Patientsäkerhetslagen (2010:659) Kap 5

5 kap. Begränsningar i rätten för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att vidta vissa hälso- och sjukvårdande åtgärder

1 §

Denna del av lagen förbjuder personer som inte tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen att yrkesmässigt undersöka eller behandla andra för allvarliga sjukdomar. För patienten är detta en livsviktig spärr mot kvacksalveri; det ska inte vara tillåtet för vem som helst att tjäna pengar på att lova bot mot cancer eller svåra infektioner utan medicinsk grund. Föräldern ges här en juridisk trygghet i att staten aktivt försöker rensa marknaden från aktörer som saknar kompetens men som utnyttjar människors desperation. Om lagen tillåter outbildade att laborera med svårt sjuka människor, öppnas dörren för onödigt lidande och dödsfall som aldrig kan repareras.

2 §

Det finns specifika områden där förbudet är absolut, oavsett om behandlingen sägs vara “komplementär”. Det gäller vård av smittsamma sjukdomar som är farliga för samhället, behandling av cancer, diabetes eller sjukdomar under graviditet och förlossning. Barnet skyddas här från att utsättas för verkningslösa kurer när tiden är kritisk för en fungerande medicinsk behandling. Föräldern ska kunna lita på att när det gäller livsavgörande diagnoser, så är det bara den vetenskapligt förankrade vården som får agera. Att bryta mot detta är inte bara ett lagbrott, det är ett direkt angrepp på patientens rätt till liv och korrekt vård.

3 §

Här förbjuds personer utanför vården att använda metoder som innebär kirurgiska ingrepp, narkos eller allmän bedövning, samt att behandla någon under hypnos. Patienten skyddas från att genomgå fysiskt ingripande procedurer hos personer som saknar kunskap om anatomi, sterilitet eller akut livräddning. Föräldern kan känna en trygghet i att ingen får sätta en skalpell i deras barn eller försätta barnet i ett hjälplöst tillstånd utan att ha en gedigen medicinsk utbildning i ryggen. Om outbildade tillåts utföra dessa ingrepp, är risken för permanenta skador och akuta dödsfall extremt hög.

4 §

Det är strikt förbjudet för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att undersöka eller behandla ett barn under åtta år. Denna paragraf erkänner barnets särskilda sårbarhet och det faktum att små barn inte kan föra sin egen talan eller bedöma risker. Föräldern ges här ett tydligt mandat: staten säger nej till alla “alternativa” behandlare när barnet är så litet. Att experimentera med ett barns hälsa genom att undvika den professionella vården är ett svek mot barnets rätt till en trygg uppväxt och hälsa. Den som ändå gör detta begår ett brott som kan få förödande konsekvenser för barnets hela framtida utveckling.

5 §

Här fastställs att förbuden i kapitlet inte gäller för de åtgärder som vidtas inom ramen för hälso- och sjukvården eller när någon handlar i en nödsituation. Patienten ska kunna få hjälp av en medmänniska vid en olycka utan att denne riskerar straff, men det får aldrig användas som en ursäkt för att bedriva verksamhet utan tillstånd. Föräldern vet att i ett akut läge får vem som helst gripa in för att rädda barnets liv, men att den ordinarie vården alltid kräver legitimation. Om gränsen mellan nöd och yrkesmässig behandling suddas ut, skapas ett juridiskt kaos där patientens säkerhet offras för otydliga definitioner av ansvar.