Survival

ur diktsamling: Hear My Voice 

“I got out
By pure miracle

Some say that
“Maybe in another universe
They would’ve listened to you”
I wonder
How to explain
The actual urgency
Of the whole thing

I wasn’t supposed to succeed
Reality had sealed my fate
The odds stood against my survival
My circumstances
Didn’t allow me
To rise from my tomb
And in every other universe
That might exist out there
I succumbed to the savagery
The other universes
Don’t have any other versions of me
To offer
Because they were all annihilated
I’m the only one left

Chains trapped my wrists
My neck
I couldn’t breathe

Strings monitored my every move
Pulled me towards the rope
The only visible escape

The room was locked
Key was lost
It slowly drained itself
Of air
Filling itself
With all the pain
The violence
Apathy
Neglect
Brutality

The only company
Was the person
Who picked me apart
Shattered me to pieces
Tearing apart the soul
That was once cheerful and kind
She thought i was lower than dirt
She treated me
Like i was worthless
Good for nothing

I tried to reason with her
But i was never going to be anything More than my flaws
I was nothing more
Than a problem
A burden
And i never did anything right
I would’ve never been able to reach her
Nothing was gonna change
I was gonna die

I begged my workers to help
They told me i was fine
They tightened the chain
Around my neck
Choked me
While they told me
That i wasn’t suffocating
They refused to help me
They helped her slowly kill me

I spoke to my mentors
I was honest with them
Told them why i was falling behind
Why i missed so much time
I asked if they could do anything
Since people like them
Had been so attentive in the past
They told me
My situation was completely normal
They told me to try harder
That i was just being a teenager

I talked to my therapist
She didn’t even want to let me talk
Without the presence
Of the woman
Who was abusing me
But when i finally caught her alone
She just told me i might be Autistic
Completely ignoring
The danger i was in

Everybody i held dear
The people i loved
Who supported me
Were told to back away
To distance themselves
From me
They said i was unable
To differentiate between good and bad
They said i didn’t understand
Which relationships were healthy
Or toxic
They said i had no idea
What was right or wrong
That i didn’t know anything

Useless inept child
Invalid and incompetent
Poor thing
Completely clueless
Completely worthless
They made her into nothing

Tug at the strings
Suffocating limbs that turn red and blue
Scratch my nails into the ground
Kick the door
Punch the window
Pull at the chains
Scraped by the rust
Bang my head against the wall
Bruises turning blonde hair red
Ignore the concussion
There’s no time to whine
Knuckles bleeding
With wounds that show bones
Nails ripping into pieces
Nothing left to pick at
When the panic leaves you paralyzed
It won’t be long
Before my lungs fail me

I watch
How every option
Is torn away
Leaving the bitter taste
Of their abandonment
I listen to their words
How they don’t believe me
How they think i’m the problem

Fall to my knees
There was no way
That i was gonna survive
I can’t best reality
I can’t defy what’s impossible
There was nothing left
I had nothing to fight for

And neither did i have anything to lose
I knew i was gonna die
I knew there was no way
But i’ll be damned
If i go down politely
Just like that

I stood infront of my fate
I made the decision to disobey
To atleast try

Clench my fists
Let the world burn
I’m not scared of dying
Not anymore
Not after looking it right in the eye
For 14 months

I yanked at the rope
Until it snapped
A moment passes
No turning back now

I pulled at the strings
Until they snapped
Limbs turned almost completely black
I shook the chains
Until they fell off
Wrists and neck almost bleeding out
And i ran straight into the door
Skull almost breaking
I punched at the wall
With all my strength
Knuckles already broken
Until a crack appeared
I managed
To finally break a hole through it

I defied reality
Denied what was meant to be
Bended destiny

Those long and feral hours
Haunt my every breath
I saved my own life
After slowly dying
For over a year

I scream at the top of my lungs
Because it all feels like a fever dream
It feels impossible
Unreal
I know for sure
That i wasn’t meant to survive
But i did
And i have no idea how
All i know for sure
Is that i’ll never experience
That kind of miracle
Ever again”

Att läsa denna dikt är som att stiga in i ett rum fyllt av kvävande smärta, där varje ord bär på vikten av månader av lidande och förtvivlan, där själens sköra rötter nästan bröts av okontrollerbara krafter. Varje rad är ett vittnesmål om vad det innebär att stå ensam mot den totala maktlösheten, att känna hur verkligheten själv verkar ha konspirerat för att släcka ljuset i någon annans liv. Känslan av övergivenhet och misstro genomsyrar hela texten, och diktens berättare är inte bara en observatör av sin egen tragedi, utan en aktiv kämpe som genom sitt mod och sin envishet trotsar det som alla runt omkring henne trodde var oundvikligt.

Det finns en otrolig kontrast mellan den absoluta förtvivlan och den explosiva kraften som berättaren kanaliserar för att överleva. Hennes kropp beskrivs som ett fängelse, kedjor som skär och snärjer, och varje försök att få hjälp möts av ignorans eller direkt motstånd. Ändå, mitt i denna nästan mytiska kamp mot omöjligheten, tänds en gnista av motståndskraft som inte bara är fysisk utan också djupt psykisk och emotionell. Det är ett rop på att världen måste erkänna den sanning som hon ensam bär, en sanning som är omöjlig att ignorera när någon faktiskt kämpar för sitt liv mot alla odds.

Vad som gör dikten ännu mer gripande är dess oförblommerade ärlighet om känslan av osynlighet inför omvärlden, om att bli avvisad av dem som borde ha stöttat och skyddat. Varje vädjan om hjälp, varje försök att kommunicera sin smärta möts med förnekelse eller trivialiserande ord som reducerar den mänskliga upplevelsen till något bagatellartat. Här blir kampen inte bara fysisk överlevnad utan även en kamp för att bevara sin egen identitet, sin rätt att existera, och sin röst som någon som förtjänar att höras och förstås. Den överlevandes triumf är inte bara att bryta kedjor, utan att återta rätten till sitt eget liv och sitt eget värde.

När hon slutligen tar kontrollen, krossar hinder efter hinder, bryter kedjorna och trotsar vad som verkade vara förutbestämt, blir dikten ett monument över mänsklig uthållighet och styrka. Det är inte en dramatisk saga utan ett naket vittnesmål om en verklig kamp, där varje smärtsam detalj fördjupar förståelsen av vad det innebär att gå igenom mörker och ändå hitta ljuset. Orden pulserar med adrenalinet från kampen, med smärtan från övergreppen och med den renaste form av triumf: att överleva mot alla odds och att hävda sin existens i en värld som ville radera den.

Det är en påminnelse om att mirakel inte alltid är stillsamma eller tysta. Ibland är de brutala, blodiga och ofattbart svåra, och det är just denna råa, levande kamp som gör miraklet ännu mer betydelsefullt. Att överleva det omöjliga lämnar inte bara ärr på kroppen, utan på själen – men det lämnar också en outplånlig styrka och ett rop på liv som inte längre kan tystas. Och kanske, i denna röst som vägrar tystna, finns en universell sanning om människans förmåga att trotsa sina värsta omständigheter, att finna sin egen väg ur mörkret och stå kvar när allt omkring försökte krossa henne.

Det är inte bara en dikt. Det är en livshistoria om mod, smärta och det renaste av alla mirakel: den egenvunna friheten att fortsätta leva.