Nothing

ur diktsamling:  Hear My Voice

”Key belongs to the judges
Power will be stolen from your angels
All of your chances are annihilated
The second they throw you inside
And lock the door
You’ll be shown no mercy
This is the price you pay
For letting yourself feel safe
For letting the feeling wrap it’s way
Around your foggy head

Rust that scrapes your skin bare
Covers the unbreakable brick walls
There’s no control
No light
No warmth
No hope
And soon enough
No oxygen

If you don’t want to suffocate
Then you can choke yourself out
And atleast go out on your own terms
Because getting out is impossible
You can’t best reality
You’re not even human
If you’re put in here
It means they decided
That you were worthless
And didn’t need to keep living

Must’ve been really unlucky
Sucks to suck
Nobody hears you
What you cry about in here
And they don’t care either
They don’t believe you
They believe the judges
They all think you’re the problem

In here
You’ll feel like you’ve become nothing
But in reality
You sealed your own fate
You unknowingly gave up your worth
When you gave them your hand
You trusted them
You put yourself here
And now you’re gazing down at death

How unfortunate
What a grave misjudgement
No going back now”

Det som genomsyrar denna dikt är en kvävande känsla av att vara placerad i ett system där själva idén om rättvisa, trygghet och bedömning har förvridits till något kallt och absolut, där individen inte längre upplever sig själv som en del av en mänsklig kontext utan snarare som ett objekt som har förlorat rätten att bli förstått på sina egna villkor. Redan i början etableras en miljö där makt inte bara utövas utan också är helt oåtkomlig, som om dörren inte bara är stängd utan också har blivit en symbol för att alla framtida möjligheter redan har tagits ifrån en.

Det som gör diktens värld så tung är hur den gradvis reducerar alla former av hopp till något som inte längre verkar legitimt, där varje försök till trygghet omtolkas som ett misstag, och där tillit i sig framställs som en handling som leder till straff snarare än relation. I den logiken blir det inte bara svårt att orientera sig i verkligheten, utan också att ens förstå var gränsen går mellan vad som är självförvållat och vad som är ett resultat av yttre omständigheter, eftersom hela ramen redan är definierad av andra aktörer som inte längre uppfattas som möjliga att ifrågasätta.

Särskilt starkt blir det hur språket i dikten rör sig mellan fysisk nedbrytning och existentiell utsläckning, där bilder av rost, väggar och syrebrist inte bara fungerar som miljöbeskrivningar utan som inre tillstånd där kroppen och medvetandet sakta förlorar sin förmåga att upprätthålla sig själva. Det skapar en känsla av att inte bara vara instängd, utan att själva instängdheten har blivit ett tillstånd som normaliseras tills det nästan upplevs som det enda möjliga sättet att existera.

När ansvaret sedan förskjuts tillbaka på individen, där det antyds att man “valde” sin situation genom att lita på någon, uppstår en särskilt smärtsam dimension av skuld, eftersom den inte bara handlar om det som hänt utan också om tolkningen av det som hänt, där tillit omvandlas till misstag och sårbarhet till bevis på bristande omdöme. Det är en logik som inte lämnar utrymme för mänskliga villkor, där misstag inte förstås som en del av att vara människa utan som något som permanent definierar ens värde.

Mot slutet finns en kall, nästan distanserad ton som förstärker känslan av oåterkallelighet, där allt redan anses vara avgjort och där möjligheten till förändring inte längre existerar inom den struktur som beskrivs. Och kanske är det just där diktens mest oroande aspekt blir tydlig, i föreställningen om att en människa kan reduceras till ett slutet beslut snarare än en levande process, där allt som återstår inte är förståelse utan ett konstaterande av att det inte längre finns någon väg tillbaka.