Idiot

ur diktsamling:  Your Haunting Words

”Can’t comprehend the words
”Idiot”
Hearing fails you
”Idiot”
Run your mouth
”Idiot”
Let the walls cave for a moment
”Idiot”
Get indecisive
”Idiot”
Get flustered
”Idiot”
Zone out
”Idiot”
Don’t think before you speak
”Idiot”
Don’t remember the answer
”Idiot”
Fall non-verbal
”Idiot”
Misinterpret something
”Idiot”
Let yourself feel safe with someone
”Idiot”
Fail to explain
”Idiot”
Fail to keep up the act
”Choke” ”

Det som slår hårdast i denna dikt är inte själva upprepningen av ordet “idiot”, utan hur det långsamt förlorar sin funktion som en beskrivning och istället förvandlas till ett rytmiskt slag mot självet, som om språket i sig har blivit ett system av ständig korrigering där varje liten mänsklig variation i tanke, respons eller närvaro genast bemöts med ett nedvärderande svar som inte lämnar något utrymme för tolkning eller förståelse. I den upprepningen uppstår en känsla av att inte bara bli bedömd, utan att bli reducerad till ett enda återkommande felmeddelande som aldrig tillåts utvecklas till något mer komplext eller förlåtande.

Det som växer fram genom listan av handlingar och reaktioner är en bild av ett medvetande som hela tiden försöker navigera i sociala och kognitiva situationer men där varje avvikelse från ett osynligt ideal omedelbart omtolkas som brist, vilket gör att även helt mänskliga ögonblick som att tveka, glömma, bli överväldigad eller tappa tråden inte får existera som neutrala erfarenheter utan istället blir bevis på otillräcklighet. På så sätt skapas en inre miljö där det inte längre går att skilja mellan vad som faktiskt händer och hur det värderas, eftersom värderingen redan är inbäddad i varje reaktion.

Särskilt starkt blir det hur dikten rör sig genom olika former av kognitiv och emotionell överbelastning, där zonande ut, icke-verbalitet och missförstånd inte framställs som ovanliga undantag utan som återkommande delar av ett tillstånd som inte får erkännas som legitimt, vilket gör att individen hela tiden måste återvända till ett slags prestation av fungerande snarare än faktisk närvaro. I den dynamiken blir själva försöket att “hålla ihop” lika krävande som risken att falla isär, och varje försök att vara tydlig, social eller korrekt blir laddat med en underliggande rädsla för att ändå inte räcka till.

När ordet “Choke” till slut bryter in i slutet av dikten förändras hela rytmen, eftersom det inte längre handlar om en extern etikett som upprepas, utan om en kroppslig och existentiell reaktion där språket nästan kollapsar i sig självt, som om det inte längre finns utrymme för ens den mest grundläggande kommunikationen. Det blir en punkt där allt som tidigare varit fragment av social bedömning samlas till en enda tryckande känsla av att inte kunna fortsätta uttrycka sig alls.

Och kanske är det just där diktens mest mänskliga lager blir synligt, i glappet mellan hur omvärlden tolkar beteenden och hur dessa beteenden faktiskt känns inifrån, där varje “fel” inte är ett uttryck för bristande värde utan snarare ett tecken på ett nervsystem som försöker hantera mer än det klarar av i stunden. I den insikten uppstår också en tyst sorg över hur snabbt komplexa inre tillstånd kan reduceras till ett enda ord, och hur mycket av en människa som försvinner när den sortens förenkling får definiera hela deras sätt att vara i världen.