Att Försöka Styra En Värld Som Redan Känns Tung

“Ibland försöker jag att kontrollera sånt som inte går att kontrollera – Livet till exempel”

Det finns ett särskilt sätt som livet kan kännas på när man lever med både NPF och dystymi, ett slags lågmält men ihållande mörker som inte alltid syns utåt men som ligger där i bakgrunden av nästan varje dag, ungefär som ett konstant gråfilter över tillvaron där inget riktigt blir helt svart men heller aldrig riktigt ljust, och i ett sådant landskap blir behovet av kontroll inte en fråga om makt utan snarare ett försök att skapa någon form av stabil mark i något som annars känns diffust och svårgripbart.

När energin redan från början är lägre än hos många andra människor, och när känslor ofta ligger dämpade bakom en stilla men tung dimma, blir varje oväntad förändring större än den kanske ser ut utifrån, eftersom den inte bara rubbar en plan utan också rubbar den lilla struktur som gör det möjligt att överhuvudtaget ta sig genom dagen utan att allt faller isär.

För många med NPF blir struktur ett sätt att navigera världen, nästan som en karta man ritar för sig själv för att kunna orientera sig bland alla sociala signaler, förväntningar och situationer som annars kan kännas otydliga eller motsägelsefulla, men när dystymin ligger där samtidigt så uppstår ett märkligt tillstånd där man fortfarande försöker hålla ordning på saker trots att känslan av mening ibland känns avlägsen och energin för att faktiskt genomföra allt ofta är tunnare än man skulle önska.

Det är då citatet börjar kännas väldigt nära, eftersom försöket att kontrollera livet egentligen sällan handlar om att vilja styra allt som händer, utan snarare om att försöka hålla ihop något som annars riskerar att glida isär i små delar som var och en kan kännas svåra att bära.

När planer förändras utan förvarning kan det kännas som om marken förskjuts lite under fötterna, inte dramatiskt men tillräckligt för att skapa en inre trötthet som är svår att förklara för någon som inte själv upplevt hur mycket mental energi det kan ta att ständigt anpassa sig till en värld som sällan håller sig till tydliga mönster.

Och samtidigt finns där en annan dimension som dystymin ofta för med sig, nämligen känslan av att livet rör sig framåt även när man själv ibland upplever sig stå kvar på samma plats, som om dagarna passerar utan att riktigt lämna något tydligt avtryck efter sig, vilket i sin tur gör att kontrollförsöken ibland blir ett sätt att försöka skapa riktning i något som annars känns lite stillastående.

Man försöker planera morgondagen noggrant, strukturera veckan, tänka igenom vad som behöver göras och i vilken ordning, inte för att allt ska bli perfekt utan för att det åtminstone ska finnas något slags ram runt tillvaron, eftersom ramar kan göra det lättare att bära även de dagar då energin är låg och motivationen känns tunn.

Men livet fortsätter att röra sig utanför dessa ramar, ibland mjukt och ibland abrupt, och varje gång något förändras uppstår samma stilla påminnelse om att hur mycket man än analyserar och planerar så finns det alltid delar av tillvaron som ligger utanför ens räckvidd.

Det är här något dubbelt uppstår, för samtidigt som insikten om att livet inte går att kontrollera kan kännas frustrerande så kan den också bära på en sorts försiktig lättnad, eftersom den påminner om att allt inte behöver lösas eller förstås fullt ut för att man ändå ska få fortsätta existera i världen.

För i ett liv där både NPF och dystymi färgar upplevelsen blir det ibland viktigare att hitta små stabila punkter än att försöka styra hela riktningen, små saker som går att hålla fast vid när resten av tillvaron känns rörligare än man hade önskat.

Och kanske är det just där citatet landar som mest mänskligt, i erkännandet av att vi ibland försöker kontrollera livet inte för att vi tror att det verkligen går, utan för att det känns lite mindre ensamt att försöka hålla något i händerna när resten av världen fortsätter att röra sig utanför vår kontroll.