Det finns något alldeles särskilt i känslan av första maj, något som både känns högtidligt och varmt på samma gång, som om själva luften bär på minnen från generationer av människor som kämpat för att få leva värdiga liv, få rimliga arbetsvillkor, få vila, få rätt att säga ifrån och få känna att deras liv betyder något, och även om många i Sverige idag kanske främst ser dagen som en ledig vårdag med röda fanor, demonstrationer, musik, glasskiosker som öppnar och människor som samlas ute i solen efter en lång vinter, så bär dagen fortfarande på en djup mänsklig berättelse om gemenskap, kamp och rätten att få vara människa fullt ut.

För många svenskar handlar första maj om tradition, om att minnas arbetarnas historia och om att förstå att det samhälle vi lever i idag inte uppstod av sig självt utan byggdes av människor som vågade protestera när livet blev för hårt, för orättvist och för tyst, människor som arbetade tills kropparna gick sönder men ändå fortsatte därför att familjen behövde mat på bordet, människor som stod tätt tillsammans på fabriker, sågverk och arbetsplatser där säkerheten knappt existerade och där livet kunde förändras på några sekunder, och just därför bär första maj på en känsla av respekt, nästan som en kollektiv påminnelse om att frihet och trygghet aldrig är något självklart utan något som människor före oss kämpade fram steg för steg.

Samtidigt betyder dagen väldigt olika saker beroende på vem man är och hur man upplever världen, och för en person med autism eller adhd kan första maj kännas både vacker, överväldigande, viktig och utmattande på en och samma gång, eftersom dagen ofta innehåller stora folksamlingar, höga ljud, oväntade intryck, starka färger, musik, rop, rörelse och många känslor som pågår samtidigt, och medan vissa känner energi och samhörighet i det kan andra känna hur hela kroppen arbetar för att försöka sortera allt som händer runt omkring.

För någon med autism kan första maj ibland bli en dag där världen känns ovanligt intensiv, därför att människor plötsligt bryter sina vanliga mönster, städer förändras, gator stängs av, ljudnivån stiger och det sociala samspelet blir mer oförutsägbart än vanligt, och även om själva budskapet om rättvisa och människovärde ofta kan kännas väldigt starkt och viktigt, särskilt eftersom många autistiska personer bär på en djup känsla för rätt och fel, så kan själva miljön samtidigt skapa stress långt innan dagen ens har börjat, eftersom hjärnan redan försöker förbereda sig på allt som kanske kommer att kännas för mycket.

För någon med adhd kan första maj väcka något helt annat, en känsla av liv, rörelse och stark närvaro där människors engagemang nästan smittar av sig genom luften, därför att många med adhd upplever känslor intensivt och lätt dras med i energi, musik, samtal och den kollektiva känslan av att människor står tillsammans för något större än sig själva, men samtidigt finns också risken att dagen blir för snabb, för full av intryck och för svår att återhämta sig från efteråt, särskilt när hjärnan redan arbetar hårdare än många förstår bara för att hålla fokus, filtrera ljud och försöka hitta lugn i allt som pågår.

Det är också något väldigt symboliskt i att första maj handlar om människors rätt att få fungera som människor och inte som maskiner, därför att just personer med autism och adhd ofta lever i ett samhälle där de ständigt förväntas anpassa sig till normer som inte är skapade för deras sätt att tänka, känna eller uppleva världen, och därför kan första maj få en ännu djupare betydelse, eftersom kampen för förståelse, tillgänglighet och rätten att få vara annorlunda egentligen är en fortsättning på samma mänskliga kamp som dagen alltid har handlat om från början.

Många människor med neuropsykiatriska funktionsvariationer bär dessutom på erfarenheter av utanförskap som inte alltid syns utanpå, därför att det kan handla om åratal av att känna sig missförstådd, för mycket, för känslig, för intensiv, för tyst eller för annorlunda i miljöer där andra verkar förstå reglerna automatiskt, och just därför kan en dag som första maj också väcka tankar kring vilka människor som faktiskt får plats i samhället på riktigt och vilka som fortfarande måste kämpa dubbelt för att bli accepterade.

Första maj handlar nämligen inte bara om arbete i den traditionella betydelsen utan också om människovärde, om rätten att få andas utan att ständigt behöva bevisa sitt värde för andra, om rätten att få återhämtning, trygghet och förståelse, och kanske är det därför dagen fortfarande berör människor även långt efter att de stora industriepokerna förändrats, därför att behovet av att bli sedd och respekterad aldrig försvinner oavsett generation.

Det finns också något fint i att första maj infaller just när våren börjar slå ut på riktigt i Sverige, som om naturen själv påminner om att förändring alltid är möjlig även efter långa mörka perioder, och för många människor med autism eller adhd kan våren i sig vara starkt känslomässig eftersom ljuset förändrar energin i kroppen, ljuden ute blir fler, dofterna starkare och världen plötsligt känns mer levande igen, ibland på ett sätt som ger glädje och ibland på ett sätt som nästan blir överväldigande.

Kanske är det därför första maj fortfarande betyder något även för människor som aldrig går i demonstrationståg eller håller politiska tal, därför att dagen i grunden handlar om något djupt mänskligt som de flesta bär inom sig, nämligen längtan efter att få höra till, få känna sig behövd och få leva i ett samhälle där människor tar hand om varandra istället för att lämna varandra ensamma.

Och kanske är den allra viktigaste betydelsen av första maj just detta, att ingen människa ska behöva kämpa ensam för sitt värde, vare sig kampen handlar om arbete, psykisk hälsa, funktionsvariationer, utanförskap eller rätten att få vara sig själv utan att ständigt känna att man måste gömma delar av vem man är, därför att bakom alla fanor, tal och traditioner finns fortfarande samma enkla mänskliga önskan kvar – att livet ska få vara lite mjukare, lite rättvisare och lite mer förstående för alla människor.