1 §

Här läggs grunden för hela lagen. Utgångspunkten är att barn och unga i första hand ska få hjälp frivilligt, i samförstånd med vårdnadshavare och den unge själv när det är möjligt. Tvångsvård blir aktuell först när det finns en situation som omfattas av 2 eller 3 § och den vård som behövs inte kan ges med nödvändigt samtycke. För den som har fyllt 15 år räknas också den unges eget samtycke. Bestämmelsen säger dessutom att vård enligt 3 § i vissa fall kan ges även till den som har fyllt 18 men inte 20 år, och att barnets eller den unges bästa ska vara avgörande vid beslut enligt lagen.

2 §

Den här paragrafen gäller när risken finns i hemmiljön. Vård kan beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Det betyder att fokus ligger på vad barnet utsätts för eller lever i. Det behöver inte handla om ett enda visst slags missförhållande. Det avgörande är att förhållandena i hemmet är så allvarliga att risken för skada är tydlig och verklig.

3 §

Här är det den unges eget beteende som står i centrum. Vård kan beslutas när den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Paragrafen träffar alltså situationer där faran inte främst ligger i hemmet utan i den unges eget handlande och livsmönster. För den som har fyllt 18 men inte 20 år är det just denna paragraf som fortfarande kan användas.

4 §

Det är förvaltningsrätten som beslutar om vård efter ansökan från socialnämnden. Socialnämnden får alltså inte själv fatta det slutliga beslutet om tvångsvård. Ansökan måste innehålla ett ordentligt underlag: hur den unges förhållanden ser ut, vad som gör att vård behövs, vad som redan har gjorts, hur vården är tänkt att ordnas, vilken information den unge fått och hur den unge ställer sig. Bestämmelsen sätter därmed en tydlig ram för att tvångsvård måste prövas av domstol och bygga på ett konkret underlag.

5 §

Om rätten har beslutat om vård men vården inte påbörjas inom fyra veckor från den dag då beslutet vann laga kraft, upphör beslutet att gälla. Tvångsvård får alltså inte bli ett vilande beslut som ligger kvar utan att verkställas. Antingen påbörjas vården inom den tiden, eller så faller beslutet bort.

6 §

Den här paragrafen gäller omedelbart omhändertagande. Ett sådant beslut får fattas när det är sannolikt att den unge behöver vård enligt LVU och rättens beslut inte kan avvaktas därför att det finns risk för den unges hälsa eller utveckling, eller därför att den fortsatta utredningen annars kan försvåras eller vidare åtgärder hindras. Det är alltså lagens akuta verktyg. Beslutet kan fattas av socialnämnden, och om nämndens beslut inte kan avvaktas får ordföranden eller annan förordnad ledamot fatta beslutet. När nämnden redan har ansökt om vård får även rätten besluta om omedelbart omhändertagande.

6 a §

När ett beslut om omedelbart omhändertagande har fattats ska socialnämnden bestämma hur beslutet ska genomföras och var den unge ska vistas under tiden. Det betyder att det akuta beslutet inte stannar vid att barnet eller den unge tas om hand. Nämnden måste också ordna den praktiska placeringen och ta ansvar för hur situationen ska hållas stabil tills domstolen har prövat saken vidare.

7 §

Ett beslut om omedelbart omhändertagande ska underställas förvaltningsrätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Förvaltningsrätten ska sedan pröva om beslutet ska bestå. Regeln finns för att ett akut tvångsingripande snabbt ska komma under domstolskontroll. Ett så ingripande beslut får alltså inte bara fortsätta utan att en domstol tar ställning.

8 §

Om det inte längre finns skäl för ett omedelbart omhändertagande, ska socialnämnden genast besluta att omhändertagandet ska upphöra. Tvång får därför inte ligga kvar av vana, osäkerhet eller bekvämlighet. När den akuta grunden är borta ska också det akuta beslutet bort.

9 §

När ett omedelbart omhändertagande har beslutats måste socialnämnden inom fyra veckor från verkställigheten ansöka om vård hos förvaltningsrätten. Om ansökan inte kommer in i tid, upphör omhändertagandet. Regeln ser till att den unge inte hålls kvar i ett akut tvångsläge utan att frågan om fortsatt vård förs vidare till vanlig domstolsprövning inom kort tid.

9 a §

När en ansökan om vård har kommit in får rätten besluta om fortsatt omhändertagande tills målet har avgjorts eller något annat har beslutats. Den här bestämmelsen fyller glappet mellan det akuta omhändertagandet och den slutliga domen om vård. Syftet är att det inte ska uppstå ett rättsligt tomrum under pågående process.

9 b §

Om rätten avslår ansökan om vård, upphör beslutet om omedelbart omhändertagande eller fortsatt omhändertagande genast. När domstolen säger nej till fortsatt tvångsvård finns alltså inte längre stöd för att hålla den unge kvar med stöd av de tidigare besluten.

10 §

Socialnämnden har ansvar för att den unge får den vård som behövs under vårdtiden. Det handlar inte bara om att hitta en plats åt barnet eller den unge. Nämnden bär ansvar för att vården verkligen finns, fungerar och svarar mot de behov som gjort att tvångsvården beslutats.

11 §

Socialnämnden bestämmer hur vården ska ordnas och var den unge ska vistas under vårdtiden. Det innebär att nämnden avgör den praktiska vårdformen, till exempel om vården ska ges i familjehem, HVB eller på särskilt ungdomshem. Paragrafen ger alltså nämnden ett omfattande ansvar för vårdens konkreta upplägg.

12 §

Om den unge behöver vårdas på ett särskilt ungdomshem, ska Statens institutionsstyrelse anvisa plats. Den här bestämmelsen knyter den mest ingripande institutionsvården till SiS. När vården måste ges i den formen är det alltså staten genom SiS som ska ordna platsen.

13 §

Socialnämnden ska noga följa vården av den unge. Nämnden ska se till att vården bedrivs på bästa möjliga sätt, hålla regelbunden kontakt med den unge, med vårdnadshavare och med dem som svarar för vården. Minst en gång var sjätte månad ska nämnden överväga om vård enligt lagen fortfarande behövs. När vård ges med stöd av 3 § ska nämnden dessutom inom sex månader från verkställigheten pröva om vård enligt lagen fortfarande behövs. Tvångsvård får alltså inte bara rulla vidare av sig själv. Den ska följas upp och omprövas löpande.

13 a §

Om den unge vårdas på ett särskilt ungdomshem får den unge, om det behövs, hindras från att lämna hemmet och i övrigt underkastas de begränsningar i rörelsefriheten som krävs för att vården ska kunna genomföras. Här finns alltså det lagstöd som gör det möjligt att faktiskt hålla kvar den unge inom institutionsvården när vården kräver det. Begränsningarna får dock bara användas i den utsträckning som behövs för just vården.

14 §

Socialnämnden ansvarar för den unges personliga förhållanden under vårdtiden i den utsträckning ansvaret inte ligger på någon annan. Om den unge vårdas utanför det egna hemmet ska nämnden, när det behövs, bestämma hur umgänget med vårdnadshavare och föräldrar ska utövas. Nämnden får också besluta att den unges vistelseort inte ska röjas för vårdnadshavare eller förälder. Regeln gäller alltså både ansvar för den unges personliga situation och möjligheten att reglera umgänge och sekretess kring vistelseorten när vården kräver det.

14 a §

Om den unge vårdas i ett familjehem, jourhem eller annat enskilt hem ska socialnämnden ge vårdnadshavare och föräldrar råd, stöd och annan hjälp som de behöver. Tvångsvården handlar alltså inte bara om barnet eller den unge. Även föräldrarna ska få det stöd som behövs under tiden, vilket hänger ihop med att kontakten och situationen runt barnet fortfarande har betydelse.

15 §

Om det behövs med hänsyn till ändamålet med vården eller ordningen vid ett särskilt ungdomshem får den unge hindras från att ta emot eller inneha vissa föremål. Försändelser till den unge får i vissa fall kontrolleras. Bestämmelsen handlar om säkerhet och ordning inom institutionsvården. Det är inte en fri allmän rätt att granska allt, utan en möjlighet som är knuten till vårdens syfte och ordningen på hemmet.

15 a §

Den som omfattas av 15 § får, när det bedöms lämpligt, vistas utanför det särskilda ungdomshemmet under en bestämd tid, dock högst fyra veckor. Beslutet fattas av Statens institutionsstyrelse efter samråd med socialnämnden. Regeln öppnar alltså för en tillfällig vistelse utanför hemmet, men bara inom en tydligt bestämd ram och under kontrollerade former. Det är inte fråga om att tvånget upphör, utan om att vistelsen utanför hemmet kan vara en del av vården när det bedöms fungera.

15 b §

Den som omfattas av 15 § får vårdas på en låsbar enhet eller på en annan enhet för särskilt noggrann tillsyn om det är nödvändigt med hänsyn till den unges eller andras säkerhet, eller för att förhindra avvikande eller annars genomföra vården. Den unge ska varje dag få möjlighet att vistas utomhus och ägna sig åt fysisk aktivitet eller annan fritidssysselsättning. Vård på en låsbar enhet får som huvudregel pågå i högst två månader i följd, men kan pågå längre om det finns särskilda behandlingsskäl och de lagliga förutsättningarna fortfarande är uppfyllda. På hem med förhöjd säkerhetsnivå får den unge också under vissa förutsättningar hållas i avskildhet i anslutning till dygnsvilan. Den avskildheten får bara användas när det är nödvändigt, får inte användas om det finns en påtaglig risk för skada på hälsa eller utveckling, ska genomföras i bostadsrummet, får som längst vara nio timmar per tillfälle och den unge ska kunna tillkalla personal. Ett sådant beslut får gälla i högst 30 dagar och ska upphävas när förutsättningarna faller bort.

15 c §

Om den unge uppträder våldsamt eller är så påverkad av berusningsmedel att ordningen inte kan upprätthållas får den unge, när det är särskilt påkallat, hållas i avskildhet. Den unge ska då stå under fortlöpande uppsikt av personal och kunna tillkalla personal. Åtgärden får inte pågå längre än vad som är oundgängligen nödvändigt och aldrig längre än fyra timmar i följd. En läkare eller sjuksköterska ska skyndsamt yttra sig om åtgärden, och om läkaren eller sjuksköterskan begär det ska avskildheten genast avbrytas. Det här är alltså en mycket ingripande åtgärd som bara får användas i ett akut läge och under medicinsk kontroll.

15 d §

Den som omfattas av 15 § får hindras från att träffa andra som vårdas på hemmet, om det krävs med hänsyn till den unges särskilda behov av vård eller säkerhet eller säkerheten på hemmet. Denna vård i enskildhet ska anpassas efter den unges individuella vårdbehov. Frågan ska prövas fortlöpande och alltid omprövas inom sju dagar från den senaste prövningen. Här är tanken alltså inte att isolering ska bli ett permanent tillstånd, utan att åtgärden bara får användas när det finns ett tydligt behov och hela tiden måste omprövas.

15 e §

På särskilda ungdomshem utan förhöjd säkerhetsnivå får den som omfattas av 15 § använda elektroniska kommunikationstjänster bara i den utsträckning det är lämpligt. Regeln innebär att användningen får begränsas redan på den grunden att hemmet är en vårdmiljö där sådana kontakter måste fungera tillsammans med vårdens syfte och ordningen på platsen.

15 f §

På särskilda ungdomshem med förhöjd säkerhetsnivå är regleringen strängare. Där får den unge använda elektroniska kommunikationstjänster bara för att stå i förbindelse med en annan person, och kommunikationen får bara ske med utrustning som Statens institutionsstyrelse tillhandahåller eller godkänner och bara i den utsträckning det är lämpligt. Regeringen eller utsedd myndighet får också meddela föreskrifter om undantag i vissa verksamheter eller situationer, om användningen är särskilt angelägen och inte äventyrar säkerhet eller ordning. Bestämmelsen visar att elektronisk kommunikation på sådana hem är tillåten bara inom snäva ramar.

15 g §

Utöver begränsningarna i 15 e och 15 f §§ får den unge vägras att använda elektroniska kommunikationstjänster om användningen kan äventyra vården, ordningen eller säkerheten på hemmet eller vara till skada för den unge eller någon annan, och det inte går att lösa genom mindre ingripande kontroll eller begränsning enligt 15 h §. Här sätts alltså en spärr: totalt vägrad användning får bara ske när det inte räcker med mildare åtgärder.

15 h §

Användningen av elektroniska kommunikationstjänster enligt 15 e och 15 f §§ får begränsas, avlyssnas eller på annat sätt kontrolleras om det behövs med hänsyn till vården, ordningen eller säkerheten på hemmet eller för att förhindra skada för den unge eller någon annan. Den unge och den person som kommunikationen ska ske med ska i förväg informeras om kontrollen. Kommunikation mellan den unge och en advokat som biträder den unge i en rättslig angelägenhet får däremot inte avlyssnas eller kontrolleras. Bestämmelsen drar alltså en tydlig gräns där rätten till förtrolig kontakt med juridiskt biträde skyddas.

15 i §

Ett beslut enligt 15 g eller 15 h § får gälla i högst 30 dagar. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska det upphävas. Sådana inskränkningar får alltså inte löpa på obestämd tid. De måste ha en tidsgräns och falla bort när skälen inte längre finns kvar.

15 j §

På hem utan förhöjd säkerhetsnivå får den unges utrustning för elektroniska kommunikationstjänster omhändertas och förvaras för den unges räkning när beslut har fattats enligt 15 g eller 15 h § om att vägra, begränsa, avlyssna eller kontrollera användningen. Utrustningen ska lämnas tillbaka senast när det beslutet upphör att gälla. Utrustning får också samlas in under behandlingsaktivitet, sysselsättning eller dygnsvila. Regeln gäller alltså både mer långvariga inskränkningar och situationer där telefon eller annan utrustning tillfälligt behöver samlas in under vissa moment av dagen.

15 k §

På hem med förhöjd säkerhetsnivå får den som omfattas av 15 § inte inneha eller ta emot utrustning för elektroniska kommunikationstjänster. Sådan utrustning ska omhändertas och förvaras för den unges räkning. Den ska lämnas tillbaka senast när den unge inte längre ska vistas på ett hem med förhöjd säkerhetsnivå. Bestämmelsen är alltså betydligt mer långtgående än på hem utan förhöjd säkerhetsnivå.

15 l §

Den som omfattas av 15 § får ta emot besök bara i den utsträckning det är lämpligt. Dessutom finns ytterligare regler om besöksinskränkningar i särskild lagstiftning om vissa vårdinstitutioner. Här är alltså utgångspunkten att besök kan begränsas redan genom lämplighetsbedömningen inom institutionsvården.

15 m §

Utöver vad som följer av 15 l § får ett besök vägras om det kan äventyra vården, ordningen eller säkerheten på hemmet eller vara till skada för den unge eller någon annan, och det inte går att avhjälpa genom mindre ingripande åtgärder enligt 15 n §. Också här syns samma struktur som i reglerna om elektronisk kommunikation: ett totalstopp får bara användas när mildare kontroll inte räcker.

15 n §

Besök får begränsas, övervakas eller på annat sätt kontrolleras om det behövs med hänsyn till vården, ordningen eller säkerheten på hemmet eller för att förhindra skada för den unge eller någon annan. Den unge och besökaren ska informeras om kontrollen i förväg. Ett besök av advokat som biträder den unge i en rättslig angelägenhet får övervakas eller kontrolleras bara om advokaten eller den unge själv begär det. Också här skyddas alltså den rättsliga kontakten särskilt starkt.

15 o §

Ett beslut enligt 15 m eller 15 n § får gälla i högst 30 dagar. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska det upphävas. Även besöksbegränsningar och besökskontroller måste alltså vara tidsbegränsade och omprövas utifrån aktuella skäl.

15 p §

Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl får ett besök villkoras av att besökaren genomgår kroppsvisitation. Vid kroppsvisitation ska hänsyn visas så långt omständigheterna medger, och om möjligt ska visitationen utföras i närvaro av en annan person än den som genomför den. Regeln gäller alltså inte den unge här, utan den som vill komma på besök.

15 q §

När man bedömer om kommunikation eller besök bör vägras, begränsas eller kontrolleras enligt 15 g, 15 h, 15 m eller 15 n § får man, om det behövs, undersöka om den person som den unge vill kommunicera med eller ta emot besök av är dömd eller misstänkt för brott. Vid behov får också upplysningar hämtas in om personliga förhållanden i övrigt. Personen ska i förväg informeras om att en sådan bakgrundskontroll kan göras och vad den kan omfatta. Bestämmelsen ger alltså lagstöd för en kontroll av omgivningen runt den unge när säkerhet eller vårdbehov kräver det.

16 §

Den som omfattas av 15 § får inte inneha narkotika, alkohol, andra berusningsmedel, dopningsmedel, hälsofarliga varor eller injektionsutrustning och liknande föremål som är särskilt ägnade för missbruk. Den unge får inte heller inneha något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Om sådan egendom påträffas ska den omhändertas. Regeln säger alltså både vilka föremål som uttryckligen är förbjudna och att även annat kan tas om hand om det stör vården eller ordningen.

17 §

Den som omfattas av 15 § får, när det behövs, kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas vid ankomsten till hemmet för kontroll av att han eller hon inte bär på sig något som inte får innehas enligt 16 §. Detsamma gäller om det under vistelsen uppkommer misstanke om att sådan egendom finns hos den unge. Åtgärden ska genomföras i närvaro av vittne om den unge inte avstår från det. Den unge ska tillfrågas om han eller hon önskar att någon särskild person ur personalen genomför eller närvarar vid åtgärden, och önskemålet ska så långt som möjligt tillgodoses. Hänsyn ska visas under hela åtgärden. Det här är alltså en kontrollerad och formbundet reglerad tvångsåtgärd, inte en fri visitation utan ramar.

17 a §

Den som omfattas av 15 § är, om inte medicinska eller liknande skäl talar emot det, skyldig att vid ankomst till hemmet lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv- eller svettprov för att kontrollera om han eller hon är påverkad av narkotika, alkohol, andra berusningsmedel, dopningsmedel eller hälsofarliga varor. Den unge får uppmanas att lämna prov bara om det finns anledning till det. Samma sak gäller under vistelsen om det kan misstänkas att den unge är påverkad. Regeln ger alltså stöd för drog- eller påverkanstestning, men inte utan konkret anledning.

17 b §

Om det behövs för att genomföra vården eller upprätthålla ordningen på hemmet får bostadsrum och andra slutna förvaringsställen som den unge disponerar undersökas genom rumsvisitation. En sådan visitation får bara göras för att söka efter föremål som den unge inte får inneha enligt 16 §. Den ska utföras i närvaro av vittne och med hänsyn till omständigheterna. Bestämmelsen sätter alltså både ett tydligt syfte och en tydlig begränsning för vad visitation får avse.

17 c §

Om det behövs för att genomföra vården eller upprätthålla ordningen på hemmet får säkerhetskontroll genomföras med metalldetektor eller liknande anordning på de särskilda ungdomshem som Statens institutionsstyrelse bestämmer. För varje hem ska det anges i vilka situationer kontroller får genomföras. Kontrollen får bara göras på unga som omfattas av 15 § och bara för att söka efter föremål som inte får innehas enligt 16 §. Även den här åtgärden är alltså begränsad till bestämda hem, bestämda situationer och ett bestämt syfte.

18 §

Bestämmelserna i 16, 17, 17 b och 17 c §§ kan gälla för alla som vårdas på ett särskilt ungdomshem, om det är nödvändigt för att genomföra vården och upprätthålla ordningen och regeringen eller, efter bemyndigande, Statens institutionsstyrelse medger det. Regeln gör alltså att vissa kontrollåtgärder kan utsträckas bredare än bara till dem som omfattas av 15 §, men bara om de särskilda förutsättningarna är uppfyllda.

19 §

Den som omfattas av 15 § får få sina brev och andra försändelser övervakade om det behövs med hänsyn till ordningen vid hemmet eller till den unges särskilda förhållanden. För detta ändamål får Statens institutionsstyrelse öppna och ta del av försändelser som kommer till eller sänds från den unge. Om en ankommande försändelse innehåller egendom som den unge inte får inneha enligt 16 § ska egendomen omhändertas. Brev mellan den unge och svensk myndighet, advokat eller offentligt biträde ska dock skickas vidare utan föregående granskning. Regeln tillåter alltså postkontroll, men skyddar samtidigt den rättsliga och myndighetsanknutna kommunikationen särskilt.

20 §

Om narkotika, alkohol, andra berusningsmedel, dopningsmedel, hälsofarliga varor eller särskild missbruksutrustning har omhändertagits enligt 16 eller 19 §, eller påträffats på ett särskilt ungdomshem utan känd ägare, ska Statens institutionsstyrelse låta förstöra eller sälja egendomen enligt reglerna om beslagtagen egendom. Pengar från försäljning tillfaller staten. Bestämmelsen anger alltså vad som ska hända med sådan förbjuden eller omhändertagen egendom efter att den har tagits om hand.

20 a §

Särskilda befogenheter enligt 15–15 d, 15 g–15 j, 15 m–15 q och 17–19 §§ får användas bara om de står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om mindre ingripande åtgärder är tillräckliga ska de användas. Den unge ska också ges möjlighet att på lämpligt sätt följa vad som händer i omvärlden. Det här är en central spärrbestämmelse. Den säger att tvångsåtgärder inte bara måste ha lagstöd utan också vara proportionerliga, och att det minst ingripande alternativet ska väljas.

20 b §

Utöver vad som anges i 15 a, 17 c och 18–20 §§ fattas beslut enligt 15, 15 b–15 d, 15 g, 15 h, 15 j, 15 m, 15 n, 15 p och 16–17 b §§ av Statens institutionsstyrelse. Regeln klargör alltså vem som är beslutande myndighet för de flesta av de särskilda befogenheterna inom institutionsvården.

20 c §

Den unge ska erbjudas ett uppföljande samtal efter ett verkställt beslut om avskildhet enligt 15 c §, kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning enligt 17 § eller rumsvisitation enligt 17 b §. Under samtalet ska den unge få information om varför tvångsåtgärden behövde användas och ges möjlighet att framföra sin uppfattning om åtgärden. Bestämmelsen gör alltså klart att en så ingripande åtgärd inte bara ska verkställas och lämnas där, utan följas upp med förklaring och möjlighet för den unge att bli hörd.

21 §

När vård med stöd av LVU inte längre behövs ska socialnämnden besluta att vården ska upphöra. Om vården har beslutats med stöd av 2 § får den inte upphöra förrän de omständigheter som låg bakom vården har förändrats på ett varaktigt och genomgripande sätt. Nämnden ska också noga förbereda den unges återförening med vårdnadshavaren eller vårdnadshavarna. Vård enligt 2 § ska upphöra senast när den unge fyller 18 år, och vård enligt 3 § senast när den unge fyller 21 år. Bestämmelsen knyter alltså ihop både när vården ska avslutas och att återgången inte får ske utan förberedelse.

21 a §

Beslut om vård enligt LVU hindrar inte beslut om avvisning, utvisning, utlämning eller överlämnande enligt de särskilda lagar som räknas upp i paragrafen. Om ett sådant beslut verkställs upphör LVU-vården. Regeln markerar alltså att LVU inte står över de särskilda regler som gäller i de internationella och utlänningsrättsliga situationer som nämns här.

21 b §

När vård upphör enligt 21 § ska socialnämnden följa upp situationen för den som är under 18 år. Om den unge ska återförenas med vårdnadshavaren eller vårdnadshavarna men återföreningen behöver förberedas, ska uppföljningen börja först när återföreningen faktiskt har skett. Regeln innebär att vården inte bara avslutas och lämnas där. För barn under 18 år finns ett fortsatt ansvar att se hur situationen utvecklas efter att tvångsvården har upphört.

21 c §

Vid en sådan uppföljning får socialnämnden ta hjälp av sakkunniga och ta de kontakter som behövs. Nämnden får också samtala med den unge utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Den unge som har fyllt 15 år och berörda vårdnadshavare ska underrättas när uppföljningen inleds och när den avslutas. Uppföljningen ska avslutas senast sex månader efter att den började, eller tidigare om nämnden inleder en utredning enligt socialtjänstlagen. Bestämmelsen ger alltså socialnämnden verktyg att följa upp på ett verkligt sätt, men sätter också en tydlig tidsgräns.

22 §

Om det kan antas att någon under 20 år på grund av ett sådant beteende som avses i 3 § kommer att behöva LVU-vård om beteendet fortsätter, och stöd eller behandling inte kan ges med nödvändigt samtycke, får socialnämnden besluta att den unge ska ha regelbunden kontakt med en särskilt kvalificerad kontaktperson eller delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. När ett sådant beslut fattas ska det finnas en särskild behandlingsplan. Regeln gör det möjligt att ingripa tidigare och med mindre ingripande åtgärder än tvångsvård, men ändå utan samtycke när lagens villkor är uppfyllda.

23 §

Ett beslut enligt 22 § upphör att gälla om den unge omedelbart omhändertas eller om en ansökan om vård bifalls. Det betyder att de förebyggande tvångsåtgärderna inte ska löpa parallellt med mer ingripande beslut. När ärendet går över i ett akut omhändertagande eller vanlig LVU-vård faller beslutet enligt 22 § bort.

24 §

Förvaltningsrätten får efter ansökan av socialnämnden meddela flyttningsförbud för en underårig, för viss tid eller tills vidare, om det finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas om han eller hon skiljs från det hem där barnet bor. Regeln gäller alltså inte vården i sig, utan skyddet mot att barnet tas bort från ett familjehem eller annat enskilt hem när en sådan flytt skulle vara skadlig.

25 §

Ansökan om flyttningsförbud görs av den socialnämnd som lämnat medgivandet att ta emot barnet i det enskilda hemmet. Samma nämnd beslutar också om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 §. Det klargör vilken nämnd som är behörig i dessa frågor.

26 §

Socialnämnden ska minst en gång var tredje månad överväga om ett flyttningsförbud fortfarande behövs. När det inte längre behövs ska nämnden besluta att det ska upphöra. Flyttningsförbud får alltså inte bara ligga kvar av sig självt. Det måste hållas under återkommande prövning.

27 §

Socialnämnden får besluta om tillfälligt flyttningsförbud om det är sannolikt att ett flyttningsförbud behövs och rättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling. Om nämndens beslut inte kan avvaktas får ordföranden eller annan förordnad ledamot fatta beslutet. När socialnämnden redan har ansökt om flyttningsförbud får även rätten fatta ett tillfälligt beslut. Bestämmelsen är den akuta motsvarigheten till det vanliga flyttningsförbudet.

28 §

Om socialnämnden har beslutat om tillfälligt flyttningsförbud ska beslutet underställas förvaltningsrätten. Där gäller samma regler som för underställning av omedelbart omhändertagande enligt 7 § första–tredje styckena. Det innebär snabb domstolskontroll också här.

29 §

Om förvaltningsrätten fastställer ett tillfälligt flyttningsförbud ska socialnämnden inom två veckor från domstolens beslut ansöka om flyttningsförbud. Regeln sätter en kort tidsfrist så att det tillfälliga skyddet snabbt följs upp av en vanlig rättslig prövning.

30 §

Ett tillfälligt flyttningsförbud upphör om ansökan om flyttningsförbud inte görs inom den tid som anges i 29 § eller när rätten avgör frågan om flyttningsförbud. Om det inte längre finns skäl för ett tillfälligt flyttningsförbud ska socialnämnden genast besluta att det ska upphöra. Även rätten får fatta ett sådant beslut. Bestämmelsen gör klart att ett tillfälligt flyttningsförbud inte får bestå längre än nödvändigt eller utan att föras vidare till domstolsprövning.

31 §

Om det behövs med hänsyn till ändamålet med ett flyttningsförbud eller ett tillfälligt flyttningsförbud får socialnämnden besluta hur den unges umgänge med vårdnadshavare och föräldrar med reglerad umgängesrätt ska utövas. Här finns alltså lagstödet för att reglera umgänget i just dessa situationer.

31 a §

Ett utreseförbud ska meddelas för den som är under 18 år om det finns en påtaglig risk för att barnet förs utomlands eller lämnar Sverige och att hälsa eller utveckling skadas under utlandsvistelsen på grund av missförhållanden i boendemiljön eller den unges eget socialt nedbrytande beteende. Utreseförbud ska också meddelas om det finns en påtaglig risk för att barnet förs utomlands eller lämnar Sverige i syfte att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse. Bestämmelsen är alltså ett skydd mot att barnet förs bort i situationer där utlandsvistelsen innebär allvarlig fara.

31 b §

Beslut om utreseförbud meddelas av förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden. Ansökan ska innehålla uppgifter om den unges förhållanden, vilka omständigheter som gör att skydd behövs, tidigare åtgärder, vilken information den unge har fått och den unges inställning. Strukturen är därmed i stort sett densamma som vid ansökan om vård.

31 c §

Om ett utreseförbud har meddelats ska socialnämnden inom sex månader pröva om det ska upphöra. Därefter ska frågan prövas fortlöpande inom sex månader från den senaste prövningen. Om skäl inte längre finns ska nämnden besluta att utreseförbudet ska upphöra. Ett utreseförbud upphör senast när den unge fyller 18 år. Regeln innebär alltså både löpande omprövning och en tydlig yttersta tidsgräns.

31 d §

Socialnämnden får besluta om tillfälligt utreseförbud om det är sannolikt att ett utreseförbud behövs och rättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för att den unge förs utomlands eller lämnar Sverige. Om nämndens beslut inte kan avvaktas får ordföranden eller annan förordnad ledamot fatta beslutet. När socialnämnden har ansökt om utreseförbud får även rätten besluta om ett tillfälligt utreseförbud. Det här är alltså den akuta skyddsformen innan domstolen hunnit besluta.

31 e §

Ett beslut om tillfälligt utreseförbud ska underställas förvaltningsrätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Förvaltningsrätten ska pröva beslutet så snart det kan ske och, om det inte finns synnerliga hinder, inom en vecka från att handlingarna kom in. Om beslutet inte underställs i tid upphör det tillfälliga utreseförbudet. Också här finns alltså en snabb domstolskontroll med fast tidsram.

31 f §

Om förvaltningsrätten fastställer ett tillfälligt utreseförbud ska socialnämnden inom fyra veckor ansöka om utreseförbud. Förvaltningsrätten får förlänga tiden om ytterligare utredning gör det nödvändigt. Bestämmelsen ser till att den tillfälliga åtgärden snabbt måste följas upp av en fullständig ansökan.

31 g §

Ett tillfälligt utreseförbud upphör om ansökan om utreseförbud inte görs inom den tid som gäller och ingen förlängning har begärts, eller när rätten avgör frågan om utreseförbud. Om det inte längre finns skäl för ett tillfälligt utreseförbud ska socialnämnden genast besluta att det ska upphöra. Även rätten får fatta ett sådant beslut. Regeln motsvarar alltså den som gäller för andra tillfälliga skyddsåtgärder i lagen.

31 h §

Beslut om utreseförbud eller tillfälligt utreseförbud hindrar inte beslut enligt 21 a § första stycket. Om ett sådant beslut verkställs upphör också utreseförbudet eller det tillfälliga utreseförbudet. Regeln knyter alltså ihop utreseförbudet med de internationella och utlänningsrättsliga beslut som redan nämns i lagen.

31 i §

Socialnämnden får för en viss resa besluta om ett tillfälligt undantag från ett utreseförbud. Ett sådant undantag får bara ges om det inte finns någon risk för att barnet förs utomlands eller lämnar Sverige på ett sätt som leder till de skadeförhållanden som låg bakom förbudet. Regeln gör det alltså möjligt med ett begränsat undantag, men bara när risken verkligen är undanröjd för just den resan.

32 §

I ett LVU-ärende får socialnämnden besluta om läkarundersökning av den unge och utse läkare för undersökningen. Om undersökningen inte lämpligen kan genomföras i hemmet får nämnden bestämma någon annan plats. I ett mål enligt lagen har också rätten samma befogenhet. Läkarundersökning ska, om det inte finns särskilda skäl att avstå, ske innan nämnden ansöker om vård enligt 4 §. Bestämmelsen visar att medicinsk bedömning kan vara en del av underlaget och att lagen ger ett särskilt stöd för att den faktiskt blir genomförd.

32 a §

Om den unge har beretts vård med stöd av 2 § ska socialnämnden inför umgänge, om det finns anledning till det, kontrollera om en vårdnadshavare eller förälder är eller har varit påverkad av narkotika, alkohol eller andra berusningsmedel, dopningsmedel eller hälsofarliga varor. Nämnden får då besluta att vårdnadshavaren eller föräldern ska uppmanas att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, svett- eller hårprov. Regeln gäller alltså provtagning inför umgänge när det finns anledning till det.

32 b §

Om den unge har beretts vård med stöd av 2 § ska socialnämnden också inför prövning av om vården ska upphöra, om det finns anledning till det, kontrollera om en vårdnadshavare är eller har varit påverkad av sådana medel eller varor som anges i 32 a §. Nämnden får då besluta att vårdnadshavaren ska uppmanas att lämna motsvarande prov. Här används alltså provtagning som underlag inför frågan om vården kan avslutas.

32 c §

Ett beslut enligt 32 a eller 32 b § får bara fattas om åtgärden är försvarlig med hänsyn till syftet och övriga omständigheter. Socialnämnden ska i beslutet särskilt ange vilken sorts prov som avses och syftet med åtgärden. Om vårdnadshavaren eller föräldern inte medverkar får det vägas in i nämndens bedömning av umgänge eller av om vården ska upphöra. Bestämmelsen sätter alltså en proportionalitetsram runt provtagningen och kräver att beslutet preciseras tydligt.

33 §

Mål och ärenden enligt LVU ska handläggas skyndsamt. Det betyder att processen inte får dra ut på tiden utan godtagbara skäl. När lagen används rör det sig om ingripanden som påverkar barnets boende, trygghet och hela livssituation, och därför måste både socialnämnd och domstol arbeta snabbt.

34 §

Om den unge är omhändertagen eller om ett tillfälligt flyttningsförbud eller ett tillfälligt utreseförbud har meddelats, ska förvaltningsrätten avgöra målet inom två veckor från det att ansökan kom in. Tiden får förlängas om ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Regeln finns för att ett tillfälligt och ingripande beslut inte ska bli långvarigt utan snabb domstolsprövning.

35 §

I mål om beredande eller upphörande av vård, flyttningsförbud, fortsatt omhändertagande för tillfällig vård eller utreseförbud ska förvaltningsrätten och kammarrätten hålla muntlig förhandling om det inte är uppenbart obehövligt. Muntlig förhandling ska alltid hållas om någon part begär det. Parterna ska också få information om sin rätt att begära en sådan förhandling. Om en enskild part har kallats personligen vid vite och uteblir får rätten besluta att personen ska hämtas till rätten. Här skyddas rätten att bli hörd i domstol på ett verkligt sätt, inte bara genom skriftliga handlingar.

36 §

Den unge ska få relevant information och ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne. Om den unge inte själv uttrycker sina åsikter ska inställningen så långt som möjligt klarläggas på annat sätt. Den unges åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till ålder och mognad. Den som har fyllt 15 år har rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt lagen. Yngre barn får höras i domstol om det inte kan antas att de tar skada av det. Om ett offentligt biträde har förordnats för någon under 15 år utan att samtidigt vara biträde för vårdnadshavaren, är biträdet också den unges ställföreträdare i målet eller ärendet. Regeln gör klart att barnet eller den unge inte bara ska vara föremål för processen, utan också en egen röst i den.

37 §

Vid handläggning i kammarrätt av andra mål enligt LVU än mål om omedelbart omhändertagande, tillfälligt flyttningsförbud och tillfälligt utreseförbud ska nämndemän ingå i rätten. Bestämmelsen anger alltså hur domstolen ska vara sammansatt i dessa mål.

38 §

Vid delgivning med enskild i mål eller ärenden enligt LVU får vissa bestämmelser i delgivningslagen inte användas. Regeln styr alltså hur delgivning får gå till i den här typen av mål och sätter särskilda ramar för förfarandet.

39 §

Offentligt biträde ska förordnas i de mål och ärenden som räknas upp i paragrafen, bland annat vid vård enligt 2 eller 3 §, omedelbart omhändertagande, fortsatt omhändertagande, upphörande av vård, flyttningsförbud och utreseförbud, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Biträde ska förordnas både för den unge och för vårdnadshavaren. Gemensamt biträde kan användas om deras intressen inte står mot varandra. Vid vissa överklaganden enligt 42 § ska offentligt biträde förordnas för den som är under 15 år och som åtgärden avser. Frågor om offentligt biträde prövas av domstolen, och i ärenden hos socialnämnden av förvaltningsrätten. Regeln ska se till att den som berörs av så ingripande beslut inte lämnas utan juridiskt stöd.

40 §

Beslut om omedelbart omhändertagande, förebyggande insatser, tillfälligt flyttningsförbud och tillfälligt utreseförbud gäller omedelbart. Andra beslut av socialnämnden enligt LVU gäller också omedelbart om nämnden inte bestämmer något annat. Rätten får bestämma att även andra beslut som domstolen meddelar ska gälla omedelbart. Bestämmelsen gör att lagen kan få verkan direkt när situationen kräver det.

41 §

Vissa beslut av socialnämnden får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Det gäller bland annat beslut om var vården ska inledas eller om att flytta den unge, beslut om fortsatt vård, beslut om umgänge eller hemlighållande av vistelseort enligt 14 §, beslut enligt 22 §, beslut om umgänge enligt 31 §, fortsatt flyttningsförbud, upphörande av fortsatt omhändertagande för tillfällig vård, fortsatt utreseförbud och tillfälligt undantag från utreseförbud. Andra beslut av nämnden enligt lagen får inte överklagas. Vissa beslut av domstol, till exempel om förlängd ansökningstid enligt 8 och 31 f §§ och beslut om läkarundersökning enligt 32 §, får inte heller överklagas. Regeln avgränsar alltså noggrant vilka beslut som kan prövas vidare.

42 §

Beslut av Statens institutionsstyrelse får överklagas till allmän förvaltningsdomstol när de gäller sådant som räknas upp i paragrafen, bland annat inskränkningar i elektronisk kommunikation eller besök, vård på låsbar enhet, avskildhet, vård i enskildhet, kroppsvisitation, provtagning, rumsvisitation, övervakning av brev och förstörande eller försäljning av egendom. Överklagandet prövas av den förvaltningsrätt som meddelat beslutet om vård, och det krävs prövningstillstånd för att få saken prövad i kammarrätten. Regeln ger alltså möjlighet att få just de mest ingripande institutionsåtgärderna domstolsprövade.

43 §

Polismyndigheten eller, när det gäller transport av någon som vårdas i särskilt ungdomshem, Kriminalvården ska lämna hjälp när det behövs för att genomföra vissa åtgärder enligt lagen. Det gäller bland annat att bereda en läkare tillträde till den unges hem eller föra den unge till läkarundersökning, genomföra beslut om vård eller omhändertagande, genomföra flyttningsförbud eller utreseförbud, föra den unge tillbaka till ett hem och efterforska den som ska omhändertas eller vårdas. En sådan begäran får bara göras om det finns särskilda skäl, exempelvis risk att tvångsbefogenheter annars måste användas eller annars synnerliga skäl. Kravet gäller dock inte vissa begäranden av rätten eller SiS. Regeln anger när polis eller Kriminalvård får kopplas in för att genomföra lagens beslut.

43 a §

När Kriminalvården genomför en transport enligt 43 § ska vissa bestämmelser i häkteslagen tillämpas, bland annat om kroppsvisitation, användning av fängsel och möjligheten att i vissa fall begära hjälp av Polismyndigheten. Regeln knyter alltså transporten till ett tydligt regelverk för hur den får genomföras.

43 b §

Den som begär hjälp enligt 43 § ska, utan hinder av sekretess, lämna den verkställande myndigheten de uppgifter om den unge eller närstående som behövs för planeringen och genomförandet av åtgärden. Bestämmelsen finns för att en transport eller annan verkställighet ska kunna planeras och genomföras säkert och korrekt.

43 c §

Den unge får tas i förvar om det är nödvändigt för att en transport enligt 43 § ska kunna genomföras. Den som är under femton år får dock inte tas i förvar. Regeln sätter alltså både ett lagstöd och en tydlig åldersgräns för just den åtgärden.

44 §

Den som överträder ett flyttningsförbud eller ett tillfälligt flyttningsförbud ska dömas till böter. Allmänt åtal får väckas bara efter medgivande av socialnämnden eller Socialstyrelsen. Bestämmelsen gör klart att ett sådant förbud inte bara är en rekommendation utan ett bindande beslut med straffrättsliga följder.

45 §

Den som för ut ett barn ur Sverige i strid med ett utreseförbud eller ett tillfälligt utreseförbud döms till fängelse i högst två år. För försök gäller ansvar enligt reglerna i brottsbalken. Här finns alltså straffbestämmelsen som ska skydda barnet mot att föras ut ur landet i strid med lagens skyddsbeslut.