Everything

Ur diktsamling: Hear My Voice

” “Talk it out with your fostermom”
I did
“Talk to your fostermoms worker”
I did
“Tell your Social Workers”
I did
“Tell your therapist”
I did
“Reach out to your teachers”
I did
“Ask the school counselor for help”
I did
“Tell the Social Workers supervisor”
I did
“Call the Service Inspectors”
I did
“Contact the Emergency Social Service”
I did
“Call the police”
I did
“Ask your parents for help”
I did
“Gather evidence”
I did
“Write documents”
I did
“Learn the laws”
I did
“Build arguments”
I did
“Show them how you’re feeling”
I did
“Do something about it”
I Did Everything I Could
Everything
But it seems like
That’s impossible to comprehend

I created my ground
I based my arguments on their laws
I told them everything
I made a thousand valid points
Thousands of logical statements
As to why they needed to do something
But let me say it again
In the clearest possible way
They couldn’t have cared any less
About my thoughts
About my feelings
Or about my life

I made it so obvious
As clear as day
That i was deteriorating
That i was gonna die
But once again
They did not care
Brutal and cruel as it may be

These people
Had fully convinced themselves
That i was the worst person ever
That i was utterly worthless
These people
Wanted me out of their way
These people
Had no regard for my safety
These people
Were actively letting me die

Nothing i did would have mattered
Because it was never about logic
It was never about care
It was never about safety
It was never about me
All they cared about
Was the power and control
That they could hang me under
The authority they could use
To make me suffer
In a way that they believed i deserved
They never had any regard for my life
They simply wanted their puppet
Their punching bag
They didn’t view me as human
They viewed me as trash
To get rid of

“You could’ve done something better
About the situation
Than just running away”
No i really couldn’t
Every second i spent in that house
Was just another question
Of when my life would be taken
Be it by her hand
Or by mine
And she proved the end to be near

Why is it
That instead of holding my abuser
Accountable for her actions
And confronting her endangerment
Of a fragile 12-13 year old fosterkid
They shame me
Blame me
And judge me
For the path i took
In order to survive
In order to keep my own life

“You could’ve done more”
I did everything i possibly could
She could’ve done more
She could’ve fucking tried
They all could’ve fucking tried

“You could’ve shown more compassion”
They should’ve cared
They should’ve looked at me
They should’ve noticed

“You could’ve behaved better”
She should’ve treated me better
She should’ve treated me like a human
They all should’ve seen me as a person
They all should’ve followed
Their own fucking rules

“You could’ve been more optimistic”
I was 12
I was 13
I was sick
I was terrified
I was alienated
I was dehumanized
I was dying
With nobody left to find me
And nobody to hold on to
No place where i was safe

Why don’t you try to keep laughing
Try to keep smiling
Keep joking
Keep helping
Keep socializing
While you’re living in constant terror
Constant anticipation
Of the day she’ll lay the last hit
Put you out of your misery

Why don’t you try
And keep your chin up
As you’re gazing down at death
It’s not easy at all is it
But guess what
I still did
I still kept my chin up
I put on a happy face
I kept my calm
For as long as i possibly could
As much as i possibly could
I stayed determined
And i stayed positive
Until the downright very end
And you know what
I was fucking amazing

You might question me
For how i reacted and handled things
You might judge my course of action
But i survived
I clawed myself out of her grip
Even though nothing allowed me to
I screamed at the top of my lungs
Even without oxygen
I fought my way to the surface
Alive
And you might say that you feel for her
But i wasn’t threatening her life
I was not a person
That she had to fucking survive

Oh but i was a bitch
But i was fucking dying
She would’ve lived past the summer
If i had stayed there
But i wouldn’t have
I did what i had to do
I saved my own life
And got to see my 14th birthday
Against all odds
I survived”

Det finns en särskild sorts smärta i att göra allt rätt och ändå bli lämnad utan hjälp, en smärta som inte bara handlar om vad som händer, utan om vad som inte händer trots att varje dörr har knackats på, trots att varje möjlighet har uttömts tills det inte längre finns något kvar att ge. Den här dikten bär på just den tyngden, en nästan outhärdlig insikt om att det inte räcker att skrika, inte räcker att bevisa, inte räcker att formulera sig perfekt när de som borde lyssna redan har bestämt sig för att inte höra.

Raden “I did” som upprepas gång på gång blir som ett hjärtslag genom hela texten, ett envist bevis på ansträngning, på ansvar, på en vilja att göra rätt i en situation där allt egentligen redan är fel. Det är inte en passiv röst som talar här, utan någon som har kämpat med varje verktyg som står till buds, som har försökt vara rationell, tydlig, samarbetsvillig, som har följt systemets regler till punkt och pricka i hopp om att systemet i sin tur ska göra detsamma. Och ändå faller allt samman, inte för att försöken saknar värde, utan för att mottagarna saknar vilja.

Det som gör ont på ett djupare plan är hur logik och sanning i dikten blir fullständigt irrelevanta, som om verkligheten inte styrs av vad som är rätt utan av vad som är bekvämt för dem som har makten. Här förvandlas människor till funktioner, till roller som upprätthåller en struktur där ansvar suddas ut och där den mest utsatta blir den som ifrågasätts. När berättaren beskriver hur tusentals argument, dokument och lagar inte räckte till, blottas en skrämmande sanning om hur lätt det är att bli ignorerad när ens existens inte längre passar in i andras berättelse.

Samtidigt finns det en nästan skärande tydlighet i hur skulden vrids och vänds, hur frågorna aldrig riktas mot den som orsakar skadan utan mot den som försöker överleva den. Varje anklagelse som återges i dikten bär på en underton av orättvisa, som om världen kräver ett perfekt beteende från någon som redan befinner sig i fritt fall. Att bli tillsagd att vara mer förstående, mer lugn, mer positiv, samtidigt som man lever i konstant rädsla, är inte bara orimligt, det är en form av osynlig våldshandling i sig, där verkligheten förnekas och upplevelsen förminskas.

Det finns också något djupt mänskligt i hur berättaren trots allt fortsätter att försöka hålla ihop sig själv, att le, att fungera, att vara den person som andra förväntar sig, som om hoppet ändå finns där någonstans, svagt men envist. Och när den insikten kommer, att ingenting längre spelar någon roll eftersom ingenting förändras, sker en förskjutning som är både skrämmande och kraftfull. Det är där överlevnaden föds på riktigt, inte som ett resultat av hjälp utifrån utan som ett sista, desperat beslut att inte försvinna.

När berättaren säger att hon gjorde allt, så är det inte en överdrift utan en redogörelse för en kamp som tömt henne på allt utom själva viljan att leva. Och kanske är det just där något avgörande händer, i det ögonblick där det inte längre finns något kvar att bevisa för någon annan, där överlevnaden inte längre handlar om att bli trodd utan om att fortsätta andas oavsett vem som lyssnar.

Det som stannar kvar efter att man läst är inte bara smärtan, utan också den obevekliga styrkan i att resa sig ur något som aldrig borde ha behövt överlevas. Att fylla fjorton år blir här inte bara en ålder, utan ett bevis, ett trots, en seger som inte borde ha varit nödvändig men som ändå blev livsavgörande. Och i den insikten finns något som inte går att ta ifrån henne, något som ingen förnekelse i världen kan sudda ut: att hon gjorde allt, och att hon överlevde ändå.