Att Kvävas I Det Svarta Bläcket

Contained In Turmoil – Ink

“I’m starting to drown
In all this black ink
The Ciloras grip
Is starting to bruise my skin
I’m struggling to see past the ink
As it’s dripping from my eyes
Struggling to talk
As it drools from my mouth
I’m losing my balance

It all goes by so fast
Too fast
Time is my worst enemy
It keeps me in the swirl of panic
Even if i know that it’s for the best
I can’t get attached to someone again
It’s just not an option

I want to be anywhere
But stuck here
In the turmoil
I want to be honest
I want to find my place
But i don’t belong anywhere
There’s nothing for me here
Yet i’m still here
Still craving all that’s forbidden
Safety
Closure
Connection
It’s a broken game
I wish i didn’t have to play it
But there’s no other options

Everything feels wrong
Cilora never wants to loosen its grip
I wish i knew what it takes
For me to just be normal”

Det finns en särskild sorts kaos som inte syns utifrån men som ändå fyller hela kroppen, ett kaos där tankarna rör sig så snabbt att det känns som att man håller på att drunkna i dem. I dikten blir det svarta bläcket en bild av just det tillståndet, något som rinner över allt och gör det svårt att både se klart och uttrycka sig. När bläcket droppar från ögonen och rinner ur munnen känns det som en beskrivning av hur tankar och känslor ibland tar över så mycket att de nästan kväver orden innan de ens hinner bli sagda.

Greppet som kallas Cilora känns som något som håller fast kroppen i detta tillstånd. Ett tryck som inte släpper taget, som lämnar märken och gör det svårt att röra sig fritt. Det är ett grepp som både är fysiskt och mentalt, något som sitter kvar i huden men också i tankarna. När man försöker ta sig loss känns det nästan som att kämpa mot något osynligt men samtidigt väldigt verkligt.

Mitt i detta finns tiden som en ständig motståndare. Allting går för fort, så fort att det blir svårt att hinna förstå vad som händer innan nästa våg av panik redan har kommit. Den virveln av stress och oro gör att varje beslut känns riskabelt och varje relation känns som något som kan riva upp allt igen. Därför blir tanken på att knyta an till någon nästan omöjlig, inte för att längtan saknas utan för att rädslan för konsekvenserna är för stark.

Samtidigt finns en annan sida i texten som är full av längtan. En längtan efter trygghet, efter avslut, efter en verklig kontakt med någon annan. De orden står nästan som förbjudna saker i dikten, något som fortfarande lockar men som samtidigt känns farligt att sträcka sig efter. Att vilja ha trygghet och samtidigt känna att man inte får eller kan ta emot den skapar en märklig sorts ensamhet.

Känslan av att inte höra hemma någonstans återkommer flera gånger. Som om världen saknar en plats där man själv passar in. Man vill vara någon annanstans, var som helst egentligen, bara inte fast i den här turbulensen. Men trots den känslan fortsätter livet ändå framåt, och man står kvar där mitt i allt.

När dikten till slut återvänder till greppet som aldrig släpper blir det tydligt hur tung den där känslan av att vara fel kan vara. Inte bara lite annorlunda eller lite utanför, utan fel på ett sätt som gör att man börjar önska att man bara kunde vara normal. Inte perfekt, inte särskild, bara normal nog att få andas utan att känna det där konstanta trycket runt kroppen.

Och kanske är det just där diktens mest sårbara punkt finns, i den enkla men tunga önskan att få vara en människa som inte behöver kämpa så hårt bara för att få känna att man hör hemma i sitt eget liv.