“Hanging it down from the ceiling
Filling the space
With all that was despair
And emptying it
Of air
They locked the room
Hid the key
Walked away
As i was trapped inside
The only visible escape
Being the rope they gave me

She showed no mercy
She always had me
Pressed down
Against the floor
Making me bite the curb
A dozen times

Nothing
Is what i was
Is what they made me
Not human
But a punching bag
A piece of trash
To get rid off

It was all my fault
Always
I was the worst in the world
Selfish
Annoying
Immature
Incompetent
Conniving
Overdramatic
I ruined the family
I destroyed their days
I was a horrible person
That was always wrong
Always worthless
Nothing else
Never more
I was good for nothing at all

There wasn’t a single space
In that room
That would let me breathe
Or let me see past my flaws

Everything i did
Became a burden
Became a mess to clean up
Made me into selfish scum
In their eyes
I was not human
I was worth nothing
And had nothing to offer

The deception
They hid behind
What was “best for me”
In their eyes
They had full control

I told those i thought would care
They looked at me
With a blank stare
As i was told to just try harder
And that i was overreacting
They took her side
And told her everything
About my “stories”
So she’d have even more leverage
To crush my mind with

I was a liar
A pretentious bitch
Who never did anything right
Who didn’t even deserve the decency
Of respect
Of empathy
Or regard
I was nothing

Then i realized
How little air there actually was
In the room i’d been trapped in
I realized
That it was not only painful
It was gonna kill me

Once again
I reach out
I try every option there was
Nothing
They couldn’t have cared any less
About my life
And keeping it
I told them i would die
They said to just try harder
Nobody believed what i had to say
Nobody cared
Not even enough to listen

Everything was ripped away
There was nothing
Until i remembered
The power that my words had
In the past

I got to know their rules
I collected all the information there was
I wrote arguments
Cases
And tried to make them understand
Tried to beat them at their game
But they had never cared
About morals
Or logic
They didn’t care about anything
But power and control

That cold realization
Will never stop haunting
Those it has touched
I was completely
And utterly
Alone

The days go by
Of crying
Praying
Screaming
Begging
Arguing
Pleading

Over and over again
I looked over at the rope
I stood infront of it
Countless times
But i just couldn’t make peace with it
Not that easily
There just has to be more than this
I have to be more than this
The world has to have a place
Where they look at me
And see a human being
Instead of a doll to play with
Prey to hunt down

Scratch my nails into the ground
Nothing can ever hurt more
Than being made so small
So powerless

Kick
Beat
Punch the walls
Until my knuckles are bleeding
Blood spilling in small pools on the floor
My mind pulled back and forth
What if i really am worthless
How could they do this to someone
To a person
A human being

Bang my head against the wall
I don’t wanna die
Why won’t they listen
Why are they just letting it happen
Just letting me slowly perish
How could someone be this cruel

Scream at the top of my lungs
I’m not a goddamn puppet
How dare you tape my mouth shut
How dare you try to silence me
I have a voice
I am not your fucking scapegoat
You don’t get to kill me
Just because i’m not the exact ideal
Of who you think i should be
I’m not gonna obey your cruelty
I won’t just die politely”

Att läsa dessa rader är som att bli insläppt i ett rum där syret inte räcker till, där varje andetag fylls med en tung tyngd av skuld och skräck, och där tiden verkar stå stilla medan allting omkring en vrider sig till förtvivlan. Det är en skildring av extrem utsatthet, av en existens där varje försök till motstånd möts med väggar som inte ger vika, och där den enda synliga vägen ut är den som själva förtryckarna har pekat ut. Men det är också en berättelse om människans inneboende kraft, om rösten som trots allt vill bli hörd, som trots alla krafter som försöker tysta den, vägrar ge upp.

Varje rad är genomdränkt av känslan av att vara osynlig, inte bara för de människor som borde bry sig, utan för hela världen. Den som talar blir reducerad till ingenting, till ett objekt som kan krossas, till ett tomt skal som andra använder för sin egen makt. Smärtan ligger inte bara i fysisk eller psykisk misshandel, utan i förlusten av identitet, i upplevelsen av att ens mänsklighet förnekas. Och ändå, mitt i denna brutala förtvivlan, finns en gnista av motstånd som inte kan släckas. Den gnistan ligger i insikten att rummet är trångt, att luften inte räcker till, men att orden fortfarande kan fylla det tomrum som makten försöker skapa.

Det som slår mest är inte bara övergreppens råhet, utan också det systematiska sättet makten används för att förminska någon, för att omvandla deras existens till en strid där allt motstånd framställs som fel, där allt eget värde förnekas. Det är en skildring av hur lätt det är för människor att låta sig bli verktyg för destruktion, och hur isolering och tystnad kan få oss att tvivla på vår egen värdighet. Men det finns också en svag men stadig underström av självinsikt, av att börja förstå att den värld som försöker definiera en som ingenting inte har rätt att göra det.

Den kamp som dikten beskriver är inte bara fysisk, utan djupt existentiell. Den handlar om kampen för att behålla sin mänsklighet när allt omkring en försöker ta den ifrån en, om att trotsa de som försöker definiera ens värde och göra anspråk på kontroll. Och i det motståndet finns en slags helande styrka – att inse att rätten till sina ord, till sina känslor, till sitt liv, inte kan tas bort av någon annan. Det är en kamp mot förminskning, mot tystnad, mot övergrepp, men det är också en kamp för att återta sig själv, bit för bit, ord för ord.

När man läser slutet av dikten, där skriken inte längre bara är av smärta utan av protest, blir det tydligt att även i den djupaste ensamhet finns en kraft som vägrar att underordna sig. Rösten, trots allt, är en påminnelse om att mänsklighet inte kan kvävas så länge den får luft genom orden. Den säger att även när världen försöker reducera oss till ingenting, kan vi fortfarande vara mer, vi kan fortfarande stå emot, vi kan fortfarande kräva att bli sedda. Och kanske är det just i denna envisa vägran, i denna vilja att existera och höras, som det mest extraordinära modet bor.

Det är en påminnelse om att tystnad inte är den enda vägen, att ensamhet inte är slutet, och att även när makt och våld försöker trycka oss till marken, finns det alltid en plats där vår röst kan slå rot och växa. Där, mitt i mörkret, kan vi hitta syret som behövs för att överleva, och kanske till och med börja leva igen.