När Spegeln Blir En Fiende

Tear My Skin Off – Fix

“Rip the dermis apart
Scrape it off
And maybe
It’ll finally appease my discomfort
The loathing i feel because of it

It’s wrong
Everything is wrong
My organs
My skin
My body
My mind
All of it is wrong
All of it needs to be fixed
I need to fix it
Or i’ll never be worth anything

Look at myself in the mirror
It’s almost there
I’m almost enough
If only
I could just vacuum out
Everything that there’s too much of
Tighten my skin
So i can finally look at myself
And see something beautiful

They all say the same things
But it’s not so simple
Several years worth of comments
Saying that my weight is way too high
My proportions are way too big
I have too many stretch marks
Eventually
Self-loathing overpowers
The regard for your life

I would voluntarily die
A slow and painful death
If it meant that i could feel pretty
For even a second
Whatever i’ve done to myself
I did it all for beauty
Cause i see no point in living
If i can’t even stand my reflection

I covered my body in scars
Because i wanted to have a moment
In which i didn’t want to crawl out of it
And shred it to pieces

Their words follow me
Around the woods
Around the fields
Around my home
The things echoing in my head
Beliefs that they forced onto me

I found myself
Standing infront of the mirror
Pen marks drawn out over my body
Marking the areas
Where i’d take the scissors
If it meant i could feel okay
With my reflection

The blades were never successful
I’ve always been stuck
Looking like this
Hating myself

Leaning over
Fingers deep in my throat
Trying to force the flaws out
Together with the acids
That burn all it touches
Leaving an unpleasant taste of death
But i’d throw up my guts
And even my heart
If it meant i could have a moment
Where i wasn’t forced
To believe their words

I would cut off chunks of skin
Rip it apart
I would throw up my brain and heart
Purge my shame
I would stay empty until i fade away
Tighten my figure into a skeleton
I would kill every single part of me
If it meant
That i could get a chance
To feel beautiful
Feel good enough
At peace
I just want to feel good about myself
I just want to be okay”

Att stå framför en spegel kan ibland vara en helt vardaglig handling, något man gör utan att tänka på det, men för vissa människor förvandlas den där spegelbilden till något helt annat, till en plats där varje blick blir en granskning och varje detalj känns som ett bevis på att något är fel.

I diktens första rader finns en nästan brutal längtan efter att kunna skala bort kroppen, som om huden i sig blivit ett hinder mellan den man är och den man borde vara, och i den känslan ryms en djup frustration över att vara fast i något som känns fel på ett sätt som är svårt att förklara för någon som aldrig upplevt det själv.

När tanken upprepas att allt är fel, organen, huden, kroppen och till och med sinnet, blir det tydligt att detta inte bara handlar om utseende utan om en hel självbild som långsamt blivit formad av år av kritik, kommentarer och blickar som gång på gång antytt att kroppen inte duger som den är.

Spegeln i dikten blir därför inte bara ett föremål utan nästan en domstol där varje centimeter av kroppen granskas, där varje tanke kretsar kring vad som är för mycket, vad som borde tas bort och vad som skulle behöva förändras för att bilden där inne äntligen skulle kännas rätt.

Det är också där de andras ord börjar visa sin verkliga tyngd, eftersom kommentarer om vikt, proportioner och märken på huden inte försvinner bara för att de uttalades i förbifarten, de stannar kvar och ekar i huvudet långt efteråt, tills de börjar låta som sanningar snarare än åsikter.

När dikten beskriver hur självföraktet till slut kan bli starkare än själva viljan att leva, känns det som en smärtsam påminnelse om hur farliga sådana ord kan bli när de får slå rot i en människas inre värld, eftersom de långsamt kan övertyga någon om att värdet som människa hänger på hur kroppen ser ut.

De ärr som nämns i texten bär därför en dubbel betydelse, både som spår av handlingar och som symboler för en kamp mot en kropp som känns som en fiende, ett desperat försök att för ett ögonblick slippa känslan av att vilja krypa ur sitt eget skinn.

När rösterna från omgivningen fortsätter att följa personen genom skogar, fält och hem blir det tydligt att de inte längre bara finns utanför utan också inuti, som en ständig viskning som upprepar samma budskap om och om igen tills det känns som den enda verkligheten.

Scenen där kroppen markeras framför spegeln är särskilt stark eftersom den visar hur långt tankarna har gått, hur kroppen förvandlats till ett projekt som måste korrigeras bit för bit för att bli acceptabel, som om självvärdet låg gömt någonstans under huden och bara väntade på att bli framtaget.

Ändå visar dikten samtidigt hur dessa försök aldrig lyckas ge den lättnad som eftersträvas, eftersom problemet egentligen aldrig handlade om huden i sig utan om de ord och föreställningar som fastnat långt djupare än så.

Mot slutet framträder därför något som är både smärtsamt och djupt mänskligt, nämligen insikten att alla dessa handlingar egentligen drivs av en enda enkel önskan, en längtan efter att för en stund kunna se sig själv utan hat, utan skam och utan den där obarmhärtiga rösten som säger att man inte räcker till.

Och i den sista raden finns något naket och ärligt som skär igenom allt det andra, eftersom allt som egentligen efterfrågas inte är perfektion eller beundran utan något mycket mer grundläggande, att få känna sig okej i sin egen kropp och att för en stund få vila i tanken att man faktiskt är tillräcklig.