Memory

ur diktsamling: Because I Love

“Because I Love – Memory
“I arrived to see your car parked beside ours
Next time i went out it was gone

Nothing
I can’t even remember the last time i saw you
The only clear memory
Is the one made before everything shattered
Before the whole ordeal
The last memory of everything being normal

I keep wondering
If you texted her on your own terms
Or if you said it because she told you
About the keychain
And the scrap of paper
“Keep being lovely”
That’ll be it
The last thing i’ll be able to tell you
It’s farewell for real this time

I look up at the framed letters
The handmade bracelets
From the last place
All the love i had been left with
Atleast i know
That i played a role there
That i had offered something good
I had made an impression
I was part of the group
Atleast there

You’re an angel
I’ll never forget the moments
The brief feelings
Of connection
The moments of safety and security
For what it’s worth
Atleast i’ll have that
Memories

Yet no goodbye
No acknowledgement
No last conversation
I know they told you to back away
But if you wanted to
Wouldn’t you have said something?

I lost the star
From my first day back
All that’s left
Is the note
The small gesture
I wonder if you know
That i kept it
Like all the other notes and jewelry
That i’ve been given
They always mean something
If the person that gifted them did

I look up at the paper plates on my shelf
The “medals”
From the New Years Eve
2023
“This Years Friend”
“This Years Songbird”

My biggest worry
Has always been how i’m perceived
The chance of all the suffering
All the exhuastion
All the struggling
Just to be able to handle the voices
Being a waste
Since they’re right
Apparently i can’t see what’s right infront of me

I’ll never be able to decide what’s worse
Saying goodbye
Or missing the chance to say it”

Det börjar med en bil som inte längre står där den brukade. Det lilla, vardagliga tecknet blir en början på något mycket större – en känsla av frånvaro som växer så tyst och långsamt att den nästan inte märks förrän den är total. Den där lilla förlusten av något som en gång var, av något så självklart som att någon står där, blir ett eko av all den tid som gått och allt som inte längre är. Den tomma platsen blir symbolen för allt som saknas – inte bara personen, utan de samtal som aldrig hölls, de ord som aldrig sades, de minnen som borde ha fått ett slut men som istället stannar halvvägs.

Minnet som fastnar är inte dramatiskt, inte fyllt av stora händelser eller tydliga brytpunkter. Det är ögonblicket precis innan allt spricker, den sista sekunden av normalitet, av trygghet, där allt fortfarande kändes stabilt. Och det som är kvar är inte personen som lämnat, utan känslan av det som varit möjligt – den lilla platsen av värme, av förtroende, av tillhörighet som plötsligt rycks bort. Det är som att stå kvar vid kanten av något som inte längre går att nå, och insikten om det skapar ett vakuum i bröstet som fyller varje andetag.

Frågorna som växer fram är tysta, nästan förbluffande enkla, och ändå omöjliga att svara på. Var det frivilligt? Var det påtvingat? Om det fanns en vilja, varför hördes den aldrig? Och om den inte fanns, varför kände det som om det fanns? Den inre dialogen blir en tyst kamp, ett ständigt återupprepande av scenarier som aldrig fick utspelas. Varje “om” blir ett rum som ekar, varje tanke som aldrig får bekräftelse förstärker ensamheten. Det är ett mellanläge där smärtan inte bara handlar om saknad, utan om att inte förstå varför något har hänt. Och kanske är det just detta som gör sorgen så tung – inte förlusten i sig, utan osäkerheten om dess form, dess mening, dess existens.

Små saker får en nästan överväldigande betydelse. En nyckelring, en lapp med orden “Keep being lovely”, handgjorda armband, brev – de blir plötsligt monument över något som annars hade försvunnit. Det som en gång var en enkel gest blir det sista konkreta som finns kvar att hålla fast vid. Det är som att varje objekt bär på en osynlig berättelse, en ljudlös påminnelse om att man en gång hörde till, att man en gång var viktig, att man en gång skapade något som andra kunde känna. Dessa små fragment blir både tröst och smärta, för de påminner om att något värdefullt existerade, men också att det nu är över.

Det finns en subtil stolthet mitt i sorgen. I dikten finns insikten om att ha gett något gott, att ha spelat en roll, att ha lämnat ett avtryck. Även om allt är slut, existerar ett slags tyst bevis: här har jag funnits, här har jag älskat, här har jag varit en del. Den stoltheten är skör, nästan försiktig, men den bär ändå tyngden av mänsklig erfarenhet – en påminnelse om att värdet av det som varit inte nödvändigtvis mäts i kontinuitet, utan i intensiteten av det som faktiskt upplevts.

Samtidigt finns en outhärdlig ensamhet. Frånvaron av ett farväl, av en sista konversation, gör smärtan dubbel. Det är inte bara saknaden efter en person, utan saknaden efter själva avslutet, efter den förmåga att förstå och bli förstådd. Inre dialoger blir till labyrinter där man ständigt försöker navigera mellan det som hände, det som kunde ha hänt, och det som aldrig kommer att hända. Frågan som stannar kvar – “skulle du ha sagt något om du velat?” – är både en anklagelse och ett rop på förståelse, ett sätt att försöka ge mening åt det meningslösa.

De minsta detaljerna blir laddade med betydelse. Medaljer från nyårsafton, pappersfat med titlar, små föremål som verkar oviktiga för andra, men som bär på värde för den som håller fast vid dem. De är påminnelser om att man var sedd, om att man spelade roll i någon annans värld, och de blir också en trygghet när den riktiga personen inte längre finns där. Det är en slags överlevnadsstrategi – att hålla fast vid små fragment av det förflutna för att bevara en känsla av identitet och betydelse.

Samtidigt växer självkritiken. All den energi som lagts på att hantera, uthärda, kämpa – allt blir tvivel på om det någonsin räckte. Om det var värt något. Om andra såg det. Den inre kampen mellan självuppfattning och yttre perception blir nästan outhärdlig. Den som varit stark nog att hålla sig uppe trots allt, ställs inför tvivlets tysta öga: kanske var allt ändå förgäves. Kanske ser ingen någonsin vad jag gjort, vad jag gett, vad jag varit.

Och sedan finns den stora, outhärdliga frågan: vad är värst – att säga hejdå, eller att aldrig få chansen att göra det? Den frågan är inte filosofisk, den är fysisk. Den känns i bröstet, i magen, i tystnaden som fyller rummet när allt annat försvunnit. Den skapar en konstant vibration av obesvarade känslor, en påminnelse om att vissa farväl inte kan fås, vissa ord aldrig uttalas, och vissa ögonblick aldrig delas.

Texten blir till ett rum för både saknad och minne, för den där bräckliga stoltheten och den obarmhärtiga ensamheten. Varje rad, varje objekt, varje fragment av minne blir en del av en större helhet – ett eko av mänsklig erfarenhet, en påminnelse om att det som försvinner inte alltid gör det med ett ljud, men lämnar spår i hjärtat ändå. Den visar oss att förlust inte bara handlar om att mista någon, utan om att lära sig leva med tystnaden som de lämnat efter sig, och med vetskapen om att vissa saker aldrig kan få ett avslut.

I slutändan handlar dikten, och hela den här upplevelsen, om något universellt: om att finnas, att älska, att lämna spår, och att tvingas fortsätta leva även när världen inte gav dig möjligheten att säga farväl. Om att minnas, trots tystnaden. Om att hålla fast vid de små ögonblicken av kärlek, trygghet och gemenskap – och låta dem bära dig vidare, även när allt annat saknas.