Death

ur diktsamling:  Fading Souls They Seized

”That little girl
Creative
Bright
Shameless
Curious
Energetic

Way ahead of her peers
She never wanted to stop learning
Or quit all those activities
That she was praised for

An open book
Social butterfly
She had high potential
Could’ve accomplished a lot
Something amazing

They killed her
I still hear her cries
Echoing in my head

They broke her
Over the course of that Summer
The following year
She tore herself to shreds
In order to survive
I couldn’t save her

In the back of my mind
Elizabeth gouged her eyes out
And ripped off her ears
She wanted to protect her
Spare her the pain
That she knew would follow

That child gave up everything
In exchange for her survival
She sacrificed her name
Her senses
Her consciousness
Her life
Herself

Now
She’s nothing
But a shadow of who i could’ve been
A miserable ghost
Crying out for her worth
She wants it back
But it’s gone
She gave it up
Traded it with Elizabeth
In hopes of ending her suffering

The world sharpened her softness
Darkened her bright eyes
Robbed her of her spark

That playful little girl
Became the vessel of violent fury
Carried by Elizabeth
The embodiment of her secret desire
For control
Authority
She couldn’t see any other way
Out of the chains

Elizabeth
Forced herself into dullness
She conditioned herself
To view other people
As chess pieces
For her to manipulate
So she could bask
In the false sense of security
That the power over others gave her
But to the world around her
She simply became a deceitful snake

The change
Was a distinguished beam
Of blinding red light
And yet
Nobody asked her
Why
Nobody tried to find out
How she was doing
Why she was lying and fighting

It seemed like people forgot
That Elizabeth was still human
That she still loved
That she still cried

She was on the first step
Leading to salvation
When they killed her too

The shadow
Of what my mother once was
Believed that monster
Over her own daughter

Without her mother
She lost everything
For at that centre
That Summer
All she had
Was her mother
But her mother didn’t believe her
She put the blame on her daughter
And unknowingly
Abandoned her

So she sprinted off
Ran away
And she ran
Ran
And ran
Until she passed out
Leaning against that tree

The voices screeched in her ears
She couldn’t hear anything else

When she woke up
She wandered endlessely
Until the ground gave in
From underneath her
She found herself
Sitting on the side of the road
As the walls were caving in

In the air of those lovely woods
Was the sorrowful tone
Of a fading soul
Singing lullabies
For the wonderful nature surroundings

She perished in that beautiful forest
The plea’s filled the empty path
And she was shown mercy”

Det som stannar kvar efter att ha läst denna dikt är inte bara bilden av ett barn som förändras, utan känslan av hur ett helt inre universum gradvis förlorar sin sammanhållning när omgivningen inte förmår spegla tillbaka det som är sant och levande i det, och hur något som från början är fullt av nyfikenhet, energi och framtidstro långsamt börjar brytas ned när det inte längre finns någon trygg plats där dessa egenskaper får existera utan misstolkning eller krav. Det är som om ljuset i barnet inte släcks på en gång, utan istället gradvis förlorar sin riktning, tills det inte längre går att avgöra var den ursprungliga personen slutar och den formade överlevnadsstrategin börjar.

I diktens rörelse mellan den ursprungliga flickan och den senare splittrade identiteten blir det tydligt hur starkt ett barns inre kan påverkas av brist på förståelse och närvaro, särskilt när det som borde vara skyddande istället blir en källa till osäkerhet, där tillit ersätts av tvivel och där den egna upplevelsen hela tiden måste förhandlas med andras reaktioner. Figuren Elizabeth framstår i detta som en slags inre konstruktion som uppstår ur behovet att överleva i en miljö där sårbarhet inte får plats, och där kontroll blir det enda sättet att skapa en känsla av stabilitet i en verklighet som annars känns oförutsägbar och hotfull.

Det är också slående hur dikten visar att förändringen inte sker genom en enda händelse, utan genom en serie av upprepade brister i förståelse, där frånvaron av frågor, av omsorg och av genuin nyfikenhet på barnets mående blir lika avgörande som de direkta upplevelserna av konflikt. På så sätt växer en inre splittring fram som inte bara handlar om att förändras, utan om att tvingas lämna delar av sig själv bakom sig för att överhuvudtaget kunna fortsätta fungera i vardagen.

När moderns roll träder in i berättelsen fördjupas den emotionella komplexiteten ytterligare, eftersom det inte bara handlar om att inte bli förstådd av världen i stort, utan om att förlora den kanske viktigaste förankringspunkten i ett barns liv. När tilliten till den närmaste vuxna bryts, skapas en sorts existentiell osäkerhet där verkligheten själv börjar ifrågasättas, och där barnet inte längre vet om det är dess upplevelser som är fel eller om det är världen som inte längre går att lita på.

Det finns en särskild tyngd i hur dikten återkommer till bilden av den “fading soul”, eftersom den inte bara beskriver ett liv som tar slut, utan ett medvetande som gradvis slutar känna sig sammanhängande, som om det egna jaget löses upp i fragment som inte längre kan samlas till en helhet. Samtidigt finns det en stilla sorg i hur allt detta sker utan att någon riktigt ser det i tid, som om omgivningen fortsätter att fungera som vanligt medan något avgörande långsamt försvinner ur synfältet.

När naturen till slut omger berättelsen uppstår en märklig kontrast mellan skönheten i det yttre och den upplösning som redan skett inåt, där skogen, luften och stillheten fortsätter att vara närvarande på ett sätt som nästan känns likgiltigt inför det som har gått förlorat. Det förstärker känslan av hur ensam en sådan process kan vara, där något livsviktigt kan pågå helt utan vittnen som förstår dess fulla betydelse.

Och kanske är det just i denna långsamma förskjutning mellan det som var och det som blev, mellan det som kunde ha varit och det som aldrig fick chansen att bli, som diktens mest smärtsamma insikt vilar, där frågan inte bara handlar om vad som hände, utan om hur många små osynliga steg som krävdes för att ett helt inre liv skulle börja försvinna utan att någon hann fånga upp det i tid.