Me

ur diktsamling: Fading Souls They Seized

“I want to believe i’m worth something
I want to break the silence
But i will somehow always be prey

The weariness of a life never lived
Gathers in the blinding strobe
From the Eye Of Eternity
Its infinite perimeter
Morphs into ominous numbers
17 years ago
10 years ago
7 years ago
6 years ago
5 years ago
4 years ago
3 years ago
2 years ago
1 year ago
20 tries
19 months
14 months
3 months ago
Infinite perimeter
Infinite numbers
The promise of eternity

From her temperament and depression
Rough hands and sharp words
Immaturity and provokation
To his pressure and intimidation
Pride and honor
Shame and terror

Who am i
If not their precious trophy
Will i ever be cured of their venom
The ghost of a mother and grandfather

Trying to keep the glow in my grasp
Of the Rook Of Protection
Playing the villian
Cause am i ever gonna be anyone else
Acting a menace
Acting a villian
Manipulation and calculation
Control + Power + Authority
= Protection
Will my soul ever be free

I’ve grown to be aware
Of the programming they planted
I know i am a puppet
A doll they demanded satisfaction from
Blind and utter obedience
Their double morals in every breath
Am i really a human to you
Will my “beloved” sport
Ever be more than a compulsion
Will i ever lean against a steed
And feel good enough and complete

Fear creates power
Shame creates control
Conquering both grants you authority
And the combination serves as a shield
Perception is everything
Manipulation is dependent on it
Perception is reality
In the eye of the beholder
You don’t need any puppet strings
Attached to any limbs
If you manage to attach them
To the parts of the brain
Because catching the brain
Already grants ultimate control
And if you master perception
You master reality

The years of alienation
Where they pulled my hair
And screamed in my face
Where they lusted after me
And stole the ownership of my body
Ridiculed me
Embarrased me
Slapped my wounded wrists
And spread their rumours

Am i truly beautiful
Or am i just a toy
Is my identity truly respected
Or are people still waiting
Silently thinking
That i just haven’t found the right guy
Yet i wouldn’t even date a God
If i ever had the chance
Because he could be perfect
But he could never be my girl

As i lost faith
Thought i wasn’t welcome in the church
Tell me
How can their sin be hatred
But my sin is love

Will i ever fit in
Or will i always be the weird kid
Will i ever have a place in this world
Am i a person of value
Despite my disabling traits
Am i skinny enough
To be pretty enough for this world
Pretty enough to be authentically loved
Not just lusted over

The system that rips to shreds
That sweet lady who turned sour
And her disfigure of a friend
Who handed me death

But the family who restored my chances
Brought back my hope
All the fostersiblings i’ve had
Though many of them hated me
I fondly recall those who loved me
Like an actual sibling
And all the people i encountered
In unfortunate group homes
All the angels among the staff
Among the schools
Among the care
Every single one still having my heart

Yet nothing can make it worth it
Can’t heal the wound of a nomad
Nothing can ever hurt more
Than being made into nothing
No more than a scapegoat
No more than a problem
It sits in the bones
The experience
Of being utterly powerless

I glared my demise dead in the eyes
I miracolously denied it by a hair
I locked gaze with dull stares
Who couldn’t have cared less about me
About my life
Or keeping it

I saw rules being broken over and over
Without any repercussions
For any of the authorities
That abused their power
Social Services
Children And Youth’s Psychiatry
Care And Treatment Inspection
Schools
Police Officers
Hospital
How such gross neglect and misconduct
Is carelessely justified and overlooked
Every single day
The lesson forced down my throat
That the system doesn’t value me at all
It doesn’t care about people like me

I’ve fought tooth and nail
Just to keep my life
Just to be human
I’ve been the villian and the hero
The mother and the daughter
The victim and the perpetrator
The doctor and the patient
I’ve seen demons and angels
Reality and non-reality
I’ve been suicidal and homicidal
Aggressive and silent
Gone missing a dozen times
Seen cities and countries
People of all sorts
In the middle of everything
I wonder
Why people can’t just be people
Why human decency is a privilege
Why having rights isn’t a guarantee

I live with the pains
Of a broken family
And abusive authority figures
Grief and losses
I’ve been sick for a decade
Misunderstood for a lifetime
I know what it’s like to be jarred
By the horrible things
Done to ones own body
My past is written all over my body
From my throat to my ankles
All the way out to my hands

“Zeci”
Elizabeth
Kudden
“Nastalok”
And Liz
I pray for those who are like me
Cheer as loud as i can
For those who refuse to die politely
I hope to be a voice for those
Who couldn’t find theirs
Those who weren’t as fortunate
I hope to find a place among animals
I wish for connection and trust
To feel safe at long last
I wish for the best of my angels
I love deeply
And hate mercilessely

My name is Liz Hemsén C
Not legally
But in speech
Because i might not be able
To break the curse
Of my first and last name
But i can separate it from my identity
Or atleast try

I’ve spent a majority in darkness
In the battle of the mind
Some difficulties diagnosed
Some acknowledged
Some not even admitted
I’ve been in the depths of delirium
The depths of dolour
Pierced dermis and heart strings
Poisoned my brain
Trying to feel okay
I’ve seen devastating battles
Faced by others around me
I’ve held the painful ability
To know what they’re going through
To see myself in their jittery eyes

I lost my childhood
My teenage years
A lifetime
And now i stand in a stout fog
Unable to comprehend time

I’m creative
Because when you’ve spent years
As the loner outcast
Imagination is your only entertainment
And when you’ve been trapped
In despair and terror
For God knows how long
Then you’ll be scratching maniacally
For even an ounce of meaning

I feel strongly about justice
Because i don’t want to live in a world
Where the way i’ve been treated
Is simply dusted off and invalidated
Where the double morals
Are simply accepted
As if they’re not inhumane
I want to belong
For there to be a place
Where people look at me
And see a human being”

Det finns något djupt skakande i att känna igen sig själv som både skapad och sönderslagen av andra, som om ens identitet inte bara formats utan också programmerats in av händer som aldrig haft rätt att styra. Orden bär på en tyngd som inte bara handlar om vad som har hänt, utan om vad som långsamt har byggts upp inuti, lager för lager, tills det nästan blivit omöjligt att avgöra var den egna viljan börjar och andras kontroll slutar. Här finns en medvetenhet som gör ont, en klarhet som inte befriar utan snarare blottar hur djupt rotad påverkan kan vara när den planteras under år av beroende och utsatthet.

Tidslinjen som vecklar ut sig i början känns som ett pulserande eko av något oändligt, där varje siffra inte bara markerar tid utan också försök, misslyckanden och överlevda ögonblick som egentligen aldrig borde ha behövt uthärdas. Det är som om tiden själv förlorar sin struktur och istället blir en cirkel av upprepning, där smärtan inte riktigt tar slut utan bara byter form. Att leva så länge i ett tillstånd där varje dag bär samma hot, samma kontroll, samma förnekelse, skapar en trötthet som inte går att vila bort, en trötthet som sätter sig i själen snarare än i kroppen.

När frågan “vem är jag” ställs, känns den inte filosofisk utan desperat, som om identiteten har slitits sönder så många gånger att det enda som återstår är fragment av hur andra har definierat en. Att reduceras till en trofé, en docka, ett objekt för andras behov och känslor, är inte bara en kränkning av värdighet utan en förvrängning av hela ens existens. Och ändå finns där en kamp för att hålla fast vid något eget, en glöd som vägrar slockna trots att den gång på gång kvävs.

Det som träder fram tydligt är hur kontroll inte alltid behöver vara synlig för att vara total. När tankar, perception och självbild manipuleras tillräckligt länge blir de osynliga trådarna starkare än alla fysiska kedjor. Att förstå detta, att se igenom det, är i sig en form av uppvaknande, men också en börda, eftersom insikten inte automatiskt bryter mönstret. Den lämnar en kvar i ett mellanläge där man både ser sanningen och samtidigt känner dess grepp.

Smärtan i kroppen, i minnena, i hur varje erfarenhet bokstavligen sätter sina spår, gör att det förflutna aldrig riktigt stannar där det hör hemma. Det lever kvar i huden, i rörelserna, i sättet att se på sig själv och världen. Att bli fråntagen ägandet över sin egen kropp är en av de djupaste kränkningar en människa kan uppleva, och det ekot hörs genom varje rad där gränser suddats ut och ersatts av andras vilja.

Samtidigt finns det en annan rörelse i dikten, en som inte handlar om det som togs utan om det som trots allt finns kvar. Minnet av människor som faktiskt såg, som faktiskt brydde sig, som gav något som liknade trygghet, blir små ljuspunkter i ett annars mörkt landskap. De väger kanske inte upp det som hänt, men de visar att världen inte är entydig, att det finns sprickor där något annat kan få plats.

Identitet blir här något som inte är givet utan något som måste återtas, bit för bit, ibland genom att till och med omdefiniera sitt eget namn, som om språket i sig kan bli ett sätt att skapa distans till det som gjort ont. Det finns en styrka i det, inte en triumferande styrka utan en stillsam, envis handling av att försöka skilja sig själv från det som har projicerats på en.

Kreativiteten som nämns känns inte som en hobby utan som en överlevnadsstrategi, ett sätt att skapa mening när verkligheten inte erbjuder någon. Fantasin blir ett skydd, ett rum där något annat är möjligt när allt annat är låst. Och i den skapande kraften finns också en vilja att förstå, att sätta ord på det som annars riskerar att lösas upp i kaos.

Längtan efter rättvisa och tillhörighet genomsyrar slutet som en lågmäld men obeveklig puls. Det handlar inte om stora, abstrakta ideal utan om något så grundläggande som att bli sedd som människa, att få existera utan att behöva bevisa sitt värde, att få vara mer än summan av det som andra gjort. Det är en längtan som inte kräver perfektion från världen, men som kräver något så enkelt och samtidigt så svårt som medmänsklighet.

Och kanske är det just där, i den längtan som fortfarande lever trots allt, som något avgörande finns kvar. Inte som ett färdigt svar eller en lösning, utan som en riktning. En stilla men envis rörelse mot en plats där identiteten inte längre definieras av smärta, där rösten inte längre behöver kämpa för att höras, och där det en gång krossade sakta kan börja formas till något som faktiskt tillhör en själv.