Lillmatte Kom Inte Hem

Lillmatte kom inte hem från skolan idag.

Jag väntade först som vanligt, för människor kan vara sena ibland. De verkar ha väldigt svårt att hålla ordning på sina tider, även om de samtidigt tycker att vi hundar ska veta exakt när det är dags att gå ut, äta och lägga oss.

Men hon kom inte.

Det hade hänt något, det förstod jag. Matte var ledsen och husse såg bekymrad ut, och hela huset kändes annorlunda fast allting stod på samma plats som dagen innan.

Jag gick och tittade.

Ingen lillmatte.

Jag väntade lite till.

Fortfarande ingen lillmatte.

Det var inte första gången hon hade varit borta. En gång hade lillmatte åkt till mormor och varit där en hel vecka. Då hade jag också saknat henne och väntat på att hon skulle komma hem, men jag visste att hon skulle komma tillbaka. När hon sedan kom hem igen blev alla glada, och matte och husse var inte alls så ledsna som de är nu.

Den här gången kändes det annorlunda.

Först tror man att människan snart ska öppna dörren. Sedan går det en kväll, en natt och ännu en dag, och efter ett tag börjar man förstå att något har förändrats även om ingen har förklarat vad.

Jag visste förstås inte vart hon hade tagit vägen. Jag visste bara att en människa som brukade finnas i min flock plötsligt inte gjorde det längre.

Och jag saknade henne.

Människor kan förklara saker för varandra med massor av ord, men sådant hjälper inte särskilt mycket när man är hund. Jag kunde inte fråga vart hon hade åkt, när hon skulle komma tillbaka eller varför hon inte bara öppnade dörren som vanligt.

Så jag gjorde det hundar gör.

Jag väntade.