Idiot

ur diktsamling:  Your Haunting Words

”Can’t comprehend the words
”Idiot”
Hearing fails you
”Idiot”
Run your mouth
”Idiot”
Let the walls cave for a moment
”Idiot”
Get indecisive
”Idiot”
Get flustered
”Idiot”
Zone out
”Idiot”
Don’t think before you speak
”Idiot”
Don’t remember the answer
”Idiot”
Fall non-verbal
”Idiot”
Misinterpret something
”Idiot”
Let yourself feel safe with someone
”Idiot”
Fail to explain
”Idiot”
Fail to keep up the act
”Choke” ”

Det som slår hårdast i denna dikt är inte själva upprepningen av ordet “idiot”, utan hur det långsamt förlorar sin funktion som en beskrivning och istället förvandlas till ett rytmiskt slag mot självet, som om språket i sig har blivit ett system av ständig korrigering där varje liten mänsklig variation i tanke, respons eller närvaro genast bemöts med ett nedvärderande svar som inte lämnar något utrymme för tolkning eller förståelse. I den upprepningen uppstår en känsla av att inte bara bli bedömd, utan att bli reducerad till ett enda återkommande felmeddelande som aldrig tillåts utvecklas till något mer komplext eller förlåtande.

Det som växer fram genom listan av handlingar och reaktioner är en bild av ett medvetande som hela tiden försöker navigera i sociala och kognitiva situationer men där varje avvikelse från ett osynligt ideal omedelbart omtolkas som brist, vilket gör att även helt mänskliga ögonblick som att tveka, glömma, bli överväldigad eller tappa tråden inte får existera som neutrala erfarenheter utan istället blir bevis på otillräcklighet. På så sätt skapas en inre miljö där det inte längre går att skilja mellan vad som faktiskt händer och hur det värderas, eftersom värderingen redan är inbäddad i varje reaktion.

Särskilt starkt blir det hur dikten rör sig genom olika former av kognitiv och emotionell överbelastning, där zonande ut, icke-verbalitet och missförstånd inte framställs som ovanliga undantag utan som återkommande delar av ett tillstånd som inte får erkännas som legitimt, vilket gör att individen hela tiden måste återvända till ett slags prestation av fungerande snarare än faktisk närvaro. I den dynamiken blir själva försöket att “hålla ihop” lika krävande som risken att falla isär, och varje försök att vara tydlig, social eller korrekt blir laddat med en underliggande rädsla för att ändå inte räcka till.

När ordet “Choke” till slut bryter in i slutet av dikten förändras hela rytmen, eftersom det inte längre handlar om en extern etikett som upprepas, utan om en kroppslig och existentiell reaktion där språket nästan kollapsar i sig självt, som om det inte längre finns utrymme för ens den mest grundläggande kommunikationen. Det blir en punkt där allt som tidigare varit fragment av social bedömning samlas till en enda tryckande känsla av att inte kunna fortsätta uttrycka sig alls.

Och kanske är det just där diktens mest mänskliga lager blir synligt, i glappet mellan hur omvärlden tolkar beteenden och hur dessa beteenden faktiskt känns inifrån, där varje “fel” inte är ett uttryck för bristande värde utan snarare ett tecken på ett nervsystem som försöker hantera mer än det klarar av i stunden. I den insikten uppstår också en tyst sorg över hur snabbt komplexa inre tillstånd kan reduceras till ett enda ord, och hur mycket av en människa som försvinner när den sortens förenkling får definiera hela deras sätt att vara i världen.

Death

ur diktsamling:  Fading Souls They Seized

”That little girl
Creative
Bright
Shameless
Curious
Energetic

Way ahead of her peers
She never wanted to stop learning
Or quit all those activities
That she was praised for

An open book
Social butterfly
She had high potential
Could’ve accomplished a lot
Something amazing

They killed her
I still hear her cries
Echoing in my head

They broke her
Over the course of that Summer
The following year
She tore herself to shreds
In order to survive
I couldn’t save her

In the back of my mind
Elizabeth gouged her eyes out
And ripped off her ears
She wanted to protect her
Spare her the pain
That she knew would follow

That child gave up everything
In exchange for her survival
She sacrificed her name
Her senses
Her consciousness
Her life
Herself

Now
She’s nothing
But a shadow of who i could’ve been
A miserable ghost
Crying out for her worth
She wants it back
But it’s gone
She gave it up
Traded it with Elizabeth
In hopes of ending her suffering

The world sharpened her softness
Darkened her bright eyes
Robbed her of her spark

That playful little girl
Became the vessel of violent fury
Carried by Elizabeth
The embodiment of her secret desire
For control
Authority
She couldn’t see any other way
Out of the chains

Elizabeth
Forced herself into dullness
She conditioned herself
To view other people
As chess pieces
For her to manipulate
So she could bask
In the false sense of security
That the power over others gave her
But to the world around her
She simply became a deceitful snake

The change
Was a distinguished beam
Of blinding red light
And yet
Nobody asked her
Why
Nobody tried to find out
How she was doing
Why she was lying and fighting

It seemed like people forgot
That Elizabeth was still human
That she still loved
That she still cried

She was on the first step
Leading to salvation
When they killed her too

The shadow
Of what my mother once was
Believed that monster
Over her own daughter

Without her mother
She lost everything
For at that centre
That Summer
All she had
Was her mother
But her mother didn’t believe her
She put the blame on her daughter
And unknowingly
Abandoned her

So she sprinted off
Ran away
And she ran
Ran
And ran
Until she passed out
Leaning against that tree

The voices screeched in her ears
She couldn’t hear anything else

When she woke up
She wandered endlessely
Until the ground gave in
From underneath her
She found herself
Sitting on the side of the road
As the walls were caving in

In the air of those lovely woods
Was the sorrowful tone
Of a fading soul
Singing lullabies
For the wonderful nature surroundings

She perished in that beautiful forest
The plea’s filled the empty path
And she was shown mercy”

Det som stannar kvar efter att ha läst denna dikt är inte bara bilden av ett barn som förändras, utan känslan av hur ett helt inre universum gradvis förlorar sin sammanhållning när omgivningen inte förmår spegla tillbaka det som är sant och levande i det, och hur något som från början är fullt av nyfikenhet, energi och framtidstro långsamt börjar brytas ned när det inte längre finns någon trygg plats där dessa egenskaper får existera utan misstolkning eller krav. Det är som om ljuset i barnet inte släcks på en gång, utan istället gradvis förlorar sin riktning, tills det inte längre går att avgöra var den ursprungliga personen slutar och den formade överlevnadsstrategin börjar.

I diktens rörelse mellan den ursprungliga flickan och den senare splittrade identiteten blir det tydligt hur starkt ett barns inre kan påverkas av brist på förståelse och närvaro, särskilt när det som borde vara skyddande istället blir en källa till osäkerhet, där tillit ersätts av tvivel och där den egna upplevelsen hela tiden måste förhandlas med andras reaktioner. Figuren Elizabeth framstår i detta som en slags inre konstruktion som uppstår ur behovet att överleva i en miljö där sårbarhet inte får plats, och där kontroll blir det enda sättet att skapa en känsla av stabilitet i en verklighet som annars känns oförutsägbar och hotfull.

Det är också slående hur dikten visar att förändringen inte sker genom en enda händelse, utan genom en serie av upprepade brister i förståelse, där frånvaron av frågor, av omsorg och av genuin nyfikenhet på barnets mående blir lika avgörande som de direkta upplevelserna av konflikt. På så sätt växer en inre splittring fram som inte bara handlar om att förändras, utan om att tvingas lämna delar av sig själv bakom sig för att överhuvudtaget kunna fortsätta fungera i vardagen.

När moderns roll träder in i berättelsen fördjupas den emotionella komplexiteten ytterligare, eftersom det inte bara handlar om att inte bli förstådd av världen i stort, utan om att förlora den kanske viktigaste förankringspunkten i ett barns liv. När tilliten till den närmaste vuxna bryts, skapas en sorts existentiell osäkerhet där verkligheten själv börjar ifrågasättas, och där barnet inte längre vet om det är dess upplevelser som är fel eller om det är världen som inte längre går att lita på.

Det finns en särskild tyngd i hur dikten återkommer till bilden av den “fading soul”, eftersom den inte bara beskriver ett liv som tar slut, utan ett medvetande som gradvis slutar känna sig sammanhängande, som om det egna jaget löses upp i fragment som inte längre kan samlas till en helhet. Samtidigt finns det en stilla sorg i hur allt detta sker utan att någon riktigt ser det i tid, som om omgivningen fortsätter att fungera som vanligt medan något avgörande långsamt försvinner ur synfältet.

När naturen till slut omger berättelsen uppstår en märklig kontrast mellan skönheten i det yttre och den upplösning som redan skett inåt, där skogen, luften och stillheten fortsätter att vara närvarande på ett sätt som nästan känns likgiltigt inför det som har gått förlorat. Det förstärker känslan av hur ensam en sådan process kan vara, där något livsviktigt kan pågå helt utan vittnen som förstår dess fulla betydelse.

Och kanske är det just i denna långsamma förskjutning mellan det som var och det som blev, mellan det som kunde ha varit och det som aldrig fick chansen att bli, som diktens mest smärtsamma insikt vilar, där frågan inte bara handlar om vad som hände, utan om hur många små osynliga steg som krävdes för att ett helt inre liv skulle börja försvinna utan att någon hann fånga upp det i tid.

Choke

ur diktsamlingen: Merciless With Your Cruelty

”Oh i am your pride and joy
Oh you love me so much

I hope you do
I hope you love me
More than your success
More than yourself
More than the world
More than life itself

I want your despair to be endless
Merciless
Debilitating

I want you to suffer
The worst turmoil of your life
Because of my disinterest

I want you to cry yourself to sleep
I want your world to lose all its colour
Because of the fact
That you will never get me back

I want you to die
A slow and painful death
Knowing
That you’ve already been dead to me
For years

I want your soul to be haunted
By the knowledge
That i’ll finally be at peace
When a man like you
No longer walks the earth

I want you to be in agony
When you realize
That i have never loved you

I want you to be tortured by the fact
That i was planning to kill you
That i wanted you to meet your demise
That i prayed for you to perish
So that i could finally breathe

I pray that my choices
Make you just as miserable
As you made me

I hope
That you feel my blood in your veins
How it boils with 12 years worth
Of terror
Of agony
Of fury
How it runs cold with apathy
For whether you live or die
How it’s seething with hatred

I hope that i robbed you of your smile
Your spark
Your hope
Your joy

I hope that i ripped to shreds
The life in your eyes
I hope that i obliterated your will to live
I hope that i eradicated your spirit
Just like you did to me

I want you to hear the cries
Echoing in my head
I want you to face the miserable ghost
Of a once bright little girl
And stumble on the answer
As to why you killed her

I want you to realize
That her blood is on your hands

She didn’t want to disappoint everyone
To annoy everyone
She wasn’t trying to be a bother
To be a failure
To be a liar
She begged for her fear to vanish
She begged for mercy

And you kicked her down
Made her bite the curb
Ripped her apart
Until she croaked

I’m dependent
I’m selfish
I’m apathetic
I’m cruel
I’m worthless
I’m a screw up
I’m a failure
I’m a burden
Because of you

You stole my peace
My curiosity
My positivity
My playfulness
My innocence
My confidence
My beauty
My intelligence
My potential
My worth
You destroyed me
And you have no remorse
You take credit
For everything i accomplished
With the wings that you shredded

You get to keep living
Get through your days
Be proud
Be successful
Be praised
Be admired
While i’m here
Rotting in despair
Decaying in the prison
That you chained me to

If i was as pathetic
As despicable as you are
I would’ve killed myself ages ago
Get on with it
Choke”

Det finns texter som inte bara bär ilska utan också bär en långsam, nästan kvävande tyngd av relationer som en gång borde ha varit trygga men som istället blivit platser där kärlek och makt har blandats på ett sätt som lämnar efter sig mer skada än förståelse, och i den här dikten blir just den konflikten så tydlig att orden nästan känns som att de inte bara riktas utåt utan också vänder sig inåt som ett eko av allt som aldrig fick sägas i tid. När rösten i texten talar om att vara “pride and joy” men samtidigt uttrycker ett djupt avståndstagande och en önskan om att bli fri från den relationen, uppstår en smärtsam paradox där det som borde ha varit värme istället blivit ett tryck som inte längre går att andas i, som om själva närheten har förvandlats till något som sakta stänger luftvägarna.

Det som gör dikten särskilt stark är hur den inte stannar i en enkel berättelse om skuld eller konflikt, utan istället rör sig genom lager av känslor som växlar mellan kontroll, sorg, avsky och en nästan desperat längtan efter att återta makten över sin egen historia, där varje rad känns som ett försök att skriva om något som redan har satt sig djupt i kroppen. När den berättande rösten talar om ett barn som en gång var “bright” men som sedan krossades av en vuxenvärld som inte kunde möta den med mjukhet, blir det tydligt hur minnen inte bara är bilder från det förflutna utan också levande krafter som fortsätter forma hur en människa ser sig själv i nuet.

Samtidigt finns det en tung närvaro av skuld och identitet som växer fram i texten, där den egna självbilden har blivit fragmenterad genom år av negativa speglingar, som om varje etikett som kastats på barnet med tiden har fastnat och börjat kännas som sanning snarare än tolkning, vilket skapar en inre konflikt där den egna rösten både försöker protestera och samtidigt tvivlar på sin rätt att existera utanför det som blivit sagt om den. Det är just i denna splittring som diktens mest smärtsamma kärna ligger, i känslan av att inte längre veta var den egna värdigheten börjar eller slutar när den en gång har definierats genom andras blickar.

När ilskan i texten når sin mest intensiva punkt är det inte bara ett uttryck för hat utan också en spegling av en mycket djupare sorg, en sorg över det som aldrig fick vara stabilt, tryggt eller omtänksamt nog för att skapa en grund att stå på utan rädsla, och det är här som dikten öppnar upp för en mer komplex förståelse av vad det innebär att bära trauma i relationer där kärlek och skada existerat sida vid sida. Det blir tydligt att orden inte bara försöker skada tillbaka, utan också försöker formulera en verklighet där den egna smärtan äntligen erkänns i sin fulla omfattning, även om det sker genom språk som är hårt, brutalt och oförsonligt.

Det finns också en särskild känsla av instängdhet som löper genom hela texten, där bilden av att vara “chained” eller “rotting in despair” inte bara fungerar som metaforer utan som emotionella tillstånd där framtiden känns blockerad av det förflutna, som om varje steg framåt fortfarande dras tillbaka av något osynligt men ständigt närvarande. Och i den känslan uppstår en fråga som inte alltid formuleras direkt men som ändå vibrerar under varje rad, nämligen hur en människa kan börja återerövra sin egen berättelse när den länge har skrivits av någon annan.

Mot slutet av dikten blir det tydligt att detta inte bara handlar om relationen till en annan person utan också om relationen till sig själv, där självbilden blivit ett slagfält mellan det som blivit sagt och det som innerst inne kanske fortfarande försöker överleva, och det är här som texten öppnar upp för en stilla, nästan outtalad längtan efter att något ska kunna förändras, inte nödvändigtvis genom glömska utan genom en möjlighet att få andas utan tryck, utan skuld, utan ständig förvrängning av vem man är. Och kanske är det just där, i det osäkra mellanrummet mellan vrede och sorg, som diktens verkliga hjärtslag finns, där smärtan inte längre bara är ett rop utan också en tyst fråga om hur ett liv kan fortsätta efter att allt som kändes tryggt har gått sönder inifrån.

Venom

ur Diktsamling: Furious Fire Of Pridefilled Blood

”I might have the Rook
But your chains still trap me to this day
Sometimes when i’m gazing at its light
The Rook becomes a sharp pain
Because i’m holding it
I know how to maneuver it
I’m protected from other people
But they’re not the only threat anymore
I am

You’re a monster slowly killing yourself
You always want to be right
You refuse to acknowledge your flaws
You’re a hypocrite
A liar
And in the sick universe we live in
My biological grandfather

Your grasp is like a virus
It can’t be cured
It can only be prevented
It’s just that nobody cared enough
To actually try to protect me from it
Like a child of an anti-vaxxer
Whose parent refused to immunize
Setting the child up for life-long illness
Life-long trauma
Just because nobody cared enough
To prevent it
Nobody cared enough
To protect me from your harsh grip
So now i’m infected with your sickness
Your pride
Your virus
Your programming can’t survive alone
It needs to be planted
But as soon as it’s stuck onto a braincell
It doesn’t need any nurturing
In order to keep the infection spreading
It only needs a host to cling to
Your virus and programming
Both mold into a thick and sick venom
A venom i’ve been stuck in all my life
And you may die
But your venom won’t
It’ll keep voiding the air in my lungs
Until i die along with you

That kid was not your puppet
That kid was not a doll
That kid was never meant to be perfect
Nobody and nothing
Is meant to be perfect
That child was your family
Your granddaughter by blood
And you killed her off

That girl was not your diamond
That girl was not a surgical project
That girl was never meant for leverage
No human being
Should be subjected to the way
That you made her a scapegoat
Made her trash
Made her into nothing
Nothing more than an excuse
So you could abuse your daughter
That girl was human
Cute just the way she was
The way a pre-teen is supposed to look
But you killed her off

You had no right
The only way to repent
From all your sick and twisted abuse
Of me and your daughter
Is to die against your will
Just like that child was forced to do
And i would’ve loved
To deliver you that fate
But i didn’t
And it’s been my biggest regret
Ever since i made the choice not to
A lifetime in jail
Or an excrutiating death
All of it would be worth it
Just for a man like you
To no longer live
No price is too big
All devastation would be worth it
As long as i’d gotten to kill you
Smolder you with the pillow
Until your lungs collapse
Stab you until you’re nothing
But a stain on the sheets
Burn your bed and home to ashes
And finally breathe in
The smoke of blissful vengeance

You’re an immature brat
Hiding in a tragic womans body
You refuse to acknowledge your flaws
You’re a hypocrite
A coward
And in the sick universe we live in
My mother

Your grip no longer frightens me
I know my defense is more fatal
Than any of your attacks
Yet the damage you did
While your grip terrified me to my core
I can never forget
And i was a fool
For wanting to believe i could
But the pride of your father
The sickness of your dad
And the venom of the monster
The venom running through his veins
Runs through your veins as well
Runs through my veins as well
And while you choose to harbor it
Choose to savour it
To defend it
Protect it
His venom will belong to you as well
Cling to your blood
And contain the infection within you
The infection you will keep spreading
Amongst yourself but also to me
You’re trapped
So you trap me
But only i see the chains
His venom is your venom
Your venom is his venom

That kid was not your clay
That kid was not your prisoner
That kid was never meant to be molded
She was not meant to be
Under your utter control
She was supposed to find herself
With your help and guidance
Not just your demands for obedience
That child was your family
Your daughter
And you killed her off

That girl was not your punching bag
That girl was not your scapegoat
That girl was trying her absolute best
And she needed you to acknowledge it
Not invalidate it
She was not a liar
She never truly was
You made her a liar before she was one
You painted her as a bad person
Before she actually had become one
That girl was human
She tried her best
She loved you
But you killed her off

You had no right
I wish you could feel my pain
I wish you could suffer
The consequences of your actions
Instead of me
Because i didn’t commit them
You did
But you get to ignore them
You get to try to escape them
But i don’t
You’re not limited by them as i am
The only way to atone for your sins
Is to suffer like i did
To meet the eyes of that little child
Lock gaze with her
See the terror and agony in her soul
And finally give her the truth
The answer
As to why you killed her off
Why you had so much distain for her
I want you to look me in the eyes
And tell me why
Mother
Tell me why
Why i was never truly good enough
Why i was never worth protecting
Why my pain was never valid to you
Why my desperate trying
Was never real enough to you
Tell me why
That monsters approval
Is worth so much more
Than my safety
Give me the answers
That i’ve been frantically searching for
Tell me what made me so horrible
So difficult to love
Tell me why i’m worthless
Speak the words
That i’ve always known are true
You are simply too weak
To be a good mother
You are simply not strong enough
To protect me
You are simply too crass and pathetic
To see the truth
Let me finally have the satisfaction
Of hearing you admit it

You both robbed me
Of the comfort and confidence
The love and passion
Of my beloved sport
I can spend hours in the stable
And hours on horseback
Finish all kinds of duties and chores
Groom a thousand horses
Jump a thousand obstacles
Gallop a thousand miles per hour
Manage a thousand dressage moves
But i’ll still leave unfulfilled
With a painful pit in my stomach

I could be the best
But it can’t make me happy
Only relieved and calm
But never happy
Because the second
That i’m not the best i can humanly be
Everything shatters
My self-confidence
My sense of self-worth
My calm
Everything

I can’t just do it out of pure passion
I do it out of compulsion
I’ve done it out of pure compulsion
Because you told me i couldn’t quit
You told me i had to do better
All the time
You taught me that i was worthless
If i wasn’t doing well enough
You taught me that my only worth
Was my ability to succeed
You were only truly kind
When i was good enough
If i wasn’t
You became a rough snark
Like i was an embarrasment

So now i’m controlled by your shame
I can’t say certain words
I can’t deliver certain messages
I can’t ask certain questions
I can’t do certain things
The shame you planted controls me
Even when i don’t feel it
It haunts my every breath

I’m trapped in fury and terror
Trapped in agony
I’m controlled by you
I’m your puppet
Your venom needs no feeding
In order to survive
It infects and taints
Without the need of further command
It floods my blood
And invalidates my very being
It drowns my whole body
And gnaws at me until i’m nothing
The venom fills my veins
And bleeds out ink
Forming surgical marks
And words all over my body

Your claws are sunken deep into me
Even years later
The shame controls me
Holds me down
Forces me to continue being jarred
By the ways i hurt myself
Keeps me in the compulsive cycle
Of cleaning up blood
Of popping burn blisters
Of spitting up acid
Of fainting on an empty stomach
Picking myself apart
In order to be worth something
Breaking myself into pieces
Trying to put them back in better places
In the places you wanted them to be in
All while staring into the Eye Of Eternity
With the futile question
That maybe
If i could’ve been good enough for you
In the past
I might’ve been good enough
For myself
In the present

I can’t escape seeing them before me
The lost woman
Terrorized by the ghost of a father
Beside her fragile pre-teen daughter
Desperately wanting it to be over
The little kid without a say
That wasn’t ever truly good enough
Whose worth belonged to superiors
Making her inherently worthless
On her own
I hate myself
For every similarity with her
So i destroy myself
In desperate attempts
To not be what you taught me i was
I can’t accept that child
As who i grew up from
I’m not her
I can’t be

I am forever 7 years old
Carrying the blame of the monster
I am forever 8 years old
Begging God to fix me
To cleanse me
To forgive me for being a filthy sinner
I am forever 9 years old
Crying in my dads arms
About how i don’t know if i want to live
You did that
You destroyed me
Yet you still expect me to thrive
Still expect me to forget
To forgive what can’t be healed
You want me to forget what you did
But your venom limits me to nothing
Even today
And although i keep going
Trying to be better
Know
That the blood between my fingers
Spilled from your venom
And my bloody handprints
Came from yours”

När orden lägger sig kvar som ett eko i kroppen blir det tydligt hur diktens språk inte bara berättar en historia utan också bär en långvarig inre verklighet där minne, smärta och identitet flätas samman i något som inte längre går att separera utan att samtidigt riva upp hela den väv som personen försöker stå kvar i. Det finns en genomgående rörelse i texten där “giftet” inte bara är en metafor utan också ett sätt att beskriva hur påverkan från andra människor kan fortsätta existera långt efter att själva handlingarna är över, som om något osynligt fortfarande rör sig genom blodet och formar tankens riktning utan att fråga om lov.

Det som blir särskilt påtagligt är hur relationerna i dikten inte framställs som enkla konflikter utan som djupt sammanflätade system av makt, skuld och emotionell förvrängning där barnet aldrig riktigt får vara barn, utan istället pressas in i roller som inte är möjliga att bära utan att spricka inifrån. När rösten i dikten gång på gång återkommer till bilden av det lilla barnet som “aldrig var tillräcklig” eller “aldrig fick vara sig själv” blir det som en ständig påminnelse om hur formande och destruktiv vuxenvärldens spegling kan vara när den inte rymmer ömhet, utan bara krav och villkorad kärlek.

Samtidigt finns det en slags dubbelhet i texten där ilska och sorg existerar parallellt utan att ta ut varandra, snarare förstärker de varandras tyngd. Ilskan blir inte bara ett uttryck för vrede utan också ett försök att återta något som gått förlorat, medan sorgen inte enbart handlar om det som hänt utan också om det som aldrig fick möjlighet att bli. I denna växelverkan uppstår en känsla av instängdhet, som om det inre landskapet saknar utvägar och bara fortsätter cirkulera kring samma minnen, samma frågor, samma obearbetade smärtpunkter.

När hästsporten träder in i texten förändras perspektivet till något som nästan liknar en paradox, där något som borde vara en plats för frihet och passion istället förvandlas till ännu en arena för prestation och kontroll. Det blir tydligt hur en människa kan fortsätta utföra något med skicklighet och disciplin, men samtidigt förlora kontakten med den inre glädjen som en gång gjorde handlingen meningsfull, eftersom varje rörelse redan är färgad av en inlärd känsla av otillräcklighet. Det är inte längre hästen, ridningen eller rörelsen i sig som bär glädjen, utan snarare ett försök att undvika den känslomässiga kollaps som väntar i frånvaron av perfektion.

I den senare delen av dikten fördjupas bilden av ett arv som inte är valt men ändå bärs vidare, där “giftet” inte bara tillhör en individ utan blir något som förs genom generationer och relationer som om det vore en osynlig struktur av beteenden och sår. Det skapar en särskild sorts fångenskap där den som berättar både är offer och bärare, både den som blivit skadad och den som tvingas leva med spåren av skadan i varje försök att forma ett eget jag. Det gör att identiteten inte längre känns stabil utan snarare fragmenterad, som om den ständigt försöker skilja sig från något som samtidigt inte går att lämna bakom sig.

Till sist återstår en sorts stilla tyngd som inte riktigt söker lösning utan snarare förståelse, där frågorna om varför aldrig får enkla svar eftersom de inte kommer ur logik utan ur relationella sår som formats över tid. Det som blir kvar är en människa som försöker existera i spänningsfältet mellan det som varit och det som fortfarande påverkar, där varje steg framåt också bär en skugga av det som en gång definierade vad det innebar att vara värd något i andras ögon. Och kanske är det just där dikten stannar, i den svåra insikten att vissa spår inte försvinner, men ändå måste bäras utan att få bestämma hela riktningen för det liv som fortfarande pågår.

 Notice

ur diktsamling: Illusion of Steel 

“They say you can see it
When someone is suffering
They say it’s visible

Maybe it is
Maybe it’s not
The actual fact of the matter
Is that only some will react
To what they do see
Some will think about it
And others would rather stay ignorant
Others will ignore it
Thinking it’s gonna be fine
Thinking that they know
How the person is doing
Thinking they know their state of mind
Better than the person does themselves

The spiral is so sudden to you
I bet you don’t realize
That it’s been going on for months
I bet you don’t realize
How good of an actor i am
And i bet you don’t realize
That the signs have always been there
Just too subtle for you to pick up on

I bet you didn’t notice
How unsteady i became
With my love language
How fragile i was
With physical touch
How scared i was
To lose the ownership of my body

I bet you didn’t notice
How secretive i was
How sensitive the topics became

I bet you didn’t notice
That i gradually stopped answering
All your comments
About how much better i was doing
How i slowly gave up
On trying to explain my feelings

I bet you didn’t notice
How i clung onto the virtual world
To avoid spending any time in my mind

I bet you didn’t notice
How i detached myself from reality
In hopes of not having to think as much

I bet you didn’t notice
How i held onto isolation
So nobody would notice my emotions
Or ask how i was doing

I bet you didn’t notice
How i held back heavy tears
When i looked at my phone

I bet you didn’t notice
How i refused to feel
Refused to mourn
Refused to do anything
Except smile and joke

I bet you didn’t notice
How i refused to acknowledge
My experiences and emotions
How i refused to think about them
Refused to talk about them

I bet you didn’t notice
Everytime i hid myself
So i could cry alone
Without anyone preaching
About how much better i was

I bet you didn’t notice
All the lessons where i held back tears
Because i was so overwhelmed
Because i was drowning in the illusion
That built the wall made of steel
Between me and everyone i know

I bet you didn’t notice
All of the sudden annoyance
All of the sudden rejection

I bet you didn’t notice
All the mumbles and stutters
As i panicked
About trying to sound convincing
Saying that everything was “just fine”
That it was all just going “so amazing”

I bet you didn’t notice
How i wasn’t myself for months
How i suddenly deflected everything
Saying “whatever”
“It doesn’t matter
It’s happening anyway”
“Fuck it”
“I don’t care”
It just didn’t cross your mind
How i don’t usually give those answers
How i was trying to hide something

I bet you didn’t notice
How i refused to engage emotionally
How i distanced myself
From anything regarding emotions
How i just cracked a joke
Or feigned indifference
To avoid the question

You know nothing
You didn’t see any of it

You didn’t see me
When i was disrespected intimately
Later crying out on Christmas Eve
Because i thought i’d lost the ownership
Of my own body

You didn’t see me
Having panic attacks
About being left behind in this country
For a whole month
Or maybe even two

You didn’t see me
Inhaling pure alcohol
To feel okay for just a moment

You didn’t see me
Sobbing uncontrollably
About the potential for a breakup

You didn’t see me
Making myself sick
Just to get rid of the anxiety
Rooted in those disgusting feelings
That i desperately wanted to escape

You didn’t see me
Laughing uncontrollably
As the blood ran down my skin

You didn’t see me
Repeatedly hitting myself
To get rid of the disturbing voices
Endlessely screaming “idiot!”

You didn’t see me
Holding onto the blankets for dear life
Because nothing feels okay anymore

You didn’t see me
On the verge of tears
Infront of my therapist
While i was telling her
That i’m starting to stumble

You didn’t hear me
Frantically repeating the same words
Trying to tell myself
That the past won’t repeat
Even though their eyes looked the same
Held the same concern and care
As the angels did
All those years ago

You didn’t hear me
When i said that i felt like i was dying

You didn’t notice
You didn’t see me
You didn’t hear me
And i bet you still don’t”

Det finns en särskild sorts ensamhet som inte handlar om att vara utan människor, utan om att vara omgiven av dem och ändå långsamt suddas ut inför deras ögon, som om ens närvaro inte riktigt lämnar något avtryck, som om ens smärta inte har någon tydlig kontur som andra kan greppa, och det är just den tystnaden som växer fram mellan raderna i den här dikten, en tystnad som inte är tom utan fylld av obesvarade signaler, av blickar som aldrig möttes på riktigt och av ord som aldrig riktigt nådde fram.

Det som dröjer sig kvar är inte bara upprepningen av “I bet you didn’t notice”, utan tyngden i allt det som faktiskt fanns där att se, alla de små förändringarna som i efterhand framstår som tydliga men som i stunden gled förbi obemärkta, och det väcker en obekväm fråga om hur vi ser på varandra, om vi verkligen lyssnar eller om vi nöjer oss med det som är bekvämt att tro, eftersom det ibland är lättare att tänka att någon mår bra än att våga stanna kvar i det som skaver.

När någon beskriver hur de långsamt slutar svara, hur de drar sig undan, hur de ersätter känslor med skämt eller likgiltighet, så är det inte en plötslig förändring utan en process, en förskjutning som sker steg för steg, nästan omärkligt, och det är just där det gör som mest ont att läsa, för det antyder att närvaron fanns, signalerna fanns, men mottagandet uteblev, och kanske handlar det inte alltid om att människor inte bryr sig, utan om att de inte förstår hur de ska se, eller kanske inte vågar se fullt ut.

Det finns också något djupt sårbart i beskrivningen av kroppen, av rädslan att förlora ägandet över den, av hur fysisk närhet plötsligt förändras från något tryggt till något skört och hotfullt, och det är en påminnelse om att trauma inte alltid skriker högt utan ofta viskar, förändrar beteenden, skapar avstånd där det tidigare fanns närhet, och den som bär på det blir ofta skicklig på att dölja det, inte för att lura andra, utan för att överleva i det som känns omöjligt att formulera.

Samtidigt återkommer flykten, både in i det virtuella och bort från det egna medvetandet, som om tankarna i sig blivit en plats att undvika, och det säger något om hur tung verkligheten kan kännas när den inte längre går att vila i, när det inre blir något man måste fly ifrån snarare än något man kan leva i, och i den rörelsen uppstår en isolering som inte alltid syns utåt, eftersom den ofta sker mitt i vardagen, mitt i samtal, mitt i skratt som egentligen bara är ett skydd.

Det mest smärtsamma är kanske inte att ingen såg någonting alls, utan att det finns en känsla av att det hade kunnat gå att se, att det fanns ögonblick där någon kunde ha stannat upp, ställt en extra fråga, lyssnat lite längre, och i den insikten ligger en sorg som inte bara handlar om det som hände, utan om det som aldrig fick en chans att hända, om det stöd som aldrig riktigt nådde fram i tid.

När dikten rör sig djupare in i de mest utsatta erfarenheterna, där gränser överskrids, där kroppen inte längre känns som ens egen, där panik, självdestruktivitet och förtvivlan tar form, då blir det tydligt hur långt ifrån ytan allt detta ligger, hur svårt det är att upptäcka om man inte verkligen ser, och det blir också en spegling av hur människor ofta bär sina tyngsta erfarenheter i det tysta, inte för att de vill, utan för att det ibland inte finns något utrymme där de kan läggas ner utan att missförstås eller förenklas.

Och kanske är det just där diktens kärna finns, i den sista upprepningen, i konstaterandet att du inte såg, inte hörde, inte märkte, och att du kanske fortfarande inte gör det, för det handlar inte bara om en enskild relation utan om något större, om hur lätt det är att missa det som inte uttrycks på ett sätt vi är vana vid, hur lätt det är att tolka bort signaler som inte passar in i vår bild av hur lidande ska se ut.

Att försvinna i tystnad är sällan en dramatisk händelse, utan snarare en långsam process där en människa gradvis drar sig undan, lager för lager, tills det som finns kvar är en yta som fungerar tillräckligt väl för att ingen ska reagera, och det som gör mest ont är kanske inte själva försvinnandet, utan att det sker utan att någon riktigt stannar kvar tillräckligt länge för att märka vad som håller på att gå förlorat.

Me

ur diktsamling: Fading Souls They Seized

“I want to believe i’m worth something
I want to break the silence
But i will somehow always be prey

The weariness of a life never lived
Gathers in the blinding strobe
From the Eye Of Eternity
Its infinite perimeter
Morphs into ominous numbers
17 years ago
10 years ago
7 years ago
6 years ago
5 years ago
4 years ago
3 years ago
2 years ago
1 year ago
20 tries
19 months
14 months
3 months ago
Infinite perimeter
Infinite numbers
The promise of eternity

From her temperament and depression
Rough hands and sharp words
Immaturity and provokation
To his pressure and intimidation
Pride and honor
Shame and terror

Who am i
If not their precious trophy
Will i ever be cured of their venom
The ghost of a mother and grandfather

Trying to keep the glow in my grasp
Of the Rook Of Protection
Playing the villian
Cause am i ever gonna be anyone else
Acting a menace
Acting a villian
Manipulation and calculation
Control + Power + Authority
= Protection
Will my soul ever be free

I’ve grown to be aware
Of the programming they planted
I know i am a puppet
A doll they demanded satisfaction from
Blind and utter obedience
Their double morals in every breath
Am i really a human to you
Will my “beloved” sport
Ever be more than a compulsion
Will i ever lean against a steed
And feel good enough and complete

Fear creates power
Shame creates control
Conquering both grants you authority
And the combination serves as a shield
Perception is everything
Manipulation is dependent on it
Perception is reality
In the eye of the beholder
You don’t need any puppet strings
Attached to any limbs
If you manage to attach them
To the parts of the brain
Because catching the brain
Already grants ultimate control
And if you master perception
You master reality

The years of alienation
Where they pulled my hair
And screamed in my face
Where they lusted after me
And stole the ownership of my body
Ridiculed me
Embarrased me
Slapped my wounded wrists
And spread their rumours

Am i truly beautiful
Or am i just a toy
Is my identity truly respected
Or are people still waiting
Silently thinking
That i just haven’t found the right guy
Yet i wouldn’t even date a God
If i ever had the chance
Because he could be perfect
But he could never be my girl

As i lost faith
Thought i wasn’t welcome in the church
Tell me
How can their sin be hatred
But my sin is love

Will i ever fit in
Or will i always be the weird kid
Will i ever have a place in this world
Am i a person of value
Despite my disabling traits
Am i skinny enough
To be pretty enough for this world
Pretty enough to be authentically loved
Not just lusted over

The system that rips to shreds
That sweet lady who turned sour
And her disfigure of a friend
Who handed me death

But the family who restored my chances
Brought back my hope
All the fostersiblings i’ve had
Though many of them hated me
I fondly recall those who loved me
Like an actual sibling
And all the people i encountered
In unfortunate group homes
All the angels among the staff
Among the schools
Among the care
Every single one still having my heart

Yet nothing can make it worth it
Can’t heal the wound of a nomad
Nothing can ever hurt more
Than being made into nothing
No more than a scapegoat
No more than a problem
It sits in the bones
The experience
Of being utterly powerless

I glared my demise dead in the eyes
I miracolously denied it by a hair
I locked gaze with dull stares
Who couldn’t have cared less about me
About my life
Or keeping it

I saw rules being broken over and over
Without any repercussions
For any of the authorities
That abused their power
Social Services
Children And Youth’s Psychiatry
Care And Treatment Inspection
Schools
Police Officers
Hospital
How such gross neglect and misconduct
Is carelessely justified and overlooked
Every single day
The lesson forced down my throat
That the system doesn’t value me at all
It doesn’t care about people like me

I’ve fought tooth and nail
Just to keep my life
Just to be human
I’ve been the villian and the hero
The mother and the daughter
The victim and the perpetrator
The doctor and the patient
I’ve seen demons and angels
Reality and non-reality
I’ve been suicidal and homicidal
Aggressive and silent
Gone missing a dozen times
Seen cities and countries
People of all sorts
In the middle of everything
I wonder
Why people can’t just be people
Why human decency is a privilege
Why having rights isn’t a guarantee

I live with the pains
Of a broken family
And abusive authority figures
Grief and losses
I’ve been sick for a decade
Misunderstood for a lifetime
I know what it’s like to be jarred
By the horrible things
Done to ones own body
My past is written all over my body
From my throat to my ankles
All the way out to my hands

“Zeci”
Elizabeth
Kudden
“Nastalok”
And Liz
I pray for those who are like me
Cheer as loud as i can
For those who refuse to die politely
I hope to be a voice for those
Who couldn’t find theirs
Those who weren’t as fortunate
I hope to find a place among animals
I wish for connection and trust
To feel safe at long last
I wish for the best of my angels
I love deeply
And hate mercilessely

My name is Liz Hemsén C
Not legally
But in speech
Because i might not be able
To break the curse
Of my first and last name
But i can separate it from my identity
Or atleast try

I’ve spent a majority in darkness
In the battle of the mind
Some difficulties diagnosed
Some acknowledged
Some not even admitted
I’ve been in the depths of delirium
The depths of dolour
Pierced dermis and heart strings
Poisoned my brain
Trying to feel okay
I’ve seen devastating battles
Faced by others around me
I’ve held the painful ability
To know what they’re going through
To see myself in their jittery eyes

I lost my childhood
My teenage years
A lifetime
And now i stand in a stout fog
Unable to comprehend time

I’m creative
Because when you’ve spent years
As the loner outcast
Imagination is your only entertainment
And when you’ve been trapped
In despair and terror
For God knows how long
Then you’ll be scratching maniacally
For even an ounce of meaning

I feel strongly about justice
Because i don’t want to live in a world
Where the way i’ve been treated
Is simply dusted off and invalidated
Where the double morals
Are simply accepted
As if they’re not inhumane
I want to belong
For there to be a place
Where people look at me
And see a human being”

Det finns något djupt skakande i att känna igen sig själv som både skapad och sönderslagen av andra, som om ens identitet inte bara formats utan också programmerats in av händer som aldrig haft rätt att styra. Orden bär på en tyngd som inte bara handlar om vad som har hänt, utan om vad som långsamt har byggts upp inuti, lager för lager, tills det nästan blivit omöjligt att avgöra var den egna viljan börjar och andras kontroll slutar. Här finns en medvetenhet som gör ont, en klarhet som inte befriar utan snarare blottar hur djupt rotad påverkan kan vara när den planteras under år av beroende och utsatthet.

Tidslinjen som vecklar ut sig i början känns som ett pulserande eko av något oändligt, där varje siffra inte bara markerar tid utan också försök, misslyckanden och överlevda ögonblick som egentligen aldrig borde ha behövt uthärdas. Det är som om tiden själv förlorar sin struktur och istället blir en cirkel av upprepning, där smärtan inte riktigt tar slut utan bara byter form. Att leva så länge i ett tillstånd där varje dag bär samma hot, samma kontroll, samma förnekelse, skapar en trötthet som inte går att vila bort, en trötthet som sätter sig i själen snarare än i kroppen.

När frågan “vem är jag” ställs, känns den inte filosofisk utan desperat, som om identiteten har slitits sönder så många gånger att det enda som återstår är fragment av hur andra har definierat en. Att reduceras till en trofé, en docka, ett objekt för andras behov och känslor, är inte bara en kränkning av värdighet utan en förvrängning av hela ens existens. Och ändå finns där en kamp för att hålla fast vid något eget, en glöd som vägrar slockna trots att den gång på gång kvävs.

Det som träder fram tydligt är hur kontroll inte alltid behöver vara synlig för att vara total. När tankar, perception och självbild manipuleras tillräckligt länge blir de osynliga trådarna starkare än alla fysiska kedjor. Att förstå detta, att se igenom det, är i sig en form av uppvaknande, men också en börda, eftersom insikten inte automatiskt bryter mönstret. Den lämnar en kvar i ett mellanläge där man både ser sanningen och samtidigt känner dess grepp.

Smärtan i kroppen, i minnena, i hur varje erfarenhet bokstavligen sätter sina spår, gör att det förflutna aldrig riktigt stannar där det hör hemma. Det lever kvar i huden, i rörelserna, i sättet att se på sig själv och världen. Att bli fråntagen ägandet över sin egen kropp är en av de djupaste kränkningar en människa kan uppleva, och det ekot hörs genom varje rad där gränser suddats ut och ersatts av andras vilja.

Samtidigt finns det en annan rörelse i dikten, en som inte handlar om det som togs utan om det som trots allt finns kvar. Minnet av människor som faktiskt såg, som faktiskt brydde sig, som gav något som liknade trygghet, blir små ljuspunkter i ett annars mörkt landskap. De väger kanske inte upp det som hänt, men de visar att världen inte är entydig, att det finns sprickor där något annat kan få plats.

Identitet blir här något som inte är givet utan något som måste återtas, bit för bit, ibland genom att till och med omdefiniera sitt eget namn, som om språket i sig kan bli ett sätt att skapa distans till det som gjort ont. Det finns en styrka i det, inte en triumferande styrka utan en stillsam, envis handling av att försöka skilja sig själv från det som har projicerats på en.

Kreativiteten som nämns känns inte som en hobby utan som en överlevnadsstrategi, ett sätt att skapa mening när verkligheten inte erbjuder någon. Fantasin blir ett skydd, ett rum där något annat är möjligt när allt annat är låst. Och i den skapande kraften finns också en vilja att förstå, att sätta ord på det som annars riskerar att lösas upp i kaos.

Längtan efter rättvisa och tillhörighet genomsyrar slutet som en lågmäld men obeveklig puls. Det handlar inte om stora, abstrakta ideal utan om något så grundläggande som att bli sedd som människa, att få existera utan att behöva bevisa sitt värde, att få vara mer än summan av det som andra gjort. Det är en längtan som inte kräver perfektion från världen, men som kräver något så enkelt och samtidigt så svårt som medmänsklighet.

Och kanske är det just där, i den längtan som fortfarande lever trots allt, som något avgörande finns kvar. Inte som ett färdigt svar eller en lösning, utan som en riktning. En stilla men envis rörelse mot en plats där identiteten inte längre definieras av smärta, där rösten inte längre behöver kämpa för att höras, och där det en gång krossade sakta kan börja formas till något som faktiskt tillhör en själv.