Att Bära Det Som Varit Och Ändå Våga Tro På Det Som Kommer

“Accept what is. Let go of what was. Have faith in what will be”

Det låter så stilla när man läser de orden, nästan som om livet vore något man bara kunde lägga varsamt i sina händer och sedan lugnt gå vidare ifrån, men för den som har blivit sårad av människor, sviken av ord, nedbruten av händelser eller fastnat i minnen som fortsätter göra ont långt efter att allt egentligen är över, kan de där orden kännas nästan omöjliga att leva efter, eftersom det finns saker som inte bara lämnar märken i tankarna utan som sätter sig i hela kroppen och förändrar sättet man ser på både sig själv och världen.

Det svåraste med att släppa taget är kanske inte själva minnet, utan att vissa minnen fortfarande känns levande trots att tiden gått vidare, eftersom kroppen ofta minns sådant som hjärtat försöker glömma, och ibland räcker det med en lukt, en plats, en mening eller ett namn för att allt ska komma tillbaka igen med samma tyngd som då det hände, och plötsligt sitter man där ännu en gång och återupplever något man trodde att man lämnat bakom sig.

Många människor bär på sorg och besvikelse som aldrig riktigt fick något avslut, och det gör det svårt att bara gå vidare på det sätt som omgivningen ibland förväntar sig, för vissa sår syns inte utanpå och därför tror andra att de läkt snabbare än de egentligen gjort, medan sanningen är att vissa erfarenheter förändrar en på djupet och lämnar kvar frågor man aldrig fick svar på, ord man aldrig fick höra och en trygghet som aldrig riktigt kom tillbaka.

Det finns också något väldigt mänskligt i att älta sådant som gjort ont, även om man innerst inne vet att det inte hjälper, eftersom hjärnan ofta försöker förstå det som skadade oss genom att tänka igenom det om och om igen, nästan som om svaret plötsligt skulle dyka upp bara man vrider minnet ett varv till, och ibland handlar det inte ens om att man vill stanna kvar i det svåra utan om att man fortfarande försöker begripa varför det hände och varför vissa människor kunde behandla en på sätt som fortfarande gör ont att tänka på.

När gamla minnen kommer tillbaka i samtal eller situationer är det dessutom svårt att bara vara tyst, för det som påverkat en djupt vill ofta bli sagt högt igen, kanske för att man fortfarande bär på ett behov av att bli förstådd, och kanske också för att man vill försäkra sig om att det man upplevde faktiskt var verkligt och betydelsefullt, eftersom smärta som tystas ner ofta känns ännu tyngre att bära ensam.

Samtidigt finns det en trötthet i att alltid återvända till det som varit, en sorg i att märka hur vissa människor fortfarande lever kvar i ens tankar trots att man egentligen inte vill ge dem mer plats i sitt liv, och där någonstans börjar kanske den verkliga kampen med att släppa taget, för att släppa taget handlar inte om att låtsas som att inget hänt utan om att långsamt försöka acceptera att det hände utan att låta det fortsätta styra hela ens framtid.

Accept what is.

Kanske är just den delen den mest smärtsamma av alla, eftersom acceptans inte betyder att man tycker att det som hände var rätt, inte heller att man måste förlåta allt eller förstå människor som sårat en, utan snarare att man till slut tvingas inse att det förflutna inte kan göras om hur mycket man än tänker på det, och att vissa frågor aldrig kommer få några tydliga svar.

Let go of what was.

Att släppa taget sker sällan i ett stort avgörande ögonblick, utan oftare i små nästan osynliga steg där man en dag märker att man inte tänkte på det lika länge som vanligt, att minnet inte längre gjorde riktigt lika ont, eller att man för första gången på länge kunde känna glädje utan att skulden eller sorgen tog över direkt efteråt, och kanske är det så läkningen faktiskt ser ut, inte som ett plötsligt avslut utan som en långsam förändring där livet sakta börjar väga tyngre än det som en gång gjorde ont.

Have faith in what will be.

Det kräver mod att tro på framtiden när det förflutna skadat ens tillit, men kanske är hopp inte något man alltid känner starkt utan något man ibland bara väljer att hålla fast vid ändå, även under dagar då allting känns tungt, eftersom människan trots allt har en märklig förmåga att fortsätta framåt även när hjärtat är trött, och ibland kommer läkningen så försiktigt att man knappt märker den förrän man plötsligt inser att man inte längre lever kvar i samma mörker som tidigare.

Vissa minnen kommer kanske alltid göra lite ont, vissa människor kommer alltid lämna ett avtryck, och vissa sorger försvinner aldrig helt, men det betyder inte att livet är förstört för alltid, för mitt i allt det svåra finns också möjligheten att långsamt skapa nya minnen, nya tryggheter och nya sätt att leva där det som varit inte längre får definiera hela ens inre värld.

Och kanske är det just där friheten börjar, inte när man glömt allt som gjorde ont, utan när man till slut orkar leva vidare utan att hela tiden behöva gå tillbaka och öppna gamla sår för att förstå sitt eget värde.