Att Stänga Av Känslorna För Att Orka Fortsätta

Illusion Of Steel – Numb

“No you don’t get it

Do you think i have the strength
To let myself feel
When it’s a thousand painful things
All at once
That i can’t control

Do you think i have the time
To be connected with my emotions
With studies
Friends and family
Already taking up so much time
Stress
And energy

No i don’t have the energy
To be vulnerable
Because what good
Is being emotional gonna do me
If people can’t be bothered anyway
And nothing that i can do
About the facts
No control
No closure

And then you think i’m better
Because i surpress every emotion
Until it wells up
And i have to surpress it all again
All at once

You can’t see the difference
Between feeling okay
And forcing yourself to not feel at all

You are just another fool
That fell for the illusion

I’ve gone completely numb
Do you think that’s good
Do you think that’s a life worth living
Do you think i wanna live like this”

Det finns en sorts inre kamp som sällan syns utåt, en kamp där människor runt omkring kanske tolkar tystnad som styrka eller lugn som stabilitet, men där verkligheten egentligen handlar om något helt annat, nämligen ett försök att hålla tillbaka en flod av känslor som annars riskerar att bryta igenom på en gång och lämna en människa helt överväldigad.

I de första raderna hörs en frustration över att inte bli förstådd, en känsla av att någon utifrån tror att det bara handlar om att våga känna efter, att öppna upp och släppa fram det som finns där inne, men när dikten talar om tusen smärtsamma saker som kommer samtidigt blir det tydligt att problemet inte är brist på känslor utan snarare ett överflöd av dem, en intensitet som gör att varje försök att känna efter riskerar att släppa lös något som inte längre går att kontrollera.

Mitt i allt detta fortsätter livet att ställa sina krav, studier som kräver fokus, relationer som kräver närvaro och vardagliga förväntningar som kräver energi, och när varje dag redan känns fylld av stress och ansvar kan tanken på att dessutom bära alla sina känslor fullt ut kännas nästan omänsklig, som om det inte längre finns någon plats kvar i vare sig tiden eller kroppen för sårbarhet.

Där någonstans börjar avstängningen smyga sig in, inte som en lösning i egentlig mening utan mer som en överlevnadsstrategi, ett sätt att lägga ett lock över allt det som annars riskerar att svämma över, och även om det utifrån kan se ut som att personen har blivit starkare eller mer stabil så beskriver dikten hur verkligheten egentligen är den motsatta, eftersom känslorna inte försvinner utan bara trycks ner tills de en dag pressar sig upp igen och måste tryckas tillbaka ännu en gång.

Den här cirkeln av undertryckta känslor skapar en märklig illusion, där omgivningen ser någon som verkar må okej medan personen själv vet att det inte handlar om att må bra utan om att inte känna alls, och just den skillnaden är kanske en av diktens mest smärtsamma insikter, att människor ofta misstar känslomässig avstängdhet för stabilitet.

När dikten talar om illusionen blir det tydligt att den riktar sig mot den missuppfattningen, mot idén att någon som inte visar känslor automatiskt har kontroll över sitt liv, för i verkligheten kan det lika gärna vara ett tecken på att känslorna blivit så svåra att hantera att det enda som återstår är att stänga av dem helt.

Mot slutet kommer den kanske mest brutala insikten av alla, nämligen att fullständig avstängdhet inte är frihet utan tomhet, ett tillstånd där smärtan kanske dämpas men där också allt annat försvinner, värme, glädje, närhet och mening, och frågan som ställs i de sista raderna hänger kvar i luften som ett rop snarare än ett konstaterande.

För innerst inne finns där fortfarande en människa som inte vill leva utan känslor, som inte vill vara avdomnad och som inte accepterar tanken att detta skulle vara ett bra sätt att leva, och just i den frågan finns också något djupt mänskligt, ett motstånd mot tomheten och en längtan efter ett liv där känslor inte behöver stängas av för att man ska kunna överleva.