Söndagen den 24 maj 2026 blev en lång dag på Sandviken BK där värmen låg kvar över planerna från förmiddag till eftermiddag medan Blåbärs- och Björnbärsklasserna avlöste varandra i lugnt tempo, utan stress och utan stora pauser, eftersom hela tävlingen totalt bara bestod av 35 starter och tio av dem tillhörde samma gäng med fem hundar som skulle in och ut på banorna under större delen av dagen.

Det blev en sådan tävlingsdag där tiden nästan försvinner mellan starterna, där ena hunden precis hunnit lämna planen innan nästa ska göras redo, och där fokus hela tiden måste flyttas mellan olika individer med helt olika energi, olika sätt att arbeta och olika känslor inför banorna. Med så få starter totalt under dagen blev det aldrig några längre väntetider mellan loppen heller, utan snarare ett konstant flöde där kopplen byttes, hundar hämtades och nästa start stod redo nästan direkt efter den förra. Den enda lilla pausen kom mot slutet av Blåbärsklassen när de större hundarna körde sina lopp, men även den stunden gick fort innan det återigen var dags att göra sig redo.

Blåbärsklassen kördes först under dagen och bestod av två banor där Joy och Athena stod för starterna. Redan från början märktes det att båda hundarna kom ut på planen med mycket egna idéer och mycket energi, men på helt olika sätt.

Joy bjöd på ordentligt bus redan under första rundan och valde till slut att smita ut under staketet för att springa fram till husse istället för att fortsätta banan, något som fick flera runt planen att både skratta och skaka på huvudet samtidigt, eftersom sådant är omöjligt att styra när hunden väl bestämt sig. Det blev ingen godkänd runda, men däremot ännu ett sådant ögonblick som fastnar i minnet långt efter att resultatlistorna glömts bort.

Athena började däremot första rundan riktigt fint och såg fokuserad ut genom inledningen, tog de första hindren bra och höll ihop arbetet på ett sätt som gav hopp om en stabil runda, men någonstans längs vägen blev omgivningen plötsligt mycket mer intressant än själva banan och fokus försvann över i nosande och spanande istället. Det är ofta små saker som avgör när koncentrationen släpper, särskilt i de här klasserna där rutin fortfarande byggs upp steg för steg, och när tankarna väl lämnar hindren blir det svårt att få tillbaka flytet igen.

Under andra rundan var Athena återigen med fint i början och höll fokus genom de första tre–fyra hindren innan uppmärksamheten började glida iväg ännu en gång, vilket till slut ledde till diskning även där. Trots det fanns det fortfarande mycket som såg bra ut i starten av banan och delar som visade att känslan finns där när koncentrationen håller ihop.

Joy fortsatte även under andra rundan med egna idéer och påhitt ute på planen, men var samtidigt något mer följsam än under första loppet och höll sig ändå kvar bättre i arbetet tillsammans genom delar av banan, även om det till sist också slutade med diskning. Det blev inga godkända rundor i Blåbärsklassen, men däremot två hundar som bjöd på precis den sortens oförutsägbara energi som gör att varje start lever sitt eget liv.

Så snart Blåbärsklassen var färdig startade Björnbärsklassen, också den med två banor, och dagen fortsatte direkt utan något längre avbrott. Värmen började kännas tyngre ute på planen vid det laget och både människor och hundar började bära spår av en lång dag, men samtidigt kom också det där speciella lugnet som ofta infinner sig när tävlingen börjar närma sig slutet och alla bara vill ta sig igenom de sista starterna så bra som möjligt.

Mimmi hittade inte heller riktigt rätt ute på banan under sina rundor utan valde mer bus än koncentration, vilket gjorde att det inte blev någon godkänd bana där heller. Ibland märks det tydligt när huvudet är någon helt annanstans än där tassarna är, och just den här dagen var det flera hundar som hellre ville upptäcka världen runt omkring än hålla fullt fokus på hinder efter hinder.

För Mira började första rundan med flera fina delar men slutade till sist på 15 fel, där små missar blev kostsamma i protokollet även om känslan genom delar av loppet ändå såg bättre ut än siffrorna visade. Maya gjorde däremot en stark första runda och när alla ekipage i klassen hade gått klart visade det sig vid prisutdelningen att det räckte hela vägen till en andraplats.

Resultaten under dagen presenterades först när alla klasser var helt färdiga och prisutdelningen hölls direkt efter sista klassen, vilket gjorde att ingen visste placeringarna under själva tävlingens gång utan allt avgjordes och offentliggjordes först mot slutet av dagen när alla lopp redan var körda.

I Miras andra runda satt flera delar ihop bättre och den här gången räckte det till en tredjeplats när resultaten väl presenterades senare under prisutdelningen. Maya fick däremot en betydligt tuffare andra runda där det tredje hindret, däckhindret, togs från fel håll vilket ledde till diskning, men trots det kördes hela banan klart ändå. Även när ett lopp redan är förlorat resultatmässigt finns det ofta värde i att fortsätta, hitta flyt och låta hunden avsluta arbetet på ett bra sätt istället för att bryta mitt i.

När prisutdelningen till sist hölls och dagens alla resultat presenterades började tröttheten synas både hos hundar och människor efter många timmar i värmen, men samtidigt fanns där också den där känslan som bara kommer efter en lång tävlingsdag där allt inte varit perfekt, där vissa lopp gått sönder helt medan andra ändå lett till placeringar, och där varje hund visat exakt vem den är just för stunden.

Det blev inga sagolika resultat och inga felfria dagar från början till slut, men det blev en riktig tävlingsdag med allt som faktiskt hör till — busiga rundor, tappat fokus, diskningar, fel, placeringar, värme, väntan, skratt och nya erfarenheter att ta med vidare från ännu en dag på tävlingsplanen i slutet av maj.