Everything

Ur diktsamling: Hear My Voice

” “Talk it out with your fostermom”
I did
“Talk to your fostermoms worker”
I did
“Tell your Social Workers”
I did
“Tell your therapist”
I did
“Reach out to your teachers”
I did
“Ask the school counselor for help”
I did
“Tell the Social Workers supervisor”
I did
“Call the Service Inspectors”
I did
“Contact the Emergency Social Service”
I did
“Call the police”
I did
“Ask your parents for help”
I did
“Gather evidence”
I did
“Write documents”
I did
“Learn the laws”
I did
“Build arguments”
I did
“Show them how you’re feeling”
I did
“Do something about it”
I Did Everything I Could
Everything
But it seems like
That’s impossible to comprehend

I created my ground
I based my arguments on their laws
I told them everything
I made a thousand valid points
Thousands of logical statements
As to why they needed to do something
But let me say it again
In the clearest possible way
They couldn’t have cared any less
About my thoughts
About my feelings
Or about my life

I made it so obvious
As clear as day
That i was deteriorating
That i was gonna die
But once again
They did not care
Brutal and cruel as it may be

These people
Had fully convinced themselves
That i was the worst person ever
That i was utterly worthless
These people
Wanted me out of their way
These people
Had no regard for my safety
These people
Were actively letting me die

Nothing i did would have mattered
Because it was never about logic
It was never about care
It was never about safety
It was never about me
All they cared about
Was the power and control
That they could hang me under
The authority they could use
To make me suffer
In a way that they believed i deserved
They never had any regard for my life
They simply wanted their puppet
Their punching bag
They didn’t view me as human
They viewed me as trash
To get rid of

“You could’ve done something better
About the situation
Than just running away”
No i really couldn’t
Every second i spent in that house
Was just another question
Of when my life would be taken
Be it by her hand
Or by mine
And she proved the end to be near

Why is it
That instead of holding my abuser
Accountable for her actions
And confronting her endangerment
Of a fragile 12-13 year old fosterkid
They shame me
Blame me
And judge me
For the path i took
In order to survive
In order to keep my own life

“You could’ve done more”
I did everything i possibly could
She could’ve done more
She could’ve fucking tried
They all could’ve fucking tried

“You could’ve shown more compassion”
They should’ve cared
They should’ve looked at me
They should’ve noticed

“You could’ve behaved better”
She should’ve treated me better
She should’ve treated me like a human
They all should’ve seen me as a person
They all should’ve followed
Their own fucking rules

“You could’ve been more optimistic”
I was 12
I was 13
I was sick
I was terrified
I was alienated
I was dehumanized
I was dying
With nobody left to find me
And nobody to hold on to
No place where i was safe

Why don’t you try to keep laughing
Try to keep smiling
Keep joking
Keep helping
Keep socializing
While you’re living in constant terror
Constant anticipation
Of the day she’ll lay the last hit
Put you out of your misery

Why don’t you try
And keep your chin up
As you’re gazing down at death
It’s not easy at all is it
But guess what
I still did
I still kept my chin up
I put on a happy face
I kept my calm
For as long as i possibly could
As much as i possibly could
I stayed determined
And i stayed positive
Until the downright very end
And you know what
I was fucking amazing

You might question me
For how i reacted and handled things
You might judge my course of action
But i survived
I clawed myself out of her grip
Even though nothing allowed me to
I screamed at the top of my lungs
Even without oxygen
I fought my way to the surface
Alive
And you might say that you feel for her
But i wasn’t threatening her life
I was not a person
That she had to fucking survive

Oh but i was a bitch
But i was fucking dying
She would’ve lived past the summer
If i had stayed there
But i wouldn’t have
I did what i had to do
I saved my own life
And got to see my 14th birthday
Against all odds
I survived”

Det finns en särskild sorts smärta i att göra allt rätt och ändå bli lämnad utan hjälp, en smärta som inte bara handlar om vad som händer, utan om vad som inte händer trots att varje dörr har knackats på, trots att varje möjlighet har uttömts tills det inte längre finns något kvar att ge. Den här dikten bär på just den tyngden, en nästan outhärdlig insikt om att det inte räcker att skrika, inte räcker att bevisa, inte räcker att formulera sig perfekt när de som borde lyssna redan har bestämt sig för att inte höra.

Raden “I did” som upprepas gång på gång blir som ett hjärtslag genom hela texten, ett envist bevis på ansträngning, på ansvar, på en vilja att göra rätt i en situation där allt egentligen redan är fel. Det är inte en passiv röst som talar här, utan någon som har kämpat med varje verktyg som står till buds, som har försökt vara rationell, tydlig, samarbetsvillig, som har följt systemets regler till punkt och pricka i hopp om att systemet i sin tur ska göra detsamma. Och ändå faller allt samman, inte för att försöken saknar värde, utan för att mottagarna saknar vilja.

Det som gör ont på ett djupare plan är hur logik och sanning i dikten blir fullständigt irrelevanta, som om verkligheten inte styrs av vad som är rätt utan av vad som är bekvämt för dem som har makten. Här förvandlas människor till funktioner, till roller som upprätthåller en struktur där ansvar suddas ut och där den mest utsatta blir den som ifrågasätts. När berättaren beskriver hur tusentals argument, dokument och lagar inte räckte till, blottas en skrämmande sanning om hur lätt det är att bli ignorerad när ens existens inte längre passar in i andras berättelse.

Samtidigt finns det en nästan skärande tydlighet i hur skulden vrids och vänds, hur frågorna aldrig riktas mot den som orsakar skadan utan mot den som försöker överleva den. Varje anklagelse som återges i dikten bär på en underton av orättvisa, som om världen kräver ett perfekt beteende från någon som redan befinner sig i fritt fall. Att bli tillsagd att vara mer förstående, mer lugn, mer positiv, samtidigt som man lever i konstant rädsla, är inte bara orimligt, det är en form av osynlig våldshandling i sig, där verkligheten förnekas och upplevelsen förminskas.

Det finns också något djupt mänskligt i hur berättaren trots allt fortsätter att försöka hålla ihop sig själv, att le, att fungera, att vara den person som andra förväntar sig, som om hoppet ändå finns där någonstans, svagt men envist. Och när den insikten kommer, att ingenting längre spelar någon roll eftersom ingenting förändras, sker en förskjutning som är både skrämmande och kraftfull. Det är där överlevnaden föds på riktigt, inte som ett resultat av hjälp utifrån utan som ett sista, desperat beslut att inte försvinna.

När berättaren säger att hon gjorde allt, så är det inte en överdrift utan en redogörelse för en kamp som tömt henne på allt utom själva viljan att leva. Och kanske är det just där något avgörande händer, i det ögonblick där det inte längre finns något kvar att bevisa för någon annan, där överlevnaden inte längre handlar om att bli trodd utan om att fortsätta andas oavsett vem som lyssnar.

Det som stannar kvar efter att man läst är inte bara smärtan, utan också den obevekliga styrkan i att resa sig ur något som aldrig borde ha behövt överlevas. Att fylla fjorton år blir här inte bara en ålder, utan ett bevis, ett trots, en seger som inte borde ha varit nödvändig men som ändå blev livsavgörande. Och i den insikten finns något som inte går att ta ifrån henne, något som ingen förnekelse i världen kan sudda ut: att hon gjorde allt, och att hon överlevde ändå.

Survival

ur diktsamling: Hear My Voice 

“I got out
By pure miracle

Some say that
“Maybe in another universe
They would’ve listened to you”
I wonder
How to explain
The actual urgency
Of the whole thing

I wasn’t supposed to succeed
Reality had sealed my fate
The odds stood against my survival
My circumstances
Didn’t allow me
To rise from my tomb
And in every other universe
That might exist out there
I succumbed to the savagery
The other universes
Don’t have any other versions of me
To offer
Because they were all annihilated
I’m the only one left

Chains trapped my wrists
My neck
I couldn’t breathe

Strings monitored my every move
Pulled me towards the rope
The only visible escape

The room was locked
Key was lost
It slowly drained itself
Of air
Filling itself
With all the pain
The violence
Apathy
Neglect
Brutality

The only company
Was the person
Who picked me apart
Shattered me to pieces
Tearing apart the soul
That was once cheerful and kind
She thought i was lower than dirt
She treated me
Like i was worthless
Good for nothing

I tried to reason with her
But i was never going to be anything More than my flaws
I was nothing more
Than a problem
A burden
And i never did anything right
I would’ve never been able to reach her
Nothing was gonna change
I was gonna die

I begged my workers to help
They told me i was fine
They tightened the chain
Around my neck
Choked me
While they told me
That i wasn’t suffocating
They refused to help me
They helped her slowly kill me

I spoke to my mentors
I was honest with them
Told them why i was falling behind
Why i missed so much time
I asked if they could do anything
Since people like them
Had been so attentive in the past
They told me
My situation was completely normal
They told me to try harder
That i was just being a teenager

I talked to my therapist
She didn’t even want to let me talk
Without the presence
Of the woman
Who was abusing me
But when i finally caught her alone
She just told me i might be Autistic
Completely ignoring
The danger i was in

Everybody i held dear
The people i loved
Who supported me
Were told to back away
To distance themselves
From me
They said i was unable
To differentiate between good and bad
They said i didn’t understand
Which relationships were healthy
Or toxic
They said i had no idea
What was right or wrong
That i didn’t know anything

Useless inept child
Invalid and incompetent
Poor thing
Completely clueless
Completely worthless
They made her into nothing

Tug at the strings
Suffocating limbs that turn red and blue
Scratch my nails into the ground
Kick the door
Punch the window
Pull at the chains
Scraped by the rust
Bang my head against the wall
Bruises turning blonde hair red
Ignore the concussion
There’s no time to whine
Knuckles bleeding
With wounds that show bones
Nails ripping into pieces
Nothing left to pick at
When the panic leaves you paralyzed
It won’t be long
Before my lungs fail me

I watch
How every option
Is torn away
Leaving the bitter taste
Of their abandonment
I listen to their words
How they don’t believe me
How they think i’m the problem

Fall to my knees
There was no way
That i was gonna survive
I can’t best reality
I can’t defy what’s impossible
There was nothing left
I had nothing to fight for

And neither did i have anything to lose
I knew i was gonna die
I knew there was no way
But i’ll be damned
If i go down politely
Just like that

I stood infront of my fate
I made the decision to disobey
To atleast try

Clench my fists
Let the world burn
I’m not scared of dying
Not anymore
Not after looking it right in the eye
For 14 months

I yanked at the rope
Until it snapped
A moment passes
No turning back now

I pulled at the strings
Until they snapped
Limbs turned almost completely black
I shook the chains
Until they fell off
Wrists and neck almost bleeding out
And i ran straight into the door
Skull almost breaking
I punched at the wall
With all my strength
Knuckles already broken
Until a crack appeared
I managed
To finally break a hole through it

I defied reality
Denied what was meant to be
Bended destiny

Those long and feral hours
Haunt my every breath
I saved my own life
After slowly dying
For over a year

I scream at the top of my lungs
Because it all feels like a fever dream
It feels impossible
Unreal
I know for sure
That i wasn’t meant to survive
But i did
And i have no idea how
All i know for sure
Is that i’ll never experience
That kind of miracle
Ever again”

Att läsa denna dikt är som att stiga in i ett rum fyllt av kvävande smärta, där varje ord bär på vikten av månader av lidande och förtvivlan, där själens sköra rötter nästan bröts av okontrollerbara krafter. Varje rad är ett vittnesmål om vad det innebär att stå ensam mot den totala maktlösheten, att känna hur verkligheten själv verkar ha konspirerat för att släcka ljuset i någon annans liv. Känslan av övergivenhet och misstro genomsyrar hela texten, och diktens berättare är inte bara en observatör av sin egen tragedi, utan en aktiv kämpe som genom sitt mod och sin envishet trotsar det som alla runt omkring henne trodde var oundvikligt.

Det finns en otrolig kontrast mellan den absoluta förtvivlan och den explosiva kraften som berättaren kanaliserar för att överleva. Hennes kropp beskrivs som ett fängelse, kedjor som skär och snärjer, och varje försök att få hjälp möts av ignorans eller direkt motstånd. Ändå, mitt i denna nästan mytiska kamp mot omöjligheten, tänds en gnista av motståndskraft som inte bara är fysisk utan också djupt psykisk och emotionell. Det är ett rop på att världen måste erkänna den sanning som hon ensam bär, en sanning som är omöjlig att ignorera när någon faktiskt kämpar för sitt liv mot alla odds.

Vad som gör dikten ännu mer gripande är dess oförblommerade ärlighet om känslan av osynlighet inför omvärlden, om att bli avvisad av dem som borde ha stöttat och skyddat. Varje vädjan om hjälp, varje försök att kommunicera sin smärta möts med förnekelse eller trivialiserande ord som reducerar den mänskliga upplevelsen till något bagatellartat. Här blir kampen inte bara fysisk överlevnad utan även en kamp för att bevara sin egen identitet, sin rätt att existera, och sin röst som någon som förtjänar att höras och förstås. Den överlevandes triumf är inte bara att bryta kedjor, utan att återta rätten till sitt eget liv och sitt eget värde.

När hon slutligen tar kontrollen, krossar hinder efter hinder, bryter kedjorna och trotsar vad som verkade vara förutbestämt, blir dikten ett monument över mänsklig uthållighet och styrka. Det är inte en dramatisk saga utan ett naket vittnesmål om en verklig kamp, där varje smärtsam detalj fördjupar förståelsen av vad det innebär att gå igenom mörker och ändå hitta ljuset. Orden pulserar med adrenalinet från kampen, med smärtan från övergreppen och med den renaste form av triumf: att överleva mot alla odds och att hävda sin existens i en värld som ville radera den.

Det är en påminnelse om att mirakel inte alltid är stillsamma eller tysta. Ibland är de brutala, blodiga och ofattbart svåra, och det är just denna råa, levande kamp som gör miraklet ännu mer betydelsefullt. Att överleva det omöjliga lämnar inte bara ärr på kroppen, utan på själen – men det lämnar också en outplånlig styrka och ett rop på liv som inte längre kan tystas. Och kanske, i denna röst som vägrar tystna, finns en universell sanning om människans förmåga att trotsa sina värsta omständigheter, att finna sin egen väg ur mörkret och stå kvar när allt omkring försökte krossa henne.

Det är inte bara en dikt. Det är en livshistoria om mod, smärta och det renaste av alla mirakel: den egenvunna friheten att fortsätta leva.