När Rösten Vägrar Tystna

Hear My Voice – Demise

“Poor teenage girl
Made so small
Perceived so unkind

I’ve made countless mistakes
But i’m human too
I have a voice
If only they had remembered that

I wish
That they would’ve cared
Seen me
Heard me

I used to tell myself
“They can shoot me
Cause i stand
But i won’t die
If i refuse to fall”
But what happens
When the place you live in
Tears into you
And rips you apart
While you’re powerless
And can’t save yourself

I told them i was dying
I told them i wouldn’t survive
I told them i couldn’t breathe
But they didn’t care
They hung a rope down from the ceiling
And left me to scream
Beg
And plead
Until inevitably giving in
And tying the noose

They knew
That they wouldn’t have to kill me
With their own hands

I was already hanging by a thread
If they didn’t save me themselves
Nobody could
They knew that
And they left me to die

But somehow
My bloody knuckles
Managed to break through their walls
I was rescued

That year
Was the height of her determination
The peak of her strength
She survived

A promise
Made with tired eyes
“I will never let myself be silenced
Ever again
I won’t go down politely
To their traps
They’ll never strip me of my voice
They Will Hear Me” “

Att bli förminskad är en märklig och smärtsam erfarenhet eftersom det ofta börjar så tyst och nästan omärkligt, genom blickar, ord och antaganden som sakta formar en bild av vem någon påstås vara, tills den bilden nästan börjar kännas mer verklig för omgivningen än människan som faktiskt står där.

I diktens första rader finns en ung människa som redan blivit placerad i ett fack, beskriven som liten, svår och kanske till och med problematisk, och när människor reduceras till sådana etiketter försvinner ofta något avgörande ur bilden, nämligen det mest grundläggande av allt, att bakom varje misstag, varje reaktion och varje sårbar handling finns en människa som fortfarande har en röst och ett behov av att bli sedd.

När dikten säger att hon gjort otaliga misstag men fortfarande är mänsklig, känns det som ett försök att påminna världen om något som borde vara självklart men som så ofta glöms bort, att människor inte blir mindre värda för att de snubblar, att de inte förlorar sin rätt att bli hörda bara för att deras liv inte alltid passar in i andras förväntningar.

Längtan efter att bli sedd och hörd återkommer som en stilla men ihållande önskan i texten, nästan som en viskning från någon som gång på gång försökt nå fram men mötts av tystnad, och just den sortens tystnad kan vara en av de mest förödande upplevelserna en människa kan bära eftersom den säger att ens ord inte spelar någon roll.

När styrkan i början av livet bygger på övertygelsen att man kan stå upp oavsett vad som händer, att man kan vägra falla och därför vägra försvinna, finns där en slags trotsig livsvilja, en vilja att fortsätta trots motstånd, men dikten ställer en brutal fråga som förändrar allt, nämligen vad som händer när själva platsen där man lever börjar bryta ner en istället för att bära upp en.

Den bilden av ett hem eller en miljö som långsamt sliter en människa i bitar medan hon står maktlös är svår att värja sig mot, eftersom den beskriver hur kampen inte längre handlar om enstaka konflikter utan om en situation där hela tillvaron blivit en plats där man inte längre kan skydda sig själv.

När orden i mitten av dikten beskriver hur hon gång på gång berättade att hon höll på att dö, att hon inte skulle överleva, att hon inte kunde andas, blir smärtan nästan fysisk att läsa eftersom det visar hur tydligt ropen på hjälp faktiskt var, och ändå möttes de av likgiltighet, en sorts passiv grymhet där ingen behövde lyfta en hand för att orsaka skada eftersom frånvaron av omsorg gjorde arbetet åt dem.

Bilden av repet som hänger från taket blir då mer än bara en konkret symbol, den blir ett uttryck för hur människor ibland lämnas ensamma med sin förtvivlan tills den känns som den enda vägen ut, som om världen långsamt trycker någon mot en punkt där motståndet till slut bryts ner.

Det mest skrämmande i dessa rader är kanske insikten att ingen behövde döda henne direkt, eftersom hon redan hängde på en tråd, och när en människa befinner sig där räcker det ibland med att ingen sträcker ut handen för att allt ska rasa.

Men mitt i mörkret förändras något i diktens ton, och ur den bilden av förtvivlan växer istället en berättelse om motstånd, om blodiga knogar som fortsätter slå mot väggar tills något faktiskt spricker, och just den bilden är nästan brutal i sin kraft eftersom den visar att överlevnad ibland inte handlar om elegans eller lugn styrka utan om en desperat vägran att försvinna.

Att bryta igenom väggar på det sättet innebär inte att smärtan försvinner eller att allt plötsligt blir lättare, men det innebär att en människa som nästan gick under ändå lyckas ta sig ut ur det som försökte tysta henne.

När dikten beskriver året som höjden av hennes beslutsamhet och styrka känns det som en påminnelse om att överlevnad i sig kan vara en form av mod, särskilt när varje steg framåt sker med trötta ögon och sår som fortfarande är öppna.

Det löfte som avslutar dikten bär därför en särskild tyngd eftersom det inte är ett löfte fött ur naivitet utan ur erfarenhet, ett löfte från någon som vet hur det känns att nästan förlora sin röst och därför vägrar låta någon ta den igen.

I de sista orden finns inte längre samma tystnad som i början, utan något helt annat, en envis och orubblig kraft som säger att den som en gång blev ignorerad nu tänker tala så högt att ingen längre kan låtsas att de inte hör.