När Vänlighet Blir Något Man Också Behöver Ge Sig Själv

“Det där med vänlighet… Man mår ju faktiskt bra av det”

När man lever med NPF kan vänlighet ibland få en djupare betydelse än vad människor runt omkring förstår, eftersom livet ofta innebär att man gång på gång möter situationer där man måste kämpa lite mer för sådant som andra verkar ta sig igenom utan att ens tänka på det, och i de stunderna kan hur människor bemöter en faktiskt avgöra om en dag känns möjlig eller nästan omöjlig att ta sig igenom.

Många med NPF bär på erfarenheter av att ha blivit missförstådda, av att ha blivit kallade svåra, känsliga eller lata när verkligheten egentligen har handlat om en hjärna som arbetar på ett annat sätt, och när sådana erfarenheter upprepas över tid kan de sakta sätta sig i självkänslan och skapa en inre röst som inte alltid är särskilt vänlig mot en själv.

Det är därför vänlighet ibland kan kännas så starkt när man möter den på riktigt, inte den där artiga ytliga vänligheten som bara passerar förbi i ett snabbt socialt utbyte, utan den där genuina vänligheten där någon faktiskt försöker förstå, där någon ger lite mer tid, lite mer tålamod och lite mer utrymme utan att få en att känna sig fel.

En sådan stund kan betyda mer än många kanske tror, eftersom den bryter en känsla som många med NPF känner igen, nämligen känslan av att hela tiden behöva förklara sig eller anstränga sig för att passa in i ett tempo eller ett sätt att fungera som egentligen inte är byggt för en själv.

Men vänlighet handlar inte bara om hur andra möter oss.

För många som lever med NPF kan den svåraste vänligheten vara den man behöver rikta mot sig själv, eftersom man ofta har vant sig vid att vara hård mot sina egna misstag, frustrerad över sin egen trötthet eller besviken när saker tar längre tid än man hade önskat.

Att då börja möta sig själv med samma tålamod som man ofta visar andra människor kan vara en lång process, men också en av de mest läkande förändringar som kan ske, eftersom den sakta förändrar hur man ser på sig själv och sina svårigheter.

Vänlighet mot sig själv kan ibland vara något så enkelt som att acceptera att hjärnan behöver pauser, att förstå att överstimulering inte är ett misslyckande utan en signal, eller att tillåta sig själv att göra saker på sitt eget sätt även om det ser annorlunda ut än för andra.

När man börjar ge sig själv den sortens vänlighet händer något viktigt, eftersom pressen sakta minskar och utrymmet för att faktiskt må bättre börjar växa fram.

Och kanske är det just därför citatet känns så sant.

För det där med vänlighet är inte bara något som gör världen lite mjukare för andra människor.

Det är också något som kan göra livet lite lättare att leva för den som ger den.

Även när den personen råkar vara du själv.