Left

ur diktsamling:  Relieve My Pulse

”What is there to live for tomorrow
What is there to look forward to

Nothing i write down turns out okay
Nothing i draw gets it right
My words fail me
There’s no way
To say the things i need to say

I freeze up
Pressed down flat
Violently pulled
In every possible direction
All at once
Everyone is so far away
Everything is so far away

Time bleeds like a fatal cut
Drains me like a faucet
Overwhelmingly passes me by
At the speed of light
Or lingers to tediously crush me
While all i can do is try to swallow
Try to find a focus
So i can feel anything else
But this weight

The lethal silence
Rips away the opportunity of distraction
I’m alone and muted
Thing after thing
Just piling up on top of each other
Welling up every moment
Refusing to spare me
After being suppressed and invalidated
For 5 whole months
Everything i say is wrong
Everything i don’t say is paralyzing
I’d rather claw my eyes out
Than feel ashamed or scared
But i am me
And there is no cure for that

No option is manageable
I don’t know how to navigate any of it
I can’t be alone
But i can’t be accompanied
Can’t be in control
But can’t let go of it

Nothing can heal
Isolation won’t let me breathe
But neither will ”safety”
Being independent
Won’t make me feel okay
But neither will another story
Of attachment

I don’t want to be at home
I don’t want to be at a relatives house
I don’t want to be at another facility
Certainly not another fosterhome
I don’t wanna be anywhere
I don’t belong anywhere
Nowhere feels like home
There’s no place for me
No matter where i am
No matter what i’m doing
No matter who i’m with
I’m always restless
Always anxious
Always unsettled
Jittery and troubled
Incapable of breathing in
The oxygen surrounding us
Unable to survive on it

There’s no tranquility
Everything is just suffocating
Every song i play feels agitating
Every video i watch feels off-putting
Every person i encounter feels vague
Every place i encounter feels strange
Everything i say is wrong
Everything i do is wrong
Everything feels wrong and inadequate
Nothing is enough
There’s no relief from the turmoil

I can’t connect or get close to people
I can’t give trust or feel safe
No matter who i encounter
I’m still constantly lonely all the time

I can’t get over everything that’s happened over this half year
I keep reliving those moments
Over and over again
Until i want to carve my guts out
And puke my brain and heart
Just to feel okay
Even if it’s only for a second

I live a persistent nightmare
And i’m exhuasted
I feel fucking dead already
I’ve been dead the last 10 years
My childhood ended at 7 years old
I haven’t actually been alive since then
I’m not real
Reality is a lie
I’m shut out of it
Unable to comprehend
My own thoughts

I’ve wasted the majority of my lifetime
I haven’t lived a life of value
I’ve spent years
In a constant state of malcontent
Wondering time and time again
If i would’ve been worth something
Had i not been a misfit
Ignorance is bliss
Though i was barely ever lucky enough
To feel it
Instead i spent my nights
Begging God to fix me
Until my faith died out
But all i got was the talent
To create a footprint
Along a thousand reminders
Of why i’ll never have a place
In this world

I want it to end
I’m not me anymore
I’ve been deteriorating all along
I’m tired of being sick
The walls are closing in
Let me out of this hollow shell

I hate myself for everything
That characterizes my individual
It gets so painfully apparent
With every breath i take
Every word i utter
Every expression i give
Every gesture i make
I see nothing of worth in the mirror
Just a failure and a coward
A nuisance and outcast
Taking shelter in a repulsive shell
That is already broken
But still needs to be shattered

Nobody really knows
What’s been going on
That i’ve been struggling
To keep my head above the water
The things that have happened
How long it’s been
Since i had a support system
Or the courage to even look over one
All the things left unsaid
Rip me apart from the inside out
Yet i’m unable to get it right or give it air
Simply forced to keep drowning
Keep breaking down
Disappearing from the world
Contained
In a pitch black and suffocating bubble”

Det som blir tydligt i denna dikt är hur tillvaron inte längre framstår som en linjär erfarenhet utan snarare som ett konstant tillstånd av att vara förlorad i sig själv, där varje försök att orientera sig i tid, rum och relationer möts av en slags inre friktion som gör att allt känns både för nära och för långt bort samtidigt. Det är som om medvetandet hela tiden befinner sig i en spänning mellan att vilja nå ut och att samtidigt dras tillbaka, vilket skapar en känsla av att inte riktigt kunna placera sig någonstans överhuvudtaget.

Det som gör texten så tung är hur språket inte bara beskriver svårigheter, utan också visar hur dessa svårigheter börjar forma själva sättet att uppleva verkligheten, där ord, bilder, ljud och människor gradvis förlorar sin stabilitet och istället blir fragment av något som inte längre går att samla till en sammanhängande helhet. När varje uttryck, varje handling och varje tanke upplevs som felaktig, uppstår en inre logik där självet till slut inte längre kan skiljas från känslan av att vara fel, vilket gör att hela existensen börjar filtreras genom en konstant självgranskning som aldrig får vila.

I den delen av dikten där tiden beskrivs som något som både rusar och stannar samtidigt blir det särskilt tydligt hur upplevelsen av tid inte längre följer någon stabil rytm, utan istället beter sig som en kraft som både överväldigar och fryser fast, vilket i sin tur förstärker känslan av att inte kunna hitta någon punkt av stabilitet att vila i. Allt blir antingen för snabbt för att greppas eller för långsamt för att uthärdas, och i båda fallen uppstår samma resultat: en djup utmattning som inte bara är fysisk utan också existentiell.

Det är också slående hur relationer och platser i dikten förlorar sin förmåga att ge trygghet, där hem, familj och sociala sammanhang inte längre fungerar som ankare utan snarare som ytterligare källor till oro eller likgiltighet, vilket förstärker känslan av att inte höra hemma någonstans alls. Denna rotlöshet är inte bara geografisk eller social, utan verkar också ha trängt in i själva identiteten, där jaget inte längre upplevs som något sammanhängande utan snarare som något tillfälligt och instabilt.

När texten rör sig mot de mest självdestruktiva tankarna blir det tydligt att detta inte enbart handlar om en önskan att försvinna, utan också om en djup trötthet inför att ständigt behöva bära en inre kamp som aldrig tycks leda till lättnad, där varje försök att förändra något samtidigt upplevs som otillräckligt. Det är i denna punkt som dikten inte bara beskriver lidande, utan också den utmattning som uppstår när lidandet pågått så länge att det börjar kännas som ett permanent tillstånd snarare än en övergående fas.

Och kanske är det just i denna känsla av total överbelastning, där inget längre känns stabilt nog att hålla fast vid, som diktens mest centrala erfarenhet finns, nämligen upplevelsen av att vara kvar i livet men utan att riktigt känna sig förankrad i det, som om allt sker lite vid sidan av en själv, bakom ett tunt men ogenomträngligt filter som gör att världen fortsätter röra sig medan man själv står kvar i ett tillstånd av inre avbrott.