-
Att Stå Kvar På Marken När Allt Annat Släppts
Det finns berättelser som bär på en stillsam tyngd, där orden i sig inte höjer rösten men där innebörden sträcker sig långt bortom det som faktiskt sägs, och ibland krävs det en stunds avstånd för att förstå att det som delades inte handlade om att ge upp, utan om att överleva något som långsamt blivit för mycket att bära.
När någon beskriver sin närhet till hästarna, men samtidigt tydligt markerar att ridningen har behövt lämnas bakom, öppnas ett perspektiv som inte alltid blir rättvist mottaget i stunden, eftersom det är lätt att höra förlusten men svårare att uppfatta det mod som ligger i att medvetet bryta en koppling som inte längre är hållbar, särskilt när den kopplingen en gång varit starkt förknippad med identitet, krav och en ständig känsla av att behöva prestera.
Det som kanske inte riktigt nådde fram direkt var just den avgörande skillnaden mellan sporten och relationen till djuret, där ridningen, med allt vad den innebär av förväntningar och prestation, har fått kliva åt sidan för att ge utrymme åt något mer grundläggande och samtidigt mer sårbart, nämligen möjligheten att få vara nära utan att behöva bevisa något, att få stå kvar på marken och möta hästen utan den tyngd som tidigare följde med varje steg.
I efterhand framträder en tydligare bild av vad det egentligen innebär att vilja försvaga kopplingen mellan hästarna och ridningen, eftersom det inte handlar om att hålla fast vid det som varit, utan tvärtom om att våga släppa taget om det som en gång definierade relationen, för att kanske kunna upptäcka vad som finns kvar när prestation, heder och tvång inte längre får styra.
Det finns också något djupt mänskligt i att inte längre kunna svara på vad viljan är, eftersom viljan under lång tid blivit överröstad av andra krafter, och när den till slut tystnar blir det tomrum som uppstår inte ett tecken på svaghet, utan snarare ett resultat av att något inom en har skyddat sig själv tillräckligt länge för att till slut behöva pausa, andas och kanske en dag långsamt återfinna en riktning som inte är påtvingad.
Att fortfarande befinna sig i miljön, att följa med andra utan att själv delta på samma villkor, säger mer än det först kan verka, eftersom det vittnar om en vilja att inte helt bryta kontakten, men att göra det på ett sätt som är skonsamt nog för att inte riva upp det som försöker läka, och det i sig är en balansakt som kräver både självinsikt och styrka.
Samtidigt finns det en tyst insikt om att allt detta inte fullt ut uppfattades i stunden, att uppmärksamheten inte var så närvarande som den hade kunnat vara, och den känslan bär på en stillsam form av skam som inte handlar om skuld i dess hårdaste form, utan om en önskan att ha varit mer mottaglig, mer lyssnande, mer där när orden faktiskt delades.
Men mitt i den insikten finns också något annat som är viktigt att låta ta plats, nämligen en respekt för det beslut som har fattats och en genuin uppskattning för det sätt på vilket närheten till hästarna fortfarande tillåts finnas, inte som en prestation, inte som en roll som måste upprätthållas, utan som något som får existera på egna villkor, i sin egen takt.
Det som växer fram ur detta är inte ett behov av att förändra det som redan sagts eller gjorts, utan en djupare förståelse för vad det faktiskt innebär att välja bort något som skadar, även när det samtidigt innebär att släppa taget om något som en gång haft stor betydelse, och i den förståelsen finns en stilla form av respekt som inte kräver ord, men som ändå bär på en tydlig närvaro.
Kanske är det just där, i mötet mellan det som inte riktigt fångades i stunden och det som nu långsamt blir tydligare, som något viktigt ändå får möjlighet att landa, inte som en korrigering av det förflutna, utan som en varsam insikt om vad det innebär att försöka läka en relation genom att förändra dess villkor, och att det ibland är just på marken, utan krav, utan prestation, som de första verkliga stegen framåt kan tas.
-
När Tystnaden Lämnar Tomrum Ingen Kan Fylla
Memory
ur diktsamling: Because I Love
“Because I Love – Memory
“I arrived to see your car parked beside ours
Next time i went out it was goneNothing
I can’t even remember the last time i saw you
The only clear memory
Is the one made before everything shattered
Before the whole ordeal
The last memory of everything being normalI keep wondering
If you texted her on your own terms
Or if you said it because she told you
About the keychain
And the scrap of paper
“Keep being lovely”
That’ll be it
The last thing i’ll be able to tell you
It’s farewell for real this timeI look up at the framed letters
The handmade bracelets
From the last place
All the love i had been left with
Atleast i know
That i played a role there
That i had offered something good
I had made an impression
I was part of the group
Atleast thereYou’re an angel
I’ll never forget the moments
The brief feelings
Of connection
The moments of safety and security
For what it’s worth
Atleast i’ll have that
MemoriesYet no goodbye
No acknowledgement
No last conversation
I know they told you to back away
But if you wanted to
Wouldn’t you have said something?I lost the star
From my first day back
All that’s left
Is the note
The small gesture
I wonder if you know
That i kept it
Like all the other notes and jewelry
That i’ve been given
They always mean something
If the person that gifted them didI look up at the paper plates on my shelf
The “medals”
From the New Years Eve
2023
“This Years Friend”
“This Years Songbird”My biggest worry
Has always been how i’m perceived
The chance of all the suffering
All the exhuastion
All the struggling
Just to be able to handle the voices
Being a waste
Since they’re right
Apparently i can’t see what’s right infront of meI’ll never be able to decide what’s worse
Saying goodbye
Or missing the chance to say it”Det börjar med en bil som inte längre står där den brukade. Det lilla, vardagliga tecknet blir en början på något mycket större – en känsla av frånvaro som växer så tyst och långsamt att den nästan inte märks förrän den är total. Den där lilla förlusten av något som en gång var, av något så självklart som att någon står där, blir ett eko av all den tid som gått och allt som inte längre är. Den tomma platsen blir symbolen för allt som saknas – inte bara personen, utan de samtal som aldrig hölls, de ord som aldrig sades, de minnen som borde ha fått ett slut men som istället stannar halvvägs.
Minnet som fastnar är inte dramatiskt, inte fyllt av stora händelser eller tydliga brytpunkter. Det är ögonblicket precis innan allt spricker, den sista sekunden av normalitet, av trygghet, där allt fortfarande kändes stabilt. Och det som är kvar är inte personen som lämnat, utan känslan av det som varit möjligt – den lilla platsen av värme, av förtroende, av tillhörighet som plötsligt rycks bort. Det är som att stå kvar vid kanten av något som inte längre går att nå, och insikten om det skapar ett vakuum i bröstet som fyller varje andetag.
Frågorna som växer fram är tysta, nästan förbluffande enkla, och ändå omöjliga att svara på. Var det frivilligt? Var det påtvingat? Om det fanns en vilja, varför hördes den aldrig? Och om den inte fanns, varför kände det som om det fanns? Den inre dialogen blir en tyst kamp, ett ständigt återupprepande av scenarier som aldrig fick utspelas. Varje “om” blir ett rum som ekar, varje tanke som aldrig får bekräftelse förstärker ensamheten. Det är ett mellanläge där smärtan inte bara handlar om saknad, utan om att inte förstå varför något har hänt. Och kanske är det just detta som gör sorgen så tung – inte förlusten i sig, utan osäkerheten om dess form, dess mening, dess existens.
Små saker får en nästan överväldigande betydelse. En nyckelring, en lapp med orden “Keep being lovely”, handgjorda armband, brev – de blir plötsligt monument över något som annars hade försvunnit. Det som en gång var en enkel gest blir det sista konkreta som finns kvar att hålla fast vid. Det är som att varje objekt bär på en osynlig berättelse, en ljudlös påminnelse om att man en gång hörde till, att man en gång var viktig, att man en gång skapade något som andra kunde känna. Dessa små fragment blir både tröst och smärta, för de påminner om att något värdefullt existerade, men också att det nu är över.
Det finns en subtil stolthet mitt i sorgen. I dikten finns insikten om att ha gett något gott, att ha spelat en roll, att ha lämnat ett avtryck. Även om allt är slut, existerar ett slags tyst bevis: här har jag funnits, här har jag älskat, här har jag varit en del. Den stoltheten är skör, nästan försiktig, men den bär ändå tyngden av mänsklig erfarenhet – en påminnelse om att värdet av det som varit inte nödvändigtvis mäts i kontinuitet, utan i intensiteten av det som faktiskt upplevts.
Samtidigt finns en outhärdlig ensamhet. Frånvaron av ett farväl, av en sista konversation, gör smärtan dubbel. Det är inte bara saknaden efter en person, utan saknaden efter själva avslutet, efter den förmåga att förstå och bli förstådd. Inre dialoger blir till labyrinter där man ständigt försöker navigera mellan det som hände, det som kunde ha hänt, och det som aldrig kommer att hända. Frågan som stannar kvar – “skulle du ha sagt något om du velat?” – är både en anklagelse och ett rop på förståelse, ett sätt att försöka ge mening åt det meningslösa.
De minsta detaljerna blir laddade med betydelse. Medaljer från nyårsafton, pappersfat med titlar, små föremål som verkar oviktiga för andra, men som bär på värde för den som håller fast vid dem. De är påminnelser om att man var sedd, om att man spelade roll i någon annans värld, och de blir också en trygghet när den riktiga personen inte längre finns där. Det är en slags överlevnadsstrategi – att hålla fast vid små fragment av det förflutna för att bevara en känsla av identitet och betydelse.
Samtidigt växer självkritiken. All den energi som lagts på att hantera, uthärda, kämpa – allt blir tvivel på om det någonsin räckte. Om det var värt något. Om andra såg det. Den inre kampen mellan självuppfattning och yttre perception blir nästan outhärdlig. Den som varit stark nog att hålla sig uppe trots allt, ställs inför tvivlets tysta öga: kanske var allt ändå förgäves. Kanske ser ingen någonsin vad jag gjort, vad jag gett, vad jag varit.
Och sedan finns den stora, outhärdliga frågan: vad är värst – att säga hejdå, eller att aldrig få chansen att göra det? Den frågan är inte filosofisk, den är fysisk. Den känns i bröstet, i magen, i tystnaden som fyller rummet när allt annat försvunnit. Den skapar en konstant vibration av obesvarade känslor, en påminnelse om att vissa farväl inte kan fås, vissa ord aldrig uttalas, och vissa ögonblick aldrig delas.
Texten blir till ett rum för både saknad och minne, för den där bräckliga stoltheten och den obarmhärtiga ensamheten. Varje rad, varje objekt, varje fragment av minne blir en del av en större helhet – ett eko av mänsklig erfarenhet, en påminnelse om att det som försvinner inte alltid gör det med ett ljud, men lämnar spår i hjärtat ändå. Den visar oss att förlust inte bara handlar om att mista någon, utan om att lära sig leva med tystnaden som de lämnat efter sig, och med vetskapen om att vissa saker aldrig kan få ett avslut.
I slutändan handlar dikten, och hela den här upplevelsen, om något universellt: om att finnas, att älska, att lämna spår, och att tvingas fortsätta leva även när världen inte gav dig möjligheten att säga farväl. Om att minnas, trots tystnaden. Om att hålla fast vid de små ögonblicken av kärlek, trygghet och gemenskap – och låta dem bära dig vidare, även när allt annat saknas.
-
Älskade Vän Som Bar Mig Genom Barndomen
ÄLSKADE VÄN
När jag var sex år kom du in i mitt liv.
Du var min bästa och älskade vän från allra första start.
Minnen av dig är ljuvliga och underbara.
Du skyddade mig när vi var ute från de som ville mig illa.
Du tog hand om mig.
Du var min absolut allra bästa vän jag någonsin har haft.Många år senare var det med smärta
som jag tvingades att sälja dig.
Smärtan och sorgen finns där fortfarande i bröstet.
Många drömmar och önskningar
om att det hade varit annorlunda för oss.
För utan dig var mitt liv så mörkt sedan.
Flera år senare åkte du vidare ifrån din nya ägare till Trapalanda.
Sorgen över att för alltid ha förlorat dig är så stor.
Varför fanns det ingen riktigt på vår sida för??Jag ser dig så tydligt framför mig. Den där lilla fuxfärgade welshponnyn, inte så stor till kroppen men med en närvaro som fyllde hela min värld. 132 centimeter i mankhöjd, men för mig var du oändlig. Du var inte bara en ponny – du var en plats där jag fick vara trygg, där jag fick vara barn, där jag fick vara jag.
När jag tänker tillbaka på att jag bara var sex år när du kom in i mitt liv, känns det nästan overkligt hur starkt ett sådant band kan bli. I den åldern är världen fortfarande skör, och man söker efter något att hålla fast vid. För mig blev det du. I din närhet fanns inget dömande, inga krav på att vara på ett visst sätt. Du tog emot mig precis som jag var, och i det skapades en tillit som inte går att beskriva med enkla ord.
Det finns något särskilt i hur du beskrivs som den som skyddade. Det är en så ovanlig men samtidigt så sann bild – att ett barn kan känna sig tryggare med ett djur än med människor. Som att du kände av när något inte stod rätt till, som att du stod mellan mig och det som gjorde ont. Den typen av närvaro sätter sig djupt. Den blir en del av ens inre karta över vad trygghet är.
Och sedan det som förändrade allt. Att tvingas sälja dig. Det är inte bara en separation – det är ett avbrott i något som fortfarande var levande, något som inte var färdigt. Den sortens avslut lämnar efter sig frågor som aldrig riktigt får svar. Det är därför sorgen inte bara handlar om saknad, utan också om det som aldrig fick fortsätta, det som aldrig fick bli klart.
Att du sedan försvann vidare, längre bort, till en plats där du inte längre gick att nå, gör förlusten ännu mer definitiv. Det finns något så smärtsamt i att veta att någon man älskat finns där ute någonstans – men inte längre i ens liv. Det är som att bandet finns kvar i hjärtat, men inte längre i verkligheten.
Frågan som ställs i slutet dröjer sig kvar. Varför fanns det ingen på er sida? Den bär på en känsla av att ha blivit sviken, inte av dig – utan av omständigheterna, av vuxenvärlden, av beslut som togs utan att ta hänsyn till det som betydde mest. Det är en sorg som inte bara handlar om att förlora dig, utan också om att inte ha blivit skyddad i det som var så viktigt.
Och ändå, mitt i allt det där, finns något som aldrig försvinner. Minnet av dig. Känslan av din närhet. Allt det ni var tillsammans. Det lever kvar, inte som något som gör mindre ont – men som något som fortfarande är sant.
Du var liten till storleken, men du bar något som var större än det mesta. Och kanske är det just därför du aldrig riktigt lämnar.