TJEJEN VID FÖNSTRET

Det sitter en liten tjej vid fönstret.
Se så ensam hon är.
Inga vänner finns där för henne.
Det enda kamrat hon har är sin ponny.
Ingen vill leka med henne.

Det sitter en tjej vid fönstret.
Hon är ensam utan vänner.
Hon drömmer sig bort.
Hon söker kärleken och livet.
Hon håller sina drömmar kärt.

Det sitter en tjej vid fönstret.
Ack så hon undrar över det förflutna.
Ack så hon försöker glömma det onda.
Ack så hon hoppas att hennes drömmar blir sanna.
Ack så hon kämpar mot det förflutna.

Det sitter en tjej vid fönstret.
Frågor rör sig inom henne.
Tankar rör sig inom henne.
Känslor rör sig inom henne.
Drömmar rör sig inom henne, kommer de bli sanna?

Ljuset från fönstret faller stilla över hennes ansikte, som om världen utanför fortsätter utan att riktigt nå in till henne. Hon sitter där, inte bara fysiskt ensam, utan omsluten av en tystnad som är svår att sätta ord på. En sådan där ensamhet som inte syns på håll, men som känns i varje andetag.

Att ingen vill leka med henne är en enkel mening, men den bär på något mycket större. Det handlar inte bara om lek, utan om att inte bli inbjuden, inte bli sedd, inte bli vald. Och i den tomheten blir hennes ponny mer än bara en vän – den blir hennes trygghet, hennes sällskap, hennes sätt att känna att hon ändå hör till någonstans. Där, i närheten av sin ponny, finns en värld där hon inte behöver förklara sig, där hon får finnas utan att bli ifrågasatt.

Men hennes blick stannar inte bara i nuet. Den vandrar bakåt, till det som varit. Det förflutna gör sig påmint, inte som en tydlig berättelse utan som känslor som dröjer kvar. Något som gör ont, något hon försöker lägga bakom sig men som ändå hittar vägar tillbaka. Det finns en kamp i henne, en tyst men envis kamp att inte låta det som varit definiera det som ska bli.

Samtidigt bär hon på något annat. Något som väger lika tungt som sorgen, men som lyser svagt i mörkret – hennes drömmar. Hon håller fast vid dem, nästan som om de är det enda som verkligen är hennes. Drömmar om kärlek, om att få leva ett liv som känns lättare, varmare, mer hennes eget. De är inte bara fantasier, utan en livlina.

Det är kanske det som gör henne så stark, trots allt. Att hon fortsätter drömma. Att hon fortsätter hoppas. Att hon, mitt i alla frågor som rör sig inom henne, inte släpper taget om möjligheten att något kan bli annorlunda. För frågorna finns där hela tiden – varför, hur, vad händer sen? Tankar, känslor, minnen som rör sig som vågor inom henne, ibland lugna, ibland överväldigande.

Och ändå sitter hon kvar vid fönstret. Hon ger inte upp sin plats. Hon betraktar världen, kanske med en längtan efter att en dag kliva ut i den på riktigt, på sina egna villkor. Det finns något modigt i det, även om det inte syns. Att fortsätta känna, fortsätta hoppas, fortsätta bära sina drömmar – även när verkligheten inte speglar dem.

Kanske är det just där, i den tysta kampen, som något håller på att växa. Något som ännu inte fått form, men som en dag kan bli hennes väg framåt. För även om hon just nu sitter vid fönstret, är hon inte stilla inom sig. Hon är i rörelse.

Och kanske, en dag, kommer hon resa sig. Inte för att världen plötsligt förändrats – utan för att något inom henne gjort det.