När Det Som Varit Försöker Ta Plats I Det Som Ännu Inte Hänt

“Låt inte det förflutna förstöra din framtid”

Det låter så enkelt när orden ligger där, nästan som en stillsam uppmaning, men inuti ett huvud som aldrig riktigt tystnar, där minnen inte bara är något som varit utan något som fortsätter hända om och om igen, kan det förflutna kännas mindre som något man kan välja att släppa och mer som något som envist håller fast, som ett eko som aldrig riktigt klingar av utan istället förändras, förstärks och ibland förvrids varje gång det spelas upp igen.

Att leva med både NPF och en lågmäld, seg sorg som dystymi innebär ofta att tiden inte rör sig linjärt på det sätt som andra kanske tar för givet, utan snarare i cirklar, där gamla situationer, ord, blickar och missförstånd återkommer med en sådan detaljrikedom att det nästan känns som att kroppen inte förstår att det är över, att den fortfarande reagerar som om allt händer nu, vilket gör att det som borde ligga bakom istället lägger sig som ett filter över allt som ännu inte hänt.

Det kan vara små saker som växer till något stort, som ett misslyckat samtal som spelas upp i huvudet i timmar, dagar eller år, där varje paus analyseras, varje tonfall dissekeras, och där känslan av att ha gjort fel inte bara stannar vid den stunden utan smyger sig in i framtida möten och viskar att det kommer bli likadant igen, att det inte spelar någon roll vad man gör eftersom det redan finns ett mönster som man inte riktigt vet hur man bryter.

Samtidigt finns en trötthet i dystymin som gör att kampen mot de här tankarna inte alltid känns möjlig att ta, eftersom energin ofta går åt till att bara ta sig igenom dagen, att försöka hålla ihop det som skaver inombords, och när kraften inte räcker till att aktivt välja nya tankebanor så blir det lätt att det gamla får fortsätta, inte för att man vill utan för att det redan finns där, färdigt och invant.

Och ändå finns det något i de där orden som stannar kvar, något som inte dömer utan snarare försiktigt öppnar en möjlighet, för kanske handlar det inte om att helt stänga ute det som varit, för det är sällan möjligt, särskilt inte när ens hjärna är byggd för att minnas intensivt och detaljerat, utan kanske handlar det mer om att långsamt, nästan omärkligt, börja skapa små mellanrum mellan det som hände då och det som händer nu, där man får lov att andas utan att allt färgas av det gamla.

Kanske är framtiden inte något stort och avlägset som plötsligt ska bli annorlunda, utan något som byggs i väldigt små steg, där varje gång man märker att tankarna drar iväg bakåt och ändå, om så bara för en sekund, lyckas stanna kvar i nuet, så har man redan förändrat riktningen lite, även om det inte känns så.

För i ett NPF-perspektiv handlar förändring sällan om att bara bestämma sig och sedan följa en rak linje framåt, utan mer om att lära känna sina egna mönster så väl att man till slut kan börja förhålla sig till dem, inte alltid stoppa dem, men ibland mjuka upp deras grepp, och i de där små förskjutningarna finns kanske det som citatet försöker säga, att det förflutna får finnas, men att det inte behöver få bestämma allt.

Och kanske är det just där, i det försiktiga motståndet mot det invanda, i viljan att ändå försöka trots att det känns tungt och ibland nästan meningslöst, som framtiden sakta börjar formas till något som inte bara är en upprepning av det som redan varit, utan något som, trots allt, tillåts bli lite mer öppet, lite mer möjligt.