Guard

Ur diktsamling: A Plea For Indifference 

“I would rather claw my eyes out
Than feel like that again
I’d rather tie the noose
Than beat my knuckles bloody
Against that wall again

Once upon a time
I allowed the fear to melt away
After living with it for a lifetime
I felt hopeful
For the first time in years

I listened to their words
Believed their claims
I thought they could be trusted
I took their hand
And felt the acidic touch of a mistake
The sharp scraping of chains
The suffocating hold of strings
I gave them my hand
They sunk their nails into my skin
And trapped my wrists

Years ago
But i remember it vividly
The feeling of being moments away
From execution
The sting of betrayal
The burn of their fire

I believed the lies
I closed my eyes
And was taken by surprise
When abandoned
Shook to my core
By the rattling of chains
It felt unreal
To be trapped in that room
I can still recall
How it felt to be suffocating
How it felt to be drowned

A human can’t breathe underwater
But i learned how to do it
For brief moments
But a moment later
And i would’ve drowned

I refuse to repeat the past
Don’t feel bad for me
It’s no use
And i’ll never believe it anyway

I will not be caught off guard again
Oblivion is weakness
And weakness is deadly
Even if it’s just for a moment
It gives hunters a chance to capture you

You won’t be allowed to deceive me
Not even for a split second
Because i refuse to fall
After surviving the past by miracle
Miracles don’t repeat
If i let you trip me
I know that i’ll fall even harder
Even heavier
And sink into the earth
I know that i’d die for real this time
I will not let it happen

I refuse to be killed
I’ll die on my own terms
You don’t get to take control
I’ll never let my guard down”

Det finns en punkt i livet där tilliten förändras från något självklart till något farligt. Inte för att man vill leva utan den, utan för att man en gång lät rädslan smälta bort och trodde att världen äntligen hade blivit trygg nog att släppa in någon.

I början av dikten finns just det ögonblicket. Ett sällsynt ögonblick där hoppet faktiskt fick plats. Efter ett helt liv där rädsla varit ett konstant sällskap kom en stund där den började lösas upp, där det kändes möjligt att sträcka ut handen och tro på orden man hörde.

Men handen som sträcktes ut möttes inte av värme. Den möttes av något helt annat. Den sura, frätande känslan av ett misstag. Kedjor som skrapar mot huden. Trådar som dras åt tills luften blir svår att få ner i lungorna. Bilden är brutal men tydlig – det som först såg ut som en hand att hålla i visade sig vara ett grepp som inte släppte.

Det är därför minnet i texten fortfarande känns så skarpt trots att det ligger år tillbaka i tiden. Vissa upplevelser suddas ut med åren, men svek gör ofta motsatsen. De bränner sig fast i kroppen. I dikten beskrivs det nästan som en avrättning som aldrig riktigt fullbordades, där känslan av att stå på gränsen till något oåterkalleligt fortfarande sitter kvar.

När personen i texten beskriver hur det kändes att kvävas och drunkna blir det en bild av att vara instängd i något som inte går att fly ifrån. Och ändå finns där en överlevnadsinstinkt som vägrar ge upp. En människa kan inte andas under vatten, men ibland lär man sig ändå hur man håller andan precis tillräckligt länge för att överleva.

Det är där beslutet i texten växer fram. Inte ur bitterhet utan ur överlevnad. Ett löfte till sig själv om att aldrig bli överraskad på det sättet igen. Att aldrig låta någon komma så nära att de kan sätta kedjorna tillbaka runt handlederna.

Orden om att aldrig sänka garden handlar därför inte om kyla utan om erfarenhet. Om att ha sett vad ett ögonblick av sårbarhet kan kosta. I den världen är vaksamhet inte paranoia utan ett sätt att fortsätta leva.

Det finns också något sorgligt i den beslutsamheten, eftersom den visar hur mycket som en gång gick förlorat i det där ögonblicket av svek. När tilliten bryts på det sättet försvinner inte bara en relation, utan också en del av förmågan att tro på andra människor.

Men samtidigt finns där en hård styrka i slutet av texten. En vägran att bli kontrollerad igen. En människa som en gång överlevde något som nästan tog allt ifrån henne tänker inte ge bort den makten en gång till.

Och kanske är det just därför vakten aldrig får somna. Inte för att livet ska bli kallt, utan för att överlevnaden en gång krävde att någon alltid stod kvar och höll ögonen öppna.