Eternity

Ur diktsamlingen: Contained In Turmoil

“The Eye Of Eternity
Promises infinity

Infinite dysphoria
Infinite detachment
Infinite hollowness
Eternal isolation
Eternal misunderstanding
Eternal disorientation
Infinity of yearning
Infinity of shame
Infinity of fear
Eternity of searching
Eternity of disturbance
Eternity of dissatisfaction

The Eye Of Eternity
Has the coldest appearance
Uses the most piercing tone
Gives me the most intense glares

The Eye Of Eternity
Is always there
No matter what

When i ignore it
It waits
When i’m aware of it
It stares
Where i walk free
It follows
Where i’m trapped
It multiplies to surround me

The Eye Of Eternity
Reminds me of what is endless
But also of what is momentary
Momentary safety
Momentary serenity
Temporary control
Temporary comprehension
Moments of connection
Moments of closure
All of which end in due time
Leaving endless unease

The Eye Of Eternity
Tells of everything incapable of change
Tells of all that grips my sorry soul
Trapped in my damaged skin
Trapped in my repulsive body
Trapped in my ugly mind
Trapped in my voided worth

The Eye Of Eternity
Embodies all i lack
Every amount that will never be enough
The absence of awareness
The absence of power
The absence of clarity
The absence of ability to change it

The Eye Of Eternity
Has an infinite perimeter
An infinite depth
It has no end
Its shape only repeats
Its content has no limit
There’s no escape from it

The Eye Of Eternity
Makes sure i never forget
That i never get through
Never get out of that room
Never get out of that tomb
Never get out of that box
Never get out of that yard
Never get out of that dungeon
Never get out of that chamber
Never get out of those chains
Never get out of those strings
Never get out of those hands

The Eye Of Eternity
Scars right through my humanity
And shuts me out of it
So that i’ll always be invalid
Always be a puppet
Always be a scapegoat
Always be prey
Always be trash

The Eye Of Eternity
Contains me in the spiral of time
Of being unaware
Of being absent
It keeps my head under the water
In the uncontrollable flood
Of missed moments
Of lost hours
It curses me for dissociating
It condemns me for wasting time
It strains me away from logic

The Eye Of Eternity
Pulls me over and under
Up high and down low
It catches me in a tight grasp
When the desire for connection returns
It shines a light that keeps me blinded
Keeps me motivated by childish wishes
And when it’s rendered me emotional
It snatches away the hope
And ties me up in the shadows
Of painful desertion
Scraping fragile heart strings
Eternally spinning me around
In the cycle of abandonment
In the storm of attachment
The boomerang of betrayal
The vortex of farewells

The Eye Of Eternity
Stalks me closely
It’s in every room
Every area
It settles on the walls
And watches me intently
There’s no release from its gaze
I stay scrutinized by it
For eternity”

Det finns blickar som kommer utifrån och sedan finns det blickar som aldrig lämnar insidan. Blickar som inte tillhör någon annan människa men som ändå känns lika verkliga som om någon stod i rummet och stirrade. I dikten blir den närvaron till Evighetens öga, en symbol för något som alltid finns där, något som aldrig riktigt försvinner oavsett hur långt man försöker gå bort från det.

Ögat lovar oändlighet, och just den oändligheten är det som gör det så tungt att bära. Inte oändlighet i form av hopp eller möjligheter utan oändlighet i form av tomhet, avskildhet och en känsla av att vara frikopplad från världen omkring sig. När dysforin, skammen och rädslan beskrivs som oändliga känns det som om tiden själv har slutat fungera på ett vanligt sätt, som om varje känsla dras ut tills den blir något som aldrig riktigt tar slut.

Den där blicken verkar också veta exakt när den ska visa sig. När man försöker ignorera den väntar den bara tyst, nästan tålmodigt. När man blir medveten om den stirrar den tillbaka med en intensitet som gör det svårt att tänka på något annat. Den följer efter när man rör sig fritt och när man känner sig instängd tycks den plötsligt finnas överallt samtidigt, som om rummet själv har fått ögon.

Mitt i allt detta påminner ögat också om något märkligt och smärtsamt: att vissa saker i livet bara är tillfälliga. Trygghet kan vara tillfällig. Lugn kan vara tillfälligt. Förståelse, kontroll och till och med kontakt med andra människor kan komma i korta ögonblick men sedan försvinna igen. När de försvinner lämnar de efter sig en känsla av oro som känns betydligt mer permanent.

Därför blir kroppen och sinnet i dikten nästan som ett fängelse. Orden beskriver en känsla av att vara fast i sin egen hud, i sin egen kropp och i sitt eget huvud, som om alla dessa delar tillsammans bildar en bur som inte går att lämna. Det är inte bara en fysisk begränsning utan en existentiell sådan, där värdet av den egna existensen känns tömt på innehåll.

Evighetens öga representerar också allt som saknas. Inte bara det som inte finns just nu, utan det som känns som om det aldrig kommer att finnas. Förmågan att förändra saker. Klarheten att förstå sig själv. Kraften att bryta sig loss från det som håller en kvar. Den sortens frånvaro kan kännas tyngre än själva problemen, eftersom den lämnar en känsla av att vara maktlös inför sin egen verklighet.

När dikten beskriver ögat som något utan slut, något vars form bara upprepar sig och vars djup aldrig tar slut, blir det nästan som en spiral där varje tanke leder tillbaka till samma plats. Man försöker ta sig ut men hamnar hela tiden i samma rum igen, samma box, samma kedjor och samma händer som håller fast.

I den spiralen börjar också tiden bete sig märkligt. Missade ögonblick och förlorade timmar samlas som vatten i en stigande flod. Att dissociera från världen omkring sig blir samtidigt ett skydd och en förbannelse. Skydd eftersom det ger en paus från allt som känns för mycket, men en förbannelse eftersom tiden fortsätter att röra sig utan att man riktigt är där för att leva den.

När längtan efter kontakt med andra människor till slut återvänder kan den därför kännas nästan farlig. Ögat fångar upp den längtan, låter hoppet växa en stund och låter känslorna vakna igen, bara för att sedan rycka undan marken under fötterna. Det är där cykeln av övergivenhet, anknytning och svek börjar snurra igen, som en storm där varje försök att nå någon annan också innebär risken att förlora dem.

Till slut blir Evighetens öga något som inte bara följer efter utan något som finns överallt. På väggarna, i rummen och i varje plats där man försöker vila. Blicken släpper aldrig taget, och känslan av att vara granskad blir en del av själva existensen.

Och kanske är det just det som gör bilden av ögat så kraftfull. Inte att det skrämmer genom sin storlek eller sin styrka, utan genom sin uthållighet. Genom att alltid vara där, alltid se, alltid påminna om det som känns oändligt tungt att bära.