kan vara lite mer närvarande, lite mer förstående och lite mer den människa man innerst inne vill vara.

Och ibland är det faktiskt mer än tillräckligt.