Choke

ur diktsamlingen: Merciless With Your Cruelty

”Oh i am your pride and joy
Oh you love me so much

I hope you do
I hope you love me
More than your success
More than yourself
More than the world
More than life itself

I want your despair to be endless
Merciless
Debilitating

I want you to suffer
The worst turmoil of your life
Because of my disinterest

I want you to cry yourself to sleep
I want your world to lose all its colour
Because of the fact
That you will never get me back

I want you to die
A slow and painful death
Knowing
That you’ve already been dead to me
For years

I want your soul to be haunted
By the knowledge
That i’ll finally be at peace
When a man like you
No longer walks the earth

I want you to be in agony
When you realize
That i have never loved you

I want you to be tortured by the fact
That i was planning to kill you
That i wanted you to meet your demise
That i prayed for you to perish
So that i could finally breathe

I pray that my choices
Make you just as miserable
As you made me

I hope
That you feel my blood in your veins
How it boils with 12 years worth
Of terror
Of agony
Of fury
How it runs cold with apathy
For whether you live or die
How it’s seething with hatred

I hope that i robbed you of your smile
Your spark
Your hope
Your joy

I hope that i ripped to shreds
The life in your eyes
I hope that i obliterated your will to live
I hope that i eradicated your spirit
Just like you did to me

I want you to hear the cries
Echoing in my head
I want you to face the miserable ghost
Of a once bright little girl
And stumble on the answer
As to why you killed her

I want you to realize
That her blood is on your hands

She didn’t want to disappoint everyone
To annoy everyone
She wasn’t trying to be a bother
To be a failure
To be a liar
She begged for her fear to vanish
She begged for mercy

And you kicked her down
Made her bite the curb
Ripped her apart
Until she croaked

I’m dependent
I’m selfish
I’m apathetic
I’m cruel
I’m worthless
I’m a screw up
I’m a failure
I’m a burden
Because of you

You stole my peace
My curiosity
My positivity
My playfulness
My innocence
My confidence
My beauty
My intelligence
My potential
My worth
You destroyed me
And you have no remorse
You take credit
For everything i accomplished
With the wings that you shredded

You get to keep living
Get through your days
Be proud
Be successful
Be praised
Be admired
While i’m here
Rotting in despair
Decaying in the prison
That you chained me to

If i was as pathetic
As despicable as you are
I would’ve killed myself ages ago
Get on with it
Choke”

Det finns texter som inte bara bär ilska utan också bär en långsam, nästan kvävande tyngd av relationer som en gång borde ha varit trygga men som istället blivit platser där kärlek och makt har blandats på ett sätt som lämnar efter sig mer skada än förståelse, och i den här dikten blir just den konflikten så tydlig att orden nästan känns som att de inte bara riktas utåt utan också vänder sig inåt som ett eko av allt som aldrig fick sägas i tid. När rösten i texten talar om att vara “pride and joy” men samtidigt uttrycker ett djupt avståndstagande och en önskan om att bli fri från den relationen, uppstår en smärtsam paradox där det som borde ha varit värme istället blivit ett tryck som inte längre går att andas i, som om själva närheten har förvandlats till något som sakta stänger luftvägarna.

Det som gör dikten särskilt stark är hur den inte stannar i en enkel berättelse om skuld eller konflikt, utan istället rör sig genom lager av känslor som växlar mellan kontroll, sorg, avsky och en nästan desperat längtan efter att återta makten över sin egen historia, där varje rad känns som ett försök att skriva om något som redan har satt sig djupt i kroppen. När den berättande rösten talar om ett barn som en gång var “bright” men som sedan krossades av en vuxenvärld som inte kunde möta den med mjukhet, blir det tydligt hur minnen inte bara är bilder från det förflutna utan också levande krafter som fortsätter forma hur en människa ser sig själv i nuet.

Samtidigt finns det en tung närvaro av skuld och identitet som växer fram i texten, där den egna självbilden har blivit fragmenterad genom år av negativa speglingar, som om varje etikett som kastats på barnet med tiden har fastnat och börjat kännas som sanning snarare än tolkning, vilket skapar en inre konflikt där den egna rösten både försöker protestera och samtidigt tvivlar på sin rätt att existera utanför det som blivit sagt om den. Det är just i denna splittring som diktens mest smärtsamma kärna ligger, i känslan av att inte längre veta var den egna värdigheten börjar eller slutar när den en gång har definierats genom andras blickar.

När ilskan i texten når sin mest intensiva punkt är det inte bara ett uttryck för hat utan också en spegling av en mycket djupare sorg, en sorg över det som aldrig fick vara stabilt, tryggt eller omtänksamt nog för att skapa en grund att stå på utan rädsla, och det är här som dikten öppnar upp för en mer komplex förståelse av vad det innebär att bära trauma i relationer där kärlek och skada existerat sida vid sida. Det blir tydligt att orden inte bara försöker skada tillbaka, utan också försöker formulera en verklighet där den egna smärtan äntligen erkänns i sin fulla omfattning, även om det sker genom språk som är hårt, brutalt och oförsonligt.

Det finns också en särskild känsla av instängdhet som löper genom hela texten, där bilden av att vara “chained” eller “rotting in despair” inte bara fungerar som metaforer utan som emotionella tillstånd där framtiden känns blockerad av det förflutna, som om varje steg framåt fortfarande dras tillbaka av något osynligt men ständigt närvarande. Och i den känslan uppstår en fråga som inte alltid formuleras direkt men som ändå vibrerar under varje rad, nämligen hur en människa kan börja återerövra sin egen berättelse när den länge har skrivits av någon annan.

Mot slutet av dikten blir det tydligt att detta inte bara handlar om relationen till en annan person utan också om relationen till sig själv, där självbilden blivit ett slagfält mellan det som blivit sagt och det som innerst inne kanske fortfarande försöker överleva, och det är här som texten öppnar upp för en stilla, nästan outtalad längtan efter att något ska kunna förändras, inte nödvändigtvis genom glömska utan genom en möjlighet att få andas utan tryck, utan skuld, utan ständig förvrängning av vem man är. Och kanske är det just där, i det osäkra mellanrummet mellan vrede och sorg, som diktens verkliga hjärtslag finns, där smärtan inte längre bara är ett rop utan också en tyst fråga om hur ett liv kan fortsätta efter att allt som kändes tryggt har gått sönder inifrån.