INGEN SER

Ingen ser det som finns inom mig
Många förundras när ser okända bitar av mig
Över att de inte känner mig så bra
Masken som jag har visar bara delar.
Delar av livet har de sett olika delar.
Inte ens de närmaste tror jag känner mig helt.
Va vet de egentligen vad som rör sig inom mig?
Bara det jag egentligen låter dem se.
Ingen ser de mörka tankar som rör sig inom mig
Eller de tårar som forsar inom mig.
För döljs bakom glatt leende och glada svar

Det är en ensamhet som känns särskilt tung när den inte syns. Att bära på något som inte ens de närmaste riktigt förstår skapar en tyst värld, ett rum där man är både sig själv och någon annan på samma gång. Masken, det där leendet som ser ut att bära allt, blir både skydd och fängelse. Den tillåter människor att komma nära, men inte för nära – för då skulle de se det som är svårt, det som skaver och river.

Det märkliga är hur andra kan förvånas när de får glimtar av det verkliga jaget. Som om det fanns någon outtalad förväntan att man alltid ska vara enkel, förutsägbar, begriplig. Men vi är ju komplexa. Tankarna som snurrar, tårarna som bränner innanför bröstet, känslorna som inte kan formuleras – de finns oavsett hur mycket världen tror att vi är lätta att förstå.

Dikten belyser den paradoxala känslan av att vara synlig men ändå osedd. För även de som står oss närmast får bara delar av oss, de fragment som vi väljer att visa. Och frågan som stannar kvar är alltid densamma: vet någon egentligen vad som rör sig bakom fasaden? Är det någon som någonsin ser hela bilden, hela det vi är när masken glider undan?

Det finns något starkt i att våga skriva om denna osynlighet, att erkänna den och ge den plats. Det är en påminnelse om att människor ofta bär på mer än vad som syns, att ett leende inte alltid är en spegel av hur man mår. Och kanske är det just i detta försiktiga erkännande, denna öppning mot den egna sårbarheten, som vi kan skapa en liten möjlighet för någon att verkligen se. För ibland handlar det inte om att bli förstådd fullt ut av alla, utan om att våga låta någon få en liten glimt av vad som verkligen finns bakom.

I det tysta, mellan masken och leendet, finns en hel värld – och det är där våra mest mänskliga sidor bor. Där våra mörka tankar och våra tårar får existera, och där vi kanske, någon dag, vågar låta någon se oss på riktigt.