“Apathy”

“Slowly sinking into emotional quick sand
Detained under catatonia
My lips sewn shut
As if trapped in a stone prison
I hear everything
But can’t move an inch
Oppressed under dissociaton
That only allows me sight of the void
I meet others gaze
I stand before people
But i don’t see them
I can only see right past them
Into the numbing void
I’m swirling around in a vortex of agony
Yet i can’t feel at all
As if my whole body is numbed off
While being skinned alive
My face and my heart seem frozen in ice
I can’t smile or laugh
I can’t cry or scream
I can’t connect or embrace
No matter how dearly i want to
The detachment and disconnection consumes me
Surrounds me until the world is nothing”

Det finns tillstånd i livet som inte riktigt går att förklara för någon som aldrig upplevt dem, och apati är ett sådant tillstånd. Inte bara en enkel tomhet eller en vanlig trötthet, utan något som snarare liknar att långsamt sjunka ner i något mjukt men obevekligt, precis som diktens första bild av emotionell kvicksand där varje försök att röra sig bara gör att man sjunker lite djupare ner i stillheten.

I texten framträder ett märkligt och nästan klaustrofobiskt tillstånd där kroppen fortfarande existerar i världen, men där viljan att röra den tycks vara instängd bakom något ogenomträngligt. Katatonin som nämns i dikten beskriver just detta märkliga mellanläge där människan kan höra allt omkring sig, registrera röster, blickar och rörelser, men ändå vara oförmögen att svara på det som händer runt henne. Det är som att vara vaken i en kropp som slutat lyda.

Bilden av läppar som är hopsydda och en kropp instängd i ett stenfängelse fördjupar den känslan av fångenskap. Det handlar inte bara om att inte kunna tala, utan om att vara avskuren från möjligheten att uttrycka någonting överhuvudtaget. Orden finns kanske där någonstans, men vägen från tanken till världen är blockerad.

Dikten rör sig sedan in i dissociationens landskap, där verkligheten börjar förlora sin närhet. Dissociation är ett märkligt fenomen där sinnet på något sätt kopplar bort delar av upplevelsen, nästan som en skyddsmekanism när något blivit för överväldigande att bära fullt ut. I texten blir resultatet att världen reduceras till något avlägset och suddigt, medan det enda som verkligen syns är tomrummet.

Det finns en särskilt stark bild i hur blicken möter andra människor utan att egentligen se dem. Man kan stå framför någon, möta deras ögon, höra deras ord, men ändå känns det som om blicken bara passerar rakt igenom dem och fortsätter vidare in i något tomt bakom dem. Det är inte människorna som saknas, utan förmågan att känna deras närvaro.

Den paradoxala smärtan i dikten ligger i att lidandet fortfarande finns där, men känslorna inte längre riktigt går att nå. Att beskriva sig själv som fångad i en virvel av plåga samtidigt som kroppen känns helt avstängd är en märklig motsägelse, men också en väldigt träffande beskrivning av hur psykisk avstängning kan fungera. Det gör ont, men smärtan känns inte på ett vanligt sätt. Den finns mer som ett tryck än som en känsla.

När kroppen beskrivs som bedövad samtidigt som den nästan upplevs bli flådd levande uppstår en bild som är både brutal och märkligt exakt. Det är en upplevelse av att något pågår, något som borde kännas intensivt, men där nerverna verkar ha stängt ner sin förmåga att reagera.

Den frusna bilden av ansiktet och hjärtat förstärker detta ytterligare. Isen i dikten är inte bara kyla, utan stillhet. Ett tillstånd där inga uttryck längre rör sig över ansiktet och där hjärtats känslor ligger fastfrusna någonstans under ytan. Varken skratt eller gråt hittar längre vägen ut.

Och kanske är det just där den djupaste sorgen i texten ligger. Inte i frånvaron av vilja, utan i att viljan fortfarande finns kvar. Orden “No matter how dearly i want to” bär en tyngd som säger mycket om tillståndet. Längtan efter kontakt, efter närhet, efter att kunna möta någon och verkligen känna det mötet – allt det finns kvar. Men vägen dit är blockerad av något som inte låter sig flyttas på.

Till slut breder frånkopplingen ut sig över hela världen. Den omsluter allt, tills verkligheten nästan upplöses till något tomt och avlägset. När den känslan når sin yttersta punkt kan världen fortfarande vara full av människor, ljud och rörelser, men för den som befinner sig i apatin kan allt ändå kännas som om det försvunnit.

Och kanske är det just därför en dikt som denna blir så viktig. Den ger form åt något som annars ofta är helt ordlöst. Den gör det möjligt att beskriva ett tillstånd som annars bara upplevs inifrån, där världen fortsätter röra sig som vanligt medan den som upplever det står stilla mitt i allt.