Socialtjänstlagen (SoL 2001:453) Kap 16
16 kap. Övriga bestämmelser
1 §
Beslut av socialnämnden får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (förvaltningsrätten) om nämnden har meddelat beslut i frågor om:
-
Bistånd enligt 4 kap. 1 § (t.ex. försörjningsstöd eller hemtjänst).
-
Vägran att lämna medgivande enligt 6 kap. 5 § (privata placeringar).
-
Medgivande enligt 6 kap. 6 § eller återkallelse av sådant medgivande.
-
Förbud enligt 6 kap. 10 §.
-
Avgifter enligt 8 kap. 2 § eller 9 kap. 4 §.
Detta är medborgarens rättsliga skydd mot myndighetsbeslut. För individen innebär det att man inte behöver acceptera ett “nej” från socialtjänsten utan kan få saken prövad av en oberoende domstol. Om en person nekas pengar till hyran, är det genom denna paragraf som hen kan kräva en rättslig prövning.
2 §
Beslut i frågor om bistånd får överklagas även av den som är missnöjd med beslutets innehåll i övrigt, till exempel om biståndet beviljats i en annan form än den sökta. Detta innebär att du inte bara kan överklaga ett helt avslag, utan även om du anser att den hjälp du fått är felaktigt utformad. För den enskilde är detta ett skydd mot att socialtjänsten “tvingar på” en lösning som inte passar.
3 §
Beslut av Inspektionen för vård och omsorg (IVO) om föreläggande med vite eller förbud mot verksamhet enligt 12 kap. får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta är rättssäkerheten för de utförare som står under tillsyn. De ska ha en chans att försvara sig mot statens ingripanden.
4 §
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten i ärenden som avses i 1 och 3 §§. Det innebär att domstolen först måste besluta om de ens ska ta upp fallet. Det krävs oftast att det finns ett prejudikatsintresse eller att det är uppenbart att förvaltningsrätten dömt fel.
5 §
Kommunen får ta ut rimliga avgifter för hemtjänst, dagverksamhet och bostad i särskild boendeform. Avgifterna får dock inte överstiga kommunens självkostnader. Detta är den ekonomiska ramen för äldre- och funktionshindersomsorgen. För individen är detta skyddet mot att kommunen försöker tjäna pengar på omsorgen.
6 §
Vid fastställande av avgifter enligt 5 § ska kommunen se till att den enskilde får behålla tillräckliga medel för sina personliga behov (det så kallade förbehållsbeloppet). Ingen ska behöva gå under existensminimum på grund av kommunala vårdavgifter. Om en kommun tar så mycket betalt för ett boende att pensionären inte har råd med kläder eller hygienartiklar, bryter de mot denna lagstadgade skyddsregel.
7 §
Kommunen får ta ut avgift för stöd och hjälp som ges i form av familjerådgivning. Denna avgift ska vara skälig. Det erkänner att familjerådgivning är en service som kan kosta, men att priset aldrig får vara så högt att det hindrar människor från att söka hjälp för sina relationer.
8 §
Socialnämnden får efterge (efterskänka) en avgift helt eller delvis om det finns särskilda skäl. Det är en ventil för personer med extremt dålig ekonomi eller i andra ömmande fall. Om en person drabbas av en ekonomisk katastrof ska nämnden kunna lyfta bort avgiften för att inte förvärra situationen.
9 §
Regeringen får meddela föreskrifter om högsta avgift (maxtaxa) för vissa tjänster inom äldre- och funktionshindersomsorgen. Detta är statens sätt att se till att avgifterna är någorlunda lika och rimliga i hela landet. Det förhindrar att boendekostnaden blir en “postnummerlotteri”.
10 §
Beslut om avgift enligt 5 § får överklagas genom laglighetsprövning enligt kommunallagen, om det inte rör ett enskilt fall som omfattas av 1 §. Detta är en teknisk juridisk gränsdragning för hur man klagar på kommunens generella avgiftssystem kontra sin egen specifika räkning.
11 §
Om någon genom oriktiga uppgifter eller genom att underlåta att lämna uppgifter har förorsakat att bistånd lämnats obehörigen eller med för högt belopp, får socialnämnden återkräva vad som har betalats ut för mycket. Detta är lagens skydd mot bidragsfusk. För individen innebär det en skyldighet att vara ärlig om sin ekonomi. Om man medvetet döljer en inkomst för att få socialbidrag, skapar man en skuld till kommunen som kommer att drivas in.
12 §
Socialnämnden får även kräva åter om någon i annat fall än som avses i 11 § har fått bistånd obehörigen eller med för högt belopp och skäligen borde ha insett detta. Detta handlar om god tro. Om kommunen av misstag sätter in dubbelt försörjningsstöd på ditt konto och du märker det men använder pengarna ändå, kan de krävas tillbaka eftersom du borde ha insett att summan var felaktig.
13 §
Socialnämnden får helt eller delvis efterge en återbetalningsskyldighet som fastställts enligt 11 eller 12 §§, om det finns särskilda skäl. Det är en humanitär ventil. Om ett återkrav skulle leda till att en familj hamnar i total misstär eller om felet till stor del legat hos myndigheten, kan man välja att inte kräva tillbaka pengarna.
14 §
Beslut om återkrav enligt 11 och 12 §§ får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta säkerställer att ingen krävs på pengar utan att ha rätten att få grunden för kravet prövad rättsligt.
15 §
Bestämmelser om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten finns i lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten. Denna paragraf kopplar SoL till den specifika dataskyddslagstiftningen för socialtjänsten. Det reglerar hur länge uppgifter får sparas och vem som får läsa dem. För den enskilde är detta ett skydd mot att ens personliga historia ligger sökbar för evigt eller för fel personer.
16 §
Regeringen får meddela föreskrifter om att socialnämnden ska lämna uppgifter för statistikändamål. Detta är grunden för att Socialstyrelsen ska kunna föra nationell statistik över hur socialtjänsten används i Sverige. Det krävs för att kunna planera välfärden på lång sikt.
17 §
Socialnämnden bör främja forskning inom socialtjänstens område. Detta understryker att socialt arbete ska vila på vetenskaplig grund. Genom att underlätta för forskare att studera insatsernas effekter kan man utveckla bättre metoder för att hjälpa människor. För individen innebär det att de insatser man erbjuds ska vara beprövade och effektiva.
18 §
Vid forskning som rör socialtjänsten ska hänsyn tas till den enskildes integritet. Bestämmelser om etikprövning finns i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor. Ingen ska behöva bli föremål för forskning utan att deras rättigheter och personliga integritet skyddas genom en oberoende etisk granskning
