När Tystnaden Blir Tyngre Än Alla Skrik

Madness

The silence weighs heavy
It suffocates and crushes
It stares me right in the face without a word
I already know its demands
It doesn’t need to tell me anything
It knows the silence cuts me so much deeper
Than anything it’s screeched in my ears
I rip out its knife and bleed out
Gush out the fury and agony
I break apart
Sometimes bit by bit
Sometimes in an instant shatter
And i watch the pieces wash away through tearfilled eyes
Clutching at my chest
Although it never soothes the heartache
I explode on the inside
Sometimes slowly
Sometimes all at once
Scrub and burn and punch and scream
To try and relieve the pain that can’t fit in my body
Hit my head and bang it against the walls
Pound away the madness over how i’m not allowed to exist
Over the fact i’m only ever Almost a person”

Det finns en sorts tystnad som inte alls är stilla. Den är inte lugn, inte tom och inte fredlig. Den är tung. Den ligger över bröstet som något som trycker luften ur kroppen och lämnar efter sig en känsla av att inte kunna andas fullt ut. I den här dikten blir tystnaden nästan som en egen varelse. Den står där, rakt framför en, utan att säga ett enda ord – och ändå vet man exakt vad den kräver.

Det är just den ordlösa tyngden som gör den så obarmhärtig. När någon skriker finns det åtminstone ett ljud att möta, något konkret att reagera på. Men tystnaden skär djupare, därför att den inte ger något att greppa. Den bara finns där och vet precis var den ska trycka för att göra mest ont. Den vet att den inte behöver säga något alls.

När känslor blir för stora för kroppen händer något märkligt med människan. Allt börjar spricka inifrån. Ibland sakta, nästan omärkligt, bit för bit. Ibland så plötsligt att det känns som att hela jaget krossas i ett enda ögonblick. Dikten fångar den där upplevelsen av att stå kvar och se sina egna bitar flyta iväg, genom ögon fyllda av tårar, utan att riktigt kunna stoppa det.

Händerna trycks mot bröstet, som om man försöker hålla ihop något som redan gått sönder. Men hjärtat låter sig inte lugnas så lätt. Smärtan fortsätter att pulsera där inne, envis och rå. Den stannar kvar även när man försöker hålla fast vid sig själv.

I de rader där kroppen reagerar – där man skrubbar, slår, skriker och bankar – syns något väldigt mänskligt. När känslan inte längre får plats i kroppen försöker kroppen själv skapa ett utlopp. Det är ett desperat försök att få något som är osynligt att försvinna genom rörelse, genom kraft, genom smärta. Som om man försöker pressa ut stormen ur sitt eget bröst.

Det mest skärande i dikten ligger kanske i den sista tanken. Den där känslan av att inte riktigt få finnas. Att stå i världen men ändå uppleva att ens plats alltid är villkorad, halv, nästan. Som om man befinner sig i ett mellanrum där man aldrig riktigt räknas fullt ut.

Att beskriva sig själv som “nästan en person” är en formulering som bär en enorm tyngd. Den rymmer en sorg över att inte bli sedd, inte bli erkänd, inte få vara hel i andras ögon eller kanske ens i sina egna.

Samtidigt finns det något oerhört starkt i att sätta ord på allt detta. Att skriva fram tystnaden, ilskan, smärtan och splittringen kräver ett mod som inte alltid syns på ytan. Orden blir ett sätt att visa hur det verkligen känns på insidan, bortom de masker människor ofta tvingas bära.

I dikten finns både mörker och sårbarhet, men också en tydlig närvaro. Någon ser sin egen smärta, beskriver den och vågar låta den ta plats på papperet. Och i just det ligger något viktigt. För även när en människa känner sig som “nästan” någonting, så visar sådana här ord något annat.

De visar en röst. En röst som finns, som känner, som tänker och som uttrycker något djupt sant om hur det kan vara att leva i ett inre kaos.

Och ibland är just det första steget bort från tystnaden.