Tävlingar

  • Tävlingar

    Blåbärs- Och Björnbärstävlingen På Sandvikens BK Den 8 Juni 2026 – En Kväll Att Minnas

    Den 8 juni var det dags för Blåbärs- och Björnbärstävling på Sandvikens BK, och vi samlades klockan 17.30 för genomgång innan kvällens starter drog igång. Det var en sådan där kväll som bjöd på lite av varje, med perioder av regn, gott om mygg och många olika känslor under några intensiva timmar, men när jag tänker tillbaka på den nu är det framför allt känslan av glädje som stannar kvar, för det blev en kväll med flera fina ögonblick som betydde mycket.

    Först ut var blåbärsklassen där Joy, Athena och Mimmi skulle starta. På Bana A var Joy lite bättre än på den förra tävlingen. Hon lyssnade mer, tog några hinder och försökte arbeta tillsammans med mig på ett sätt som kändes positivt. Det räckte inte hela vägen den här gången, men det gjorde faktiskt inte så mycket. Joy är fortfarande bara två år gammal och detta var bara hennes andra start i blåbärsklass i år och en av hennes allra första starter överhuvudtaget. Hon har all tid i världen på sig att samla erfarenhet, bygga självförtroende och lära sig hur tävling fungerar.

    Athena tog några fler hinder än Joy, men inte heller hon tog sig hela vägen runt som planerat. Det blev en del bus, lite för mycket snokande och några hinder som togs i fel ordning. Samtidigt är även Athena bara två år gammal och befinner sig fortfarande i början av sin tävlingsresa. Det märks ibland att omgivningen fortfarande kan vara minst lika spännande som själva banan, men det är också en del av processen. Varje start ger erfarenhet och varje bana ger något att bygga vidare på inför framtiden.

    Mimmi hade också sina egna idéer på Bana A. Hon hoppade några hinder, busade en del och stannade även för att kissa, men trots det tog vi oss igenom hela banan. Eftersom man får fortsätta springa banan även efter att hunden blivit diskvalificerad kunde vi fullfölja hela rundan, och det var jag glad över. Efteråt funderade jag på om väntan och uppvärmningen innan start kanske hade blivit lite väl lång för hennes del, men oavsett vilket var det skönt att få ta sig runt hela banan tillsammans.

    På Bana B var Joy fortfarande spänd, men hon försökte bitvis och det fanns stunder då hon verkligen arbetade med mig. Tyvärr blev det disk även där, men för en ung hund som fortfarande håller på att samla erfarenhet är det inte resultaten som är det viktiga just nu.

    Athena fick också disk på Bana B, men hon tog sig igenom banan och jag var ändå nöjd med henne. Alla lopp behöver inte vara perfekta för att vara värdefulla, och ibland finns de största framstegen i de små detaljerna som kanske inte syns i resultatlistan.

    Inför Mimmis start på Bana B valde jag att inte ta fram henne för tidigt innan det var dags att gå in på banan, och det verkade fungera betydligt bättre. Den här gången tog hon sig runt hela agilitybanan utan att bli diskvalificerad. Hon fick 10 fel och tiden var lite långsam, men det spelade ingen roll. Det viktiga var att hon klarade hela banan. För första gången fick hon ingen disk på en agilitybana, och känslan när vi kom i mål var helt fantastisk. Ibland finns det resultat som betyder mer än placeringar, och för mig var det här ett sådant ögonblick.

    Lilla fina svarta Bagheera. Det är ett smeknamn som Mimmi ibland får eftersom hon är lite som en katt, och den här kvällen kändes hon nästan magisk. Inte för att allt var perfekt, utan för att hon lyckades med något som vi har kämpat för att nå.

    Medan björnbärsklassen gick sina banor hölls prisutdelningen för blåbärsklasserna. Det blev ingen placering för Mimmi, men det påverkade inte min känsla alls. Jag var redan otroligt nöjd med henne och det hon hade åstadkommit under kvällen.

    I björnbärsklassen var det den här gången bara Mira och Maya som deltog. På Bana A blev det disk på båda hundarna. Mira var lite för på och lite för busig, men hon hade energi och arbetsglädje. Maya verkade däremot ha huvudet på annat håll och lyssnade inte fullt ut, vilket gjorde att loppet inte riktigt blev som vi hade hoppats.

    På Bana B fortsatte Maya att ha svårt att hitta fokus och det blev helt fel i slalomet. Mira däremot gick betydligt bättre. Hon fick 10 fel, men hennes lopp räckte ändå till en andraplats. Det var väldigt roligt att se henne lyckas så pass bra, särskilt efter den första rundan. Älskade lilla chokladboll och glädjeboll.

    När kvällen var över var det inte resultaten i sig som gjorde den speciell, utan känslan bakom dem. Joy och Athena fick med sig ytterligare erfarenhet från en tävlingsmiljö och fortsätter att lära sig för varje start de gör. De är fortfarande unga hundar med många år framför sig. Mimmi tog sig för första gången runt en agilitybana utan diskvalificering, något som gjorde mig både glad och stolt. Mira kämpade till sig en fin andraplats, vilket också blev ett av kvällens stora glädjeämnen.

    Det var en kväll med regnperioder, mygg och en hel del utmaningar, men det var också en kväll fylld av skratt, lärdomar och framsteg. Framför allt var det en magisk kväll tack vare Mimmis och Miras resultat, två prestationer som gjorde att man åkte hem med ett leende och en varm känsla i hjärtat.

  • Tävlingar

    En Magisk Tävlingsdag I Rallylydnad – Sandviken BK Den 7 Juni 2026

    Den 7 juni 2026 arrangerade Sandvikens BK en rallylydnadstävling som blev en dag jag kommer att bära med mig länge, inte bara för resultaten i sig utan för allt som hände runt omkring, för känslan av att försöka få ihop fem hundars starter under samma tävling, för samarbetet, för glädjen och för den där speciella stunden som ibland uppstår när allt arbete man lagt ner under lång tid plötsligt känns värt det.

    Vi hade fem hundar till start fördelade på två klasser, och redan från början stod det klart att dagen skulle bli intensiv eftersom starterna låg mycket tätt. Hundarnas startordning var Athena, Joy, Mira, Mimmi och Maya, vilket innebar att det knappt fanns någon tid alls mellan starterna. Tony satt därför vid Travbanan och höll ordning på hundarna medan jag sprang mellan banorna och försökte fokusera på en hund i taget. Jag hade bara en start mellan varje egen hund, så upplägget blev att jag gick av banan med en hund, bytte till nästa och sedan gick på igen. Det var ett högt tempo hela dagen och det fanns inte mycket tid över för eftertanke mellan rundorna.

    Arrangören hade delat upp de startande i två grupper, vilket gjorde att båda banorna var igång samtidigt med två olika domare. Vi började på bana A, och det blev också den bana som gick sämst för oss. Mimmi blev den enda av våra hundar som lyckades få ett kvalificerande resultat där. Hon slutade på 78 poäng och en delad fjärdeplats, vilket förstås var glädjande, men samtidigt visste jag att flera av hundarna hade betydligt mer att ge än vad resultaten visade.

    För Mira, Maya, Athena och Joy blev det en bana med mycket snokande, felövningar och sträckt koppel, och för egen del drog jag dessutom på mig en del förarfel samt några felövningar. Det blev helt enkelt inte den flytande känsla man hoppas på när man går in på en rallylydnadsbana. Domaren var också mycket hård i sitt sätt att döma, och hennes kommentarer hördes över stora delar av banan hela tiden. Orden kom gång på gång: ”Snok, snok, snok, sne, sne, sne, sen, sen, sen.” Eftersom kommentarerna hördes så tydligt över hela området blev det svårt att helt stänga ute dem och fokusera på det man själv gjorde i stunden.

    När det sedan var dags för bana B förändrades känslan betydligt. Där hittade vi ett helt annat flyt, och det blev utan tvekan dagens bästa bana för vårt lilla gäng. Framför allt var det Mimmi som verkligen strålade. Hon gick till sig 92 poäng och en andraplats, vilket dessutom innebar hennes allra första pallplacering på en officiell rallylydnadstävling. Det var en sådan där stund som är svår att beskriva med siffror och placeringar, eftersom den betyder så mycket mer än bara resultatet på pappret.

    Mira fick 71 poäng och Maya 70 poäng. Joy och Athena gick också bättre än på den första banan, även om de inte nådde upp till kvalificerande poäng. Resultaten kanske inte blev exakt som vi hade hoppats på för alla hundarna, men det fanns ändå flera delar att vara nöjd med och ta med sig vidare.

    Mitt i allt detta var Tony fantastisk. Att ha fem hundar med sig på tävling är ett projekt i sig, särskilt när starterna ligger tätt och dagen dessutom bjuder på både värme och mängder av mygg. Han hjälpte till att hålla ordning på samtliga hundar, vilket gjorde att jag kunde fokusera på det jag behövde göra inne på banorna. Sådant arbete syns inte alltid i resultatlistorna, men det betyder oerhört mycket för att en tävlingsdag ska fungera.

    Efter tävlingen var det dags att fira. Mimmi fick förstås uppmärksamhet för sina fina prestationer och sina priser, och vi köpte utemat till oss själva samt en tjugobitars nuggetsmeny från McDonald’s till hundarna. Maya och Mira fick fyra nuggets var, medan Mimmi fick åtta stycken som en extra belöning för sin andraplats. Joy och Athena fick två var, och alla fick dessutom torrfoder till sina nuggets. Det blev ett enkelt men väldigt uppskattat firande efter en lång dag.

    När jag tänker tillbaka på tävlingen är det ändå Mimmis resa som stannar kvar starkast i minnet. Hon har varit helt fantastisk under hela våren. Det här var tredje tävlingen i rad där hon tog kvalificerande poäng i båda klasserna, och dessutom andra gången som hon gick över 90 poäng. För den som bara ser resultaten idag kanske det ser självklart ut, men så har det inte alltid varit. Tidigare kunde resultaten vara mycket ojämna, med allt från diskvalifikationer till väldigt låga poäng, och därför känns den utveckling hon har gjort extra speciell. Nu kommer hon ut på tävlingarna och levererar kvalificerande resultat gång efter gång, något som för inte så länge sedan kändes långt borta.

    Min magiska svarta lilla Bagheera, som vi brukar kalla henne eftersom hon ibland kan vara mer katt än hund, har verkligen visat vad tålamod, träning och samarbete kan leda till. Hennes första officiella pallplats blev kronan på verket under en vår som redan har varit fylld av fina minnen. Att hon inte kommer att kunna gå upp i fortsättningsklass utan stanna i nybörjarklassen är faktiskt inget som känns tungt för mig. Hon har svårt att vara lös, och då känns det mycket bättre att hon får fortsätta göra det hon tycker om och fortsätta stråla i nybörjarklassen, där hon gång på gång har visat vilken fantastisk liten hund hon är.

    Den här dagen innehöll både motgångar och framgångar, misstag och glädjeämnen, men när jag ser tillbaka på alltihop är det känslan av stolthet som dominerar. Stolthet över alla fem hundarna, över att vi tog oss igenom en intensiv tävlingsdag, över hjälpen från Tony och framför allt över Mimmi, som gjorde något hon aldrig tidigare gjort på en officiell tävling. Den 7 juni 2026 blev dagen då hon tog sin första pallplats i rallylydnad, och det är ett minne som kommer att värma länge.

  • Tävlingar

    Lydnadspremiär På Hofors BK – En Varm Kväll Fylld Av Lärdomar, Stolthet Och Busiga Hundar

    Den 3 juni 2026 blev en kväll som jag kommer att minnas länge. Sommarluften låg varm över Hofors BK och förväntningarna fanns där redan innan första hunden gick in på planen. Det var dags för lydnadspremiär, och även om resultaten kanske inte blev exakt som jag hade hoppats på så lämnade jag tävlingen med något som känns betydligt viktigare än poäng – känslan av att mina hundar faktiskt gjorde sitt bästa utifrån sina förutsättningar just den här kvällen.

    Jag fick en hel del poängavdrag för dubbla kommandon, något som naturligtvis påverkar slutresultatet, men det är också en del av sporten och något att ta med sig hem till träningsplanen. Ingen av hundarna nådde kvalificerande poäng den här gången, men besvikelsen blev aldrig större än stoltheten. För varje start såg jag saker som fungerade, saker som behöver förbättras och framför allt tre individer som visade sina personligheter på sitt alldeles egna sätt.

    Resultat – Mira (Estrid)

    Förare: Magdalena Chlapowska
    Hund: Mira (tävlingsnamn Estrid)

    Moment Poäng Koefficient Summa
    Följsamhet 5 4 20 p
    Inkallning 7,5 3 22,5 p
    Sitt under marsch 0 3 0 p
    Apportering 0 3 0 p
    Fjärrdirigering 7,5 2 15 p
    Hopp över hinder 6 2 12 p
    Helhetsintryck 6 3 18 p
    Totalpoäng 87,5 p
    Placering 6

    Mira var sist ut i klassen och avslutade därmed min tävlingskväll. Att gå in sist kan vara både en fördel och en utmaning, men för mig blev det framför allt ett tillfälle att verkligen njuta av stunden tillsammans med henne.

    Alla som känner Mira vet att hon gärna gör saker på sitt eget sätt ibland, och den här kvällen var inget undantag. Under momentet sitt under marsch hade hon helt andra planer än domaren. Istället för att sätta sig valde hon att lägga sig ner, vilket förstås innebar att poängen uteblev.

    Apporteringen var egentligen ingen överraskning. Jag visste redan innan start att det var ett moment vi fortfarande behöver arbeta mycket med, så där kom resultatet ungefär som väntat.

    I följsamheten var hon lite väl busig och koncentrationen låg inte riktigt där den brukar vara. Det kändes nästan märkligt eftersom hon normalt sett kan gå mycket fint vid sidan. Samtidigt är det just sådana kvällar som påminner en om att hundar inte är maskiner.

    Kvällens kanske mest typiska Mira-ögonblick kom under fjärrdirigeringen. När hon skulle lägga sig gjorde hon det visserligen, men inte alls på det prydliga sätt som momentet är tänkt att utföras. Istället slängde hon sig ner helt avslappnat med bakbenen rakt bakom sig, som om hon låg hemma i vardagsrummet och vilade efter en lång promenad. Det gick inte att låta bli att le åt den synen.

    Trots missarna kände jag mig väldigt stolt över henne. Hon försökte verkligen lite extra och visade den där arbetsviljan som gör att man fortsätter träna vidare, även när resultaten inte blir perfekta.

    Resultat – Maya

    Förare: Magdalena Chlapowska
    Hund: Maya

    Moment Poäng Koefficient Summa
    Följsamhet 6 4 24 p
    Inkallning 7,5 3 22,5 p
    Sitt under marsch 6,5 3 19,5 p
    Apportering 0 3 0 p
    Fjärrdirigering 0 2 0 p
    Hopp över hinder 0 2 0 p
    Helhetsintryck 6 3 18 p
    Totalpoäng 84 p
    Placering 7

    Maya startade ungefär mitt i klassen, som nummer två av mina hundar under kvällen, och av totalt nio ekipage.

    Precis som Mira hade hon bestämt sig för att bjuda på några egna idéer. Det som gjorde resultatet lite extra frustrerande var att flera av de moment som inte fungerade den här kvällen faktiskt brukar fungera hemma på träning.

    Fjärrdirigeringen är ett sådant exempel. Normalt utför hon momentet utan större problem, men den här gången ville hon inte riktigt samarbeta. Det som gör det extra synd är att hon faktiskt hade klarat momentet om hon inte hade förflyttat sig framåt. Ibland är det väldigt små detaljer som avgör om poängen stannar eller försvinner.

    Även hopp över hinder blev ett moment där hon valde sin egen väg för kvällen. Träning och tävling är trots allt två olika saker, och ibland visar hundarna det väldigt tydligt.

    Apporteringen var jag däremot mer förberedd på. Där hade jag redan innan start en känsla av att det kunde bli svårt, vilket också visade sig stämma.

    Under följsamheten var hon stundtals lite okoncentrerad och hade inte riktigt den där jämna uppmärksamheten som krävs för högre poäng. Samtidigt fanns det flera fina delar i programmet som visar att grunden finns där.

    Maya är en hund som kan väldigt mycket när allt faller på plats, och därför känns det också som att det finns mycket att bygga vidare på inför nästa tävling.

    Resultat – Joy

    Förare: Magdalena Chlapowska
    Hund: Joy

    Moment Poäng Koefficient Summa
    Följsamhet 5,5 4 22 p
    Inkallning 5 3 15 p
    Sitt under marsch 5 3 15 p
    Apportering 0 3 0 p
    Fjärrdirigering 0 2 0 p
    Hopp över hinder 6,5 2 13 p
    Helhetsintryck 6 3 18 p
    Totalpoäng 83 p
    Placering 8

    Joy var först ut av alla mina hundar denna kväll, och kanske var det just därför som jag kände mig extra nöjd med henne när vi lämnade planen.

    Hon är fortfarande ung och har mycket kvar att lära, men hon visade flera saker som gjorde mig glad att se. Att tävla handlar inte bara om poäng utan också om utveckling, och där tog hon flera steg framåt.

    Fjärrdirigeringen var ett moment där jag redan på förhand misstänkte att det kunde bli svårt. Hon ville helt enkelt inte den här gången, och ibland får man acceptera att dagsformen inte alltid är densamma som på träning.

    Apporteringen hade jag däremot större förhoppningar på. Där trodde jag faktiskt att hon skulle kunna lösa uppgiften, men just den här kvällen blev det inte så. Sådant händer, särskilt med unga hundar som fortfarande bygger erfarenhet och rutin.

    Det som gladde mig mest var hennes arbete vid hopp över hinder. Hon genomförde momentet utan infångare, något hon tidigare bara gjort under lydnadsträningar. På agilitybanan brukar hon annars vara mer intresserad av att hitta på egna aktiviteter än att hålla sig till planen, så att se henne klara hindret på tävling kändes som en liten seger i sig.

    En kväll att bygga vidare på

    När jag summerar kvällen ser jag inte främst siffrorna på protokollen. Jag ser tre olika hundar med tre olika personligheter, tre olika styrkor och tre olika sätt att möta en tävlingssituation. Jag ser moment som behöver tränas mer, detaljer som behöver slipas och erfarenheter som kommer att vara värdefulla nästa gång vi står på startlinjen.

    Ingen av hundarna fick kvalificerande poäng denna gång, men ibland berättar resultatlistan bara en liten del av historien. För mig handlade den här kvällen minst lika mycket om glädjen i samarbetet, om de små framstegen och om att få dela planen med hundar som alltid försöker på sitt eget sätt.

    Nu väntar fler träningspass, fler skratt åt oväntade påhitt och förhoppningsvis nya tävlingar längre fram. Och när den dagen kommer står vi redo att försöka igen.

  • Tävlingar

    Blåbärs- Och Björnbärstävling I Majvärmen På Sandviken BK

    Söndagen den 24 maj 2026 blev en lång dag på Sandviken BK där värmen låg kvar över planerna från förmiddag till eftermiddag medan Blåbärs- och Björnbärsklasserna avlöste varandra i lugnt tempo, utan stress och utan stora pauser, eftersom hela tävlingen totalt bara bestod av 35 starter och tio av dem tillhörde samma gäng med fem hundar som skulle in och ut på banorna under större delen av dagen.

    Det blev en sådan tävlingsdag där tiden nästan försvinner mellan starterna, där ena hunden precis hunnit lämna planen innan nästa ska göras redo, och där fokus hela tiden måste flyttas mellan olika individer med helt olika energi, olika sätt att arbeta och olika känslor inför banorna. Med så få starter totalt under dagen blev det aldrig några längre väntetider mellan loppen heller, utan snarare ett konstant flöde där kopplen byttes, hundar hämtades och nästa start stod redo nästan direkt efter den förra. Den enda lilla pausen kom mot slutet av Blåbärsklassen när de större hundarna körde sina lopp, men även den stunden gick fort innan det återigen var dags att göra sig redo.

    Blåbärsklassen kördes först under dagen och bestod av två banor där Joy och Athena stod för starterna. Redan från början märktes det att båda hundarna kom ut på planen med mycket egna idéer och mycket energi, men på helt olika sätt.

    Joy bjöd på ordentligt bus redan under första rundan och valde till slut att smita ut under staketet för att springa fram till husse istället för att fortsätta banan, något som fick flera runt planen att både skratta och skaka på huvudet samtidigt, eftersom sådant är omöjligt att styra när hunden väl bestämt sig. Det blev ingen godkänd runda, men däremot ännu ett sådant ögonblick som fastnar i minnet långt efter att resultatlistorna glömts bort.

    Athena började däremot första rundan riktigt fint och såg fokuserad ut genom inledningen, tog de första hindren bra och höll ihop arbetet på ett sätt som gav hopp om en stabil runda, men någonstans längs vägen blev omgivningen plötsligt mycket mer intressant än själva banan och fokus försvann över i nosande och spanande istället. Det är ofta små saker som avgör när koncentrationen släpper, särskilt i de här klasserna där rutin fortfarande byggs upp steg för steg, och när tankarna väl lämnar hindren blir det svårt att få tillbaka flytet igen.

    Under andra rundan var Athena återigen med fint i början och höll fokus genom de första tre–fyra hindren innan uppmärksamheten började glida iväg ännu en gång, vilket till slut ledde till diskning även där. Trots det fanns det fortfarande mycket som såg bra ut i starten av banan och delar som visade att känslan finns där när koncentrationen håller ihop.

    Joy fortsatte även under andra rundan med egna idéer och påhitt ute på planen, men var samtidigt något mer följsam än under första loppet och höll sig ändå kvar bättre i arbetet tillsammans genom delar av banan, även om det till sist också slutade med diskning. Det blev inga godkända rundor i Blåbärsklassen, men däremot två hundar som bjöd på precis den sortens oförutsägbara energi som gör att varje start lever sitt eget liv.

    Så snart Blåbärsklassen var färdig startade Björnbärsklassen, också den med två banor, och dagen fortsatte direkt utan något längre avbrott. Värmen började kännas tyngre ute på planen vid det laget och både människor och hundar började bära spår av en lång dag, men samtidigt kom också det där speciella lugnet som ofta infinner sig när tävlingen börjar närma sig slutet och alla bara vill ta sig igenom de sista starterna så bra som möjligt.

    Mimmi hittade inte heller riktigt rätt ute på banan under sina rundor utan valde mer bus än koncentration, vilket gjorde att det inte blev någon godkänd bana där heller. Ibland märks det tydligt när huvudet är någon helt annanstans än där tassarna är, och just den här dagen var det flera hundar som hellre ville upptäcka världen runt omkring än hålla fullt fokus på hinder efter hinder.

    För Mira började första rundan med flera fina delar men slutade till sist på 15 fel, där små missar blev kostsamma i protokollet även om känslan genom delar av loppet ändå såg bättre ut än siffrorna visade. Maya gjorde däremot en stark första runda och när alla ekipage i klassen hade gått klart visade det sig vid prisutdelningen att det räckte hela vägen till en andraplats.

    Resultaten under dagen presenterades först när alla klasser var helt färdiga och prisutdelningen hölls direkt efter sista klassen, vilket gjorde att ingen visste placeringarna under själva tävlingens gång utan allt avgjordes och offentliggjordes först mot slutet av dagen när alla lopp redan var körda.

    I Miras andra runda satt flera delar ihop bättre och den här gången räckte det till en tredjeplats när resultaten väl presenterades senare under prisutdelningen. Maya fick däremot en betydligt tuffare andra runda där det tredje hindret, däckhindret, togs från fel håll vilket ledde till diskning, men trots det kördes hela banan klart ändå. Även när ett lopp redan är förlorat resultatmässigt finns det ofta värde i att fortsätta, hitta flyt och låta hunden avsluta arbetet på ett bra sätt istället för att bryta mitt i.

    När prisutdelningen till sist hölls och dagens alla resultat presenterades började tröttheten synas både hos hundar och människor efter många timmar i värmen, men samtidigt fanns där också den där känslan som bara kommer efter en lång tävlingsdag där allt inte varit perfekt, där vissa lopp gått sönder helt medan andra ändå lett till placeringar, och där varje hund visat exakt vem den är just för stunden.

    Det blev inga sagolika resultat och inga felfria dagar från början till slut, men det blev en riktig tävlingsdag med allt som faktiskt hör till — busiga rundor, tappat fokus, diskningar, fel, placeringar, värme, väntan, skratt och nya erfarenheter att ta med vidare från ännu en dag på tävlingsplanen i slutet av maj.

  • Tävlingar

    Två Banor, Fem Hundar Och En Dag Som Stannade Kvar I Kroppen

    Det finns tävlingsdagar som inte bara handlar om poäng, utan om hela den där väven av logistik, känslor, väder, samarbeten och små ögonblick som tillsammans blir något större än resultaten på pappret. Rallylydnadstävlingen via Gävle Hundungdom blev just en sådan dag – där allt från hagel i luften till ett oväntat lugn mellan starterna vävdes in i upplevelsen.

    Fem hundar till start, två klasser, och ett schema som krävde både planering och flexibilitet. Redan där fanns en sorts förutsättning som satte tonen: det här skulle inte bli en dag där man bara ”gick in och gjorde sitt”, utan en dag där man hela tiden behövde anpassa sig, byta fokus och hålla flera trådar i luften samtidigt. Att arrangören dessutom var så generös att parkering nära banorna ordnades gjorde en stor skillnad i praktiken. Den där enkla möjligheten att hinna mellan starterna utan stress blev som en tyst medhjälpare i bakgrunden.

    Med två starter mellan varje hund fanns det knappt tid att landa, men ändå tillräckligt med tid för att försöka samla tankarna. Och det blev också tydligt hur viktigt det är i just den här sporten – att kunna växla mellan individer, känslolägen och energinivåer utan att tappa helheten.

    Vi började på bana B, och det märktes snabbt att det var där mycket föll på plats. Det fanns en flytande känsla i arbetet, som om både hundar och förare hittade in i rätt rytm direkt. Mimmi landade på 88 poäng, Maya på 80 och Mira på 78 – resultat som bar med sig en känsla av stabilitet och samspel. Det är just de där stunderna när övningarna inte känns som moment utan som dialog, där varje kommando får en naturlig respons.

    Samtidigt var det inte en perfekt bana för alla. Athena och Joy hade en helt annan upplevelse, där snokandet tog över, där felövningar smög sig in och där kopplet blev mer spänning än kontakt. Det blev tydligt hur snabbt en bana kan glida från struktur till osäkerhet när koncentrationen inte riktigt sitter, och hur olika förutsättningar kan påverka samma dag så starkt inom samma ekipage.

    När det sedan blev dags för bana A förändrades förutsättningarna rejält. Den banan ställde andra krav – långsammare tempo, mer uthållighet, mer tålamod. Och som om det inte räckte så förändrades också vädret. Hagel och snö mot slutet gjorde något med hela atmosfären. Det blev råare, mer utmanande, och samtidigt mer avskalat. Allt som inte var absolut nödvändigt försvann i vinden och nederbörden.

    Även de rutinerade ekipagen fick kämpa mer där. Små sträckningar i koppel, nos som letade efter annat än uppgiften, och förare som ibland hann före sina egna tankar. Maya landade på 78 poäng, Mimmi och Mira på 72, vilket ändå säger något om stabiliteten som fanns trots de yttre förutsättningarna. För andra hundar blev vädret mer än bara en störning – det blev en faktor som påverkade hela upplevelsen, där kylan satte sig i kroppen och gjorde det svårt att hålla fokus.

    Att se Joy och Athena i det vädret blev också en påminnelse om hur mycket fysisk komfort betyder i en sport som bygger så mycket på närvaro. När kroppen fryser blir huvudet mindre tillgängligt, och samarbetet svårare att hålla levande. Det är inte bara en mental prestation, utan också en rent fysisk balans.

    Mitt i allt detta fanns ändå en tydlig ljuspunkt i hur arrangemanget var uppbyggt. Att både kvalificerade och icke kvalificerade hundar fick fina priser, och att till och med de kvalificerade rosetterna bjöds på, gav en känsla av värme i en annars kall dag. Det signalerade att prestation inte bara mäts i siffror, utan också i deltagande och vilja.

    Och så fanns Tony. Den typen av stödperson som ofta inte syns i resultatlistorna men som i verkligheten bär upp stora delar av dagen. Att kunna byta hundar mellan starterna, få hjälp med rastning och logistiken runt allt det praktiska gjorde en enorm skillnad. Den typen av samarbete är ofta det som avgör om en tävlingsdag känns överväldigande eller hanterbar. Här blev det det senare, och tacksamheten över det är svår att överskatta.

    Det som ändå dröjer sig kvar starkast är känslan kring Mimmi och Mira. För andra tävlingen i rad levererade de kvalificerade resultat på båda banorna. Det är inte bara en siffra, utan en markering av något som byggts över tid. Särskilt Mimmi, där resan till jämnhet har varit lång och ibland tyst kämpig, gör det här extra betydelsefullt. Att se stabilitet växa fram där det tidigare funnits osäkerhet förändrar hela perspektivet på träning och tålamod.

    Samtidigt finns det en medvetenhet om att alla hundar redan bär sina titlar, och att målet inte längre bara är att ”klara klass”, utan att skapa trygghet och stabilitet innan nästa steg. Valet att stanna kvar i nybörjarklass för att bygga mer trygghet säger något viktigt om prioriteringar – att utveckling inte alltid är att gå vidare, utan ibland att stanna upp och fördjupa.

    Och ändå, trots allt väder, trots felsteg, trots kalla kroppar och snokande nosar, finns det en känsla som inte riktigt släpper taget. Den där stilla insikten om att två tävlingar i rad med kvalificerade resultat inte är slump, utan något som faktiskt håller på att formas. Något som långsamt blir mer stabilt, mer pålitligt, mer verkligt.

    Det är just i den spänningen mellan det ofullkomliga och det fungerande som rallylydnaden lever. Där varje bana är ett nytt samtal, varje väderförändring en ny förutsättning, och varje resultat bara en ögonblicksbild av en mycket större resa.

    inte ett steg bakåt, utan ett medvetet sätt att bygga något hållbart.

    Samtidigt finns där en dubbelhet. För när regler och klassbyten börjar styra framtida starter, när inomhus och utomhus tävlingar får olika konsekvenser för fortsättningen, då blir sporten också ett strategiskt landskap där varje beslut får lång räckvidd.

    Men trots allt det tekniska, trots väder, poäng och bedömningar, är det en känsla som dröjer sig kvar efter en sådan dag. En känsla av att ha varit i något levande tillsammans med sina hundar, där allt inte gick perfekt, men där något ändå föll på plats. En sorts tyst tillfredsställelse som inte behöver vara högljudd för att vara verklig.

    Och kanske är det just det som gör att man fortsätter. Inte jakten på perfektion, utan den där envisa, ibland sköra känslan av att det går att bygga något bättre, steg för steg, även när snön slår mot ansiktet och kopplet ibland sträcks lite för mycket.

  • Tävlingar

    När Varje Steg Räknas – En Dag I Häxornas Håla

    Det finns dagar som bär på så många lager av känslor att de inte riktigt låter sig fångas i enkla resultatlistor, dagar där varje steg, varje blick och varje liten justering i kopplet berättar en egen historia, och just en sådan dag var det när vi klev in i inomhushallen som så passande kallas Häxornas Håla, där förväntan låg tät i luften och varje ekipage bar med sig sina egna drömmar, sin egen nervositet och sin egen längtan efter att få till det där samspelet som rallylydnaden så vackert bygger på.

    Att veta att maxpoängen är 100 och att 70 räcker för ett kvalificerande resultat skapar en tydlig ram, men inom den ramen ryms så mycket mer än bara siffror, för där finns relationen, kommunikationen och det osynliga bandet mellan hund och förare, och när både Mimmi och Mira redan hade två kvalificerande resultat med sig in i dagen fanns det en stilla förhoppning om att något mer kanske var på väg att ta form, något som inte bara handlade om att klara sig över gränsen utan om att verkligen landa i tryggheten tillsammans.

    Mira gick in på Bana A och arbetade ihop 84 poäng, ett resultat som bär spår av både fokus och små avvikelser, sådana där ögonblick där något fångar uppmärksamheten för en sekund för länge, men ändå med tillräcklig närvaro för att hålla ihop helheten, medan Mimmi på samma bana nästan nådde hela vägen fram med sina 98 poäng, en prestation som inte bara gav en fjärdeplacering utan också visade hur nära det där fullständiga flytet faktiskt kan kännas när allt stämmer, när varje rörelse sitter och kommunikationen är så finstämd att den knappt märks.

    När dagen fortsatte och Bana B tog vid förändrades något i känslan, kanske var det mattan som fortfarande viskade lockande dofter, kanske var det tröttheten som smög sig på eller bara den där lilla förskjutningen i fokus som kan göra så stor skillnad, och Mira landade på 76 poäng medan Mimmi fick 71, fortfarande kvalificerande men med tydliga spår av de där små störningarna – snokandet som drar ner koncentrationen, kopplet som sträcks en aning för mycket, övningar som inte riktigt landar där de ska.

    Ändå var det något stort som hände i allt detta, något som inte går att mäta i enbart siffror, för båda tog sina RLDN-titlar, och i den stunden väger varje tidigare träningstillfälle, varje tvekan och varje framsteg samman till en helhet som säger att resan har burit frukt, att allt arbete faktiskt har lett hit.

    Samtidigt bar dagen också på en annan berättelse, en mer skör och trevande sådan, där Joy och Athena gjorde sina premiärer och mötte en miljö som kanske var större, mer överväldigande och mer fylld av intryck än de riktigt var redo för, och där Bana A inte blev en plats för prestation utan för överväldigande känslor som tog över, där snokandet blev ett sätt att hantera osäkerheten, där kopplet sträcktes i försök att hitta något fast att hålla sig i, och där rädslan och nervositeten låg nära ytan.

    För Joy slutade första försöket i disk, och även om det kan kännas tungt i stunden så säger det egentligen bara att upplevelsen blev för stor, att världen där inne krävde mer trygghet än vad som fanns tillgängligt just då, och Athena kämpade samtidigt med något så konkret som löpbyxan, en detalj som i en vardag kanske är liten men som i en redan pressad situation kan växa till något som skaver i varje steg och stör varje försök till fokus.

    När de sedan fick en ny chans på Bana B syntes små förändringar, nästan som försiktiga andetag av mod, där Joy nådde 55 poäng och Athena 35, resultat som kanske inte imponerar på pappret men som rymmer något annat – en början till anpassning, en antydan till att de trots allt försöker hitta sin plats i det hela, även om snokandet fortfarande drar iväg tankarna och kopplet fortsätter att sträckas i osäkerhet.

    Och mitt i allt detta fanns mattan, denna till synes enkla detalj som visade sig vara full av berättelser i sig själv, särskilt under den första banan där den drog till sig uppmärksamhet som en magnet, som om varje fiber bar på hemligheter som bara hundarna kunde känna, och även under den andra banan fanns den kvar där, som en påminnelse om att miljön alltid spelar roll, att underlaget under tassarna kan vara lika avgörande som övningarna på skyltarna.

    När dagen till slut summeras är det lätt att se siffrorna först, placeringarna, poängen och titlarna, men det som stannar kvar lite längre är allt det där andra – modet hos de som vågade trots rädslan, glädjen i de nästan perfekta rundorna, frustrationen i de små misstagen och den stilla stoltheten i att fortsätta framåt oavsett resultat, för i slutändan är det just där, i mötet mellan prestation och känsla, som rallylydnaden verkligen lever.

  • Tävlingar

    Ett Årsmöte Som Dröjer Sig Kvar – Gemenskap, Stolthet Och Framtidstro I Sandviken BK

    Årsmötet 2026 hos Sandviken BK blev en sådan där kväll som inte bara passerar i kalendern, utan som stannar kvar i kroppen och i tanken, fylld av både eftertanke och värme, där klubbens gemensamma resa fick mötas i nuet och samtidigt peka tydligt framåt mot allt som ännu väntar.

    Lokalen bar på den där särskilda stämningen som bara uppstår när människor med ett gemensamt intresse samlas, inte för att prestera, utan för att stanna upp, summera och erkänna det arbete och den glädje som lagts ner under året, och mitt i detta fick prisutdelningen en självklar tyngd, inte som ett avbrott utan som en naturlig fortsättning på berättelsen om engagemang, träning och målmedvetenhet.

    För Maya blev kvällen särskilt minnesvärd när hon fick ta emot sin medalj för RLDN, ett ögonblick som rymde mer än själva metallen och bandet, eftersom den symboliserade alla tidiga morgnar, alla träningspass som inte alltid gått som planerat, och alla små justeringar som till slut lett fram till ett resultat som nu fick stå i rampljuset, inte högljutt eller skrytigt, utan med den stilla stolthet som bara verkligt arbete kan ge.

    Utöver medaljen delades även diplom ut baserat på de fina resultaten från maj, där både Maya och Mira uppmärksammades som två av klubbens främsta rallylydnadshundar, med Maya på 14:e plats och Mira strax före på 13:e plats, placeringar som kanske inte skriker högst men som i sitt sammanhang säger oerhört mycket om konsekvens, kvalitet och långsiktig utveckling, och som tydligt visar att framgång inte alltid handlar om pallplatser utan om att stadigt bygga något som håller över tid.

    Det var också här som kvällen fick sin mest inspirerande dimension, eftersom dessa utmärkelser inte upplevdes som ett avslut, utan snarare som en startpunkt, en påminnelse om vad som är möjligt och en tyst uppmaning att fortsätta våga anmäla sig, fortsätta träna, fortsätta stå på startlinjen även de dagar då tvivlet gör sig påmint, med vetskapen om att varje steg räknas.

    När årsmötet formellt avslutats tog den sociala delen vid, precis så som traditionen bjuder, och runt fikaborden med smörgåstårta som huvudnummer och kladdkaka som söt avslutning fick samtalen fortsätta i ett lugnare tempo, där skratt, minnen och framtidsplaner flöt samman, och där det blev tydligt att det är just dessa stunder som binder ihop en klubb, lika mycket som protokoll, stadgar och tävlingsresultat.

    Detta årsmöte blev därför mer än ett möte, mer än en prisutdelning och mer än en fika, det blev en påminnelse om varför man en gång började, om kraften i gemenskap och om den stillsamma men starka inspiration som föds när människor och hundar utvecklas tillsammans, steg för steg, med blicken stadigt riktad mot framtida tävlingar och nya möjligheter.

  • Tävlingar

    Sandviken BK Rallylydnads KM 2025

    Magdalena deltog i Sandviken BK:s Rallylydnad KM 2025 med fem hundar i nybörjarklassen. Totalt hade hon fem starter bland 19 deltagare, vilket krävde noggrann planering och fokus för att kunna hantera varje hund på bästa sätt.

    Tre av hundarna – Mimmi, Maya och Mira – fick över 80 poäng, men trots detta räckte det inte till prispallen. Pallplatserna låg på 100, 99 och 98 poäng, vilket var oerhört högt för att vara nybörjarklass. Mira gick bäst av dessa tre med över 85 poäng, även om hon fick lite avdrag för att hon slarvade med att stå ordentligt under momenten.

    Joy och Athena gjorde debut och fick runt 50 poäng vardera. Delle var planerad att tävla, men Mayas löp gjorde att hon inte kunde delta.

    Strategin för att hålla fokus på de hundar som skulle prestera bäst var att inte köra för lång uppvärmning. Med fem starter under dagen blev det ofta mest tid för Magdalena att byta hund och gå tillbaka till startlinjen, snarare än att hinna med någon längre förberedelse.

    Mimmi, familjens spjuver, var en av dagens största glädjekällor. Hon har ibland svårt att fokusera på rallylydnadsbanan och kan bli distraherad av familjen eller andra hundar, men den här dagen gick det oväntat bra. Dimman som låg över motionsspåret hjälpte till – hon såg inte de andra hundarna som stod och väntade, och Mayas löp gjorde att hon inte kunde följa efter dem. Det gjorde att Mimmi kunde koncentrera sig bättre och leverera ett stabilt lopp. För Magdalena kändes detta som en liten seger i sig, att Mimmi kunde visa sin kapacitet trots sina busiga tendenser.

    När dagen var slut och alla fem hundar hade gjort sina starter åkte Magdalena hem i en dimmig fredagskväll. Trots att ingen pallplats uppnåddes fanns en stark känsla av nöjdhet. Hundarna hade gjort sitt bästa, strategin hade fungerat, och varje hund hade fått visa vad den kunde. Det var en dag fylld av lärdomar, små segrar och charmiga ögonblick som fick Magdalena att känna sig glad och tillfreds med insatsen.

    Rallylydnad handlar inte alltid om poäng eller placeringar. Den här dagen på Sandviken BK blev ett tydligt exempel på hur små detaljer – dimma, löp och hundarnas individuella karaktär – kan påverka prestationerna, och hur mycket glädje och stolthet som kan finnas i att ta sig igenom en tävlingsdag med alla hundar, oavsett resultat.

  • Tävlingar

    Agility KM 2025 Och DM 2026 I Uppsala


    Magdalena tävlade med sex hundar: Mimmi, Mira, Joy, Athena, Maya och Delle under Agility KM 2025 och DM 2026 på Uppsala Brukshundklubb. Totalt blev det 16 starter under dagen.

    Förmiddagen började med 12 starter i KM. Mimmi, Delle, Joy och Athena tävlade i blåbärsklass. Samtidigt ställdes Maya och Mira upp i öppna klassen, både i hoppklass och agilityklass. Magdalena behövde hela tiden fördela sin tid mellan hundarna, passa starter, ladda om mellan lopp och hålla fokus för varje hund och klass.

    Delle, som lånades av familjens bekant Leif, ville inte vara utan husse och var inte mogen att tävla när husse stod vid sidan av banan. Joy och Athena debuterade, men var mer upptagna av att springa runt och busa än att fokusera på hindren.

    Efter lunch fortsatte tävlingen med DM, där Maya och Mira startade både i hoppklass och agilityklass. Banorna i DM var svårare än under KM. Under loppen sprang Maya fel i tunnlar och Mira ville inte gå på gungan och balanshindren i agilityklassen.

    Trots alla ansträngningar blev det inga godkända resultat under dagen. Dagen var lång och kämpig. Magdalena behövde hela tiden jonglera mellan sex hundar och flera klasser, vilket tog både fysisk och mental kraft.

    Familjen saknade Sativa, som nyligen fick tas bort i början av maj. Sativa brukade vara familjens lilla lyckopiller och stärkte Magdalenas självförtroende på banorna. Hennes frånvaro märktes tydligt under tävlingen.

    När sista starten var klar åkte familjen hem, trötta och besvikna. Magdalena hade kämpat hela dagen och det fanns ingen glädje kvar att fortsätta med fler agilityträningar efter detta.

    En liten charmig detalj lättade dock upp stämningen lite när familjen satt på bussen på väg hem. Magdalenas mamma Anita ringde och berättade att Maya hade gråtit på bussen. Hon hade inte fått följa med till bilen och säga hej då till alla ordentligt, vilket visade hur mycket hon hade engagerat sig under dagen och hur starkt bandet till banan och alla runt omkring var.

    Dagen på Uppsala Brukshundklubb blev en stark påminnelse om hur krävande agility kan vara, hur mycket tid, energi och fokus som krävs för att genomföra 16 starter med sex hundar, och hur både kamp, besvikelse och små ögonblick av charm och kärlek kan vävas ihop under en lång tävlingsdag.

  • Tävlingar

    Rallylydnad Nybörjare – En Dag Att Bära Med Sig

    Sandvikens Brukshundklubb, 31 maj 2025

    Den 31 maj 2025 blev en sådan där dag som stannar kvar länge. En dag fylld av förväntan, nerver, glädje, skratt och stolthet. Rallylydnad Nybörjare stod på schemat på Sandvikens Brukshundklubb, och Magdalena tävlade med inte mindre än tre hundar: Mimmi, Mira och Maya.

    Att tävla flera hundar samma dag kräver fokus, planering och förmågan att snabbt ställa om – varje hund är sin egen individ, med sin egen personlighet och dagsform. Den här dagen fick verkligen visa hela registret av vad hundsport är.

    Maya – arbetsglädje och ett stort mål som nåddes

    Maya visade redan från start att hon var redo. Med lugn, följsamhet och en fin kontakt mellan henne och Magdalena tog hon sig an banorna med en trygghet som verkligen värmde.

    Resultaten talar sitt tydliga språk:
    86 poäng på den ena banan
    78 poäng på den andra

    Två kvalificerade resultat, vilket innebar att Maya denna dag också blev klar med nybörjarklassen och fick sin titel: RLDN.

    Det var ett ögonblick fyllt av stolthet. Ett kvitto på all träning, alla repetitioner och alla små steg som lett fram hit. Maya arbetade med glädje och vilja, och samspelet mellan henne och Magdalena var fint att se.

    Nu väntar träning inför fortsättningsklassen, där momenten blir svårare och där arbetet sker utan koppel. Samtidigt finns tanken att låta Maya starta någon ytterligare tävling i nybörjarklass, just för att bygga ännu mer stabilitet och trygghet inför nästa steg. Det finns ingen stress – bara en vilja att göra saker ordentligt.

    Mira – stadig, positiv och med siktet framåt

    Mira hade också en mycket fin tävlingsdag. Hon gick in med sin typiska energi och arbetslust och tog sig igenom båda banorna med bra flyt.

    Hennes resultat blev:
    85 poäng
    84 poäng

    Även här innebar det två kvalificerade resultat. Mira visade att hon kan, och att hon vill. Det finns detaljer att fortsätta jobba med – bland annat momentet stå – men helheten var stabil och positiv. Sådant som bygger självförtroende, både hos hund och förare.

    Mira, som tävlar under namnet Estrid, visade att hon är på rätt väg. En hund som arbetar med hjärtat och som hela tiden utvecklas tillsammans med Magdalena.

    Mimmi – en dag med mycket runt omkring

    Alla tävlingsdagar ser inte likadana ut, och Mimmi valde den här dagen att påminna om just det. Hon var busig, nyfiken och mer intresserad av omgivningen än av skyltarna på banan. Blicken drogs åt alla håll, koncentrationen ville inte riktigt landa, och samarbetet blev därefter.

    Men även sådana dagar hör till. Mimmi är Mimmi – med sin personlighet, sina infall och sin charm. Ibland är det inte prestation som står i centrum, utan erfarenheten. Att vara där, att se, att känna in miljön. Det är också en del av resan.

    Tre hundar, en förare och många känslor

    Att Magdalena tävlade med tre hundar samma dag säger mycket om både engagemang och relationen till varje individ. Hon mötte varje hund där den befann sig, med respekt för dagsformen och med värme i samarbetet.

    Det blev en dag med kvalificerade resultat, en titel som firades, saker att träna vidare på – och framför allt minnen. Sådana som inte mäts i poäng, men som är minst lika viktiga.

    Rallylydnad handlar inte bara om skyltar och moment. Det handlar om tillit, glädje och om den där alldeles speciella känslan när man och hunden arbetar tillsammans, som ett team. Den 31 maj 2025 var precis en sådan dag.

  • Tävlingar

    KM Uppsala BK 2024

    I september ställdes Magdalena inför en spännande utmaning när hennes mamma föreslog att hon skulle delta i klubbmästerskapen i Uppsala den 12:e oktober 2024. Efter att ha ordnat medlemskapet, var Magdalena ivrig att tävla med sina trogna följeslagare Sativa, Mira och Maya i både lydnad och agility.

    Sativa och Mira, som tävlade i agilityns blåbärsklass, presterade väl även om de inte nådde prispallen. Trots detta var Magdalena stolt över deras insats.

    Maya, å andra sidan, imponerade stort i hoppklassen och säkrade en plats i agilityns tredje klass. Glädjen var stor hos Magdalena, Anita och Maya över detta fantastiska resultat.

    När det kom till lydnadstävlingen var det tydligt att alla hundar behövde mer träning, men upplevelsen var ändå givande. Vissa moment utfördes nästan perfekt, men fick avdrag när Magdalena gav dubbla kommandon, vilket är ett större misstag i lydnad än i rallylydnad.

    Dagen i Uppsala var lång och händelserik, och även om det var en utmaning att hinna med allt, gjorde den vänliga klubbatmosfären det hela möjligt.

    Mayas tredjeplats i agilityn var en söt seger, synliggjord av hennes glädje över priset som bestod av en generös mängd hundgodis. Priset inkluderade även en timmes träning i den prestigefyllda Högsta hundhallen och en 20% rabatt hos Hundprylar.com, något som både Anita och Magdalena uppskattade högt. Priserna som delades ut var verkligen fantastiska och speglade den entusiasm och kvalitet som präglade hela tävlingsdagen.

    Alla hundar var ordentligt trötta när vi kom hem. Det var många intryck för dem under dagen.