Notice

ur diktsamling: Illusion of Steel 

“They say you can see it
When someone is suffering
They say it’s visible

Maybe it is
Maybe it’s not
The actual fact of the matter
Is that only some will react
To what they do see
Some will think about it
And others would rather stay ignorant
Others will ignore it
Thinking it’s gonna be fine
Thinking that they know
How the person is doing
Thinking they know their state of mind
Better than the person does themselves

The spiral is so sudden to you
I bet you don’t realize
That it’s been going on for months
I bet you don’t realize
How good of an actor i am
And i bet you don’t realize
That the signs have always been there
Just too subtle for you to pick up on

I bet you didn’t notice
How unsteady i became
With my love language
How fragile i was
With physical touch
How scared i was
To lose the ownership of my body

I bet you didn’t notice
How secretive i was
How sensitive the topics became

I bet you didn’t notice
That i gradually stopped answering
All your comments
About how much better i was doing
How i slowly gave up
On trying to explain my feelings

I bet you didn’t notice
How i clung onto the virtual world
To avoid spending any time in my mind

I bet you didn’t notice
How i detached myself from reality
In hopes of not having to think as much

I bet you didn’t notice
How i held onto isolation
So nobody would notice my emotions
Or ask how i was doing

I bet you didn’t notice
How i held back heavy tears
When i looked at my phone

I bet you didn’t notice
How i refused to feel
Refused to mourn
Refused to do anything
Except smile and joke

I bet you didn’t notice
How i refused to acknowledge
My experiences and emotions
How i refused to think about them
Refused to talk about them

I bet you didn’t notice
Everytime i hid myself
So i could cry alone
Without anyone preaching
About how much better i was

I bet you didn’t notice
All the lessons where i held back tears
Because i was so overwhelmed
Because i was drowning in the illusion
That built the wall made of steel
Between me and everyone i know

I bet you didn’t notice
All of the sudden annoyance
All of the sudden rejection

I bet you didn’t notice
All the mumbles and stutters
As i panicked
About trying to sound convincing
Saying that everything was “just fine”
That it was all just going “so amazing”

I bet you didn’t notice
How i wasn’t myself for months
How i suddenly deflected everything
Saying “whatever”
“It doesn’t matter
It’s happening anyway”
“Fuck it”
“I don’t care”
It just didn’t cross your mind
How i don’t usually give those answers
How i was trying to hide something

I bet you didn’t notice
How i refused to engage emotionally
How i distanced myself
From anything regarding emotions
How i just cracked a joke
Or feigned indifference
To avoid the question

You know nothing
You didn’t see any of it

You didn’t see me
When i was disrespected intimately
Later crying out on Christmas Eve
Because i thought i’d lost the ownership
Of my own body

You didn’t see me
Having panic attacks
About being left behind in this country
For a whole month
Or maybe even two

You didn’t see me
Inhaling pure alcohol
To feel okay for just a moment

You didn’t see me
Sobbing uncontrollably
About the potential for a breakup

You didn’t see me
Making myself sick
Just to get rid of the anxiety
Rooted in those disgusting feelings
That i desperately wanted to escape

You didn’t see me
Laughing uncontrollably
As the blood ran down my skin

You didn’t see me
Repeatedly hitting myself
To get rid of the disturbing voices
Endlessely screaming “idiot!”

You didn’t see me
Holding onto the blankets for dear life
Because nothing feels okay anymore

You didn’t see me
On the verge of tears
Infront of my therapist
While i was telling her
That i’m starting to stumble

You didn’t hear me
Frantically repeating the same words
Trying to tell myself
That the past won’t repeat
Even though their eyes looked the same
Held the same concern and care
As the angels did
All those years ago

You didn’t hear me
When i said that i felt like i was dying

You didn’t notice
You didn’t see me
You didn’t hear me
And i bet you still don’t”

Det finns en särskild sorts ensamhet som inte handlar om att vara utan människor, utan om att vara omgiven av dem och ändå långsamt suddas ut inför deras ögon, som om ens närvaro inte riktigt lämnar något avtryck, som om ens smärta inte har någon tydlig kontur som andra kan greppa, och det är just den tystnaden som växer fram mellan raderna i den här dikten, en tystnad som inte är tom utan fylld av obesvarade signaler, av blickar som aldrig möttes på riktigt och av ord som aldrig riktigt nådde fram.

Det som dröjer sig kvar är inte bara upprepningen av “I bet you didn’t notice”, utan tyngden i allt det som faktiskt fanns där att se, alla de små förändringarna som i efterhand framstår som tydliga men som i stunden gled förbi obemärkta, och det väcker en obekväm fråga om hur vi ser på varandra, om vi verkligen lyssnar eller om vi nöjer oss med det som är bekvämt att tro, eftersom det ibland är lättare att tänka att någon mår bra än att våga stanna kvar i det som skaver.

När någon beskriver hur de långsamt slutar svara, hur de drar sig undan, hur de ersätter känslor med skämt eller likgiltighet, så är det inte en plötslig förändring utan en process, en förskjutning som sker steg för steg, nästan omärkligt, och det är just där det gör som mest ont att läsa, för det antyder att närvaron fanns, signalerna fanns, men mottagandet uteblev, och kanske handlar det inte alltid om att människor inte bryr sig, utan om att de inte förstår hur de ska se, eller kanske inte vågar se fullt ut.

Det finns också något djupt sårbart i beskrivningen av kroppen, av rädslan att förlora ägandet över den, av hur fysisk närhet plötsligt förändras från något tryggt till något skört och hotfullt, och det är en påminnelse om att trauma inte alltid skriker högt utan ofta viskar, förändrar beteenden, skapar avstånd där det tidigare fanns närhet, och den som bär på det blir ofta skicklig på att dölja det, inte för att lura andra, utan för att överleva i det som känns omöjligt att formulera.

Samtidigt återkommer flykten, både in i det virtuella och bort från det egna medvetandet, som om tankarna i sig blivit en plats att undvika, och det säger något om hur tung verkligheten kan kännas när den inte längre går att vila i, när det inre blir något man måste fly ifrån snarare än något man kan leva i, och i den rörelsen uppstår en isolering som inte alltid syns utåt, eftersom den ofta sker mitt i vardagen, mitt i samtal, mitt i skratt som egentligen bara är ett skydd.

Det mest smärtsamma är kanske inte att ingen såg någonting alls, utan att det finns en känsla av att det hade kunnat gå att se, att det fanns ögonblick där någon kunde ha stannat upp, ställt en extra fråga, lyssnat lite längre, och i den insikten ligger en sorg som inte bara handlar om det som hände, utan om det som aldrig fick en chans att hända, om det stöd som aldrig riktigt nådde fram i tid.

När dikten rör sig djupare in i de mest utsatta erfarenheterna, där gränser överskrids, där kroppen inte längre känns som ens egen, där panik, självdestruktivitet och förtvivlan tar form, då blir det tydligt hur långt ifrån ytan allt detta ligger, hur svårt det är att upptäcka om man inte verkligen ser, och det blir också en spegling av hur människor ofta bär sina tyngsta erfarenheter i det tysta, inte för att de vill, utan för att det ibland inte finns något utrymme där de kan läggas ner utan att missförstås eller förenklas.

Och kanske är det just där diktens kärna finns, i den sista upprepningen, i konstaterandet att du inte såg, inte hörde, inte märkte, och att du kanske fortfarande inte gör det, för det handlar inte bara om en enskild relation utan om något större, om hur lätt det är att missa det som inte uttrycks på ett sätt vi är vana vid, hur lätt det är att tolka bort signaler som inte passar in i vår bild av hur lidande ska se ut.

Att försvinna i tystnad är sällan en dramatisk händelse, utan snarare en långsam process där en människa gradvis drar sig undan, lager för lager, tills det som finns kvar är en yta som fungerar tillräckligt väl för att ingen ska reagera, och det som gör mest ont är kanske inte själva försvinnandet, utan att det sker utan att någon riktigt stannar kvar tillräckligt länge för att märka vad som håller på att gå förlorat.