Socialtjänstlagen (SoL 2001:453) Kap 9
9 kap. Stöd och hjälp till personer med funktionsnedsättning
1 §
Socialnämnden ska verka för att människor som möter betydande svårigheter i sin livsföring på grund av funktionsnedsättning får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och leva som andra. Insatserna ska inriktas på att frigöra och utveckla den enskildes egna resurser. Verksamheten ska bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Detta är hjärtat i funktionshinderspolitiken inom SoL; det handlar om att bryta isolering. Om socialtjänsten endast erbjuder miniminivåer som gör att individen blir sittande hemma utan social kontakt, bryter de mot kravet på att möjliggöra deltagande i samhällets gemenskap.
2 §
Socialnämnden ska genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja att personer med funktionsnedsättning får det stöd och den hjälp som de behöver. Detta innebär att nämnden inte passivt kan vänta på att en person med kognitiva eller fysiska nedsättningar själv ska lyckas navigera byråkratin för att söka hjälp. Man måste aktivt söka upp och informera. För individen är detta garantin för att man inte glöms bort bara för att man har svårt att föra sin egen talan. Om nämnden känner till personer som lever i misstär och isolering men inte agerar förrän en formell ansökan kommer in, sviker de sin uppsökande plikt enligt 9 kap. 2 §.
3 §
Socialnämnden ska verka för att det finns tillgång till bostäder med särskild service för dem som på grund av funktionsnedsättning behöver det. Det här är den lagstadgade grunden för gruppbostäder och servicehus. För den enskilde handlar det om att kunna flytta hemifrån och ha ett eget liv, men med den trygghet som personalstöd dygnet runt innebär. Om kommunen har så stor brist på platser att unga vuxna tvingas bo kvar i föräldrahemmet mot sin vilja, förvägrar de dessa individer rätten till ett självständigt vuxenliv och bryter mot lagens krav på tillgång.
4 §
Socialnämnden ska verka för att personer med funktionsnedsättning får möjlighet till arbete eller annan meningsfull sysselsättning. Detta inkluderar daglig verksamhet för dem som inte kan få ett arbete på den öppna arbetsmarknaden. Sysselsättningen ska anpassas efter individens förmåga och intressen. För människan bakom diagnosen är detta rätten att få känna sig behövd och ha en struktur i vardagen. Om kommunen erbjuder enformig sysselsättning som inte tar hänsyn till individens potential, motverkar de lagens syfte att frigöra och utveckla den enskildes resurser.
5 §
Socialnämnden ska verka för att personer med funktionsnedsättning får tillgång till fritidsverksamhet och kultur. Detta är en viktig precisering som visar att livet handlar om mer än bara boende och arbete. Det innefattar rätten att kunna gå på bio, träffa vänner och delta i föreningars aktiviteter. För individen är detta rätten till personlig utveckling och nöje. Om kommunen nekar ledsagning eller stöd till fritidsaktiviteter med hänvisning till att det inte är “livsnödvändigt”, missar de att lagen kräver att man ska kunna leva som andra.
6 §
När det gäller stöd och hjälp till personer med funktionsnedsättning finns även bestämmelser i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Denna paragraf påminner om att SoL är en generellt gällande lag, medan LSS är en rättighetslag för vissa specifika grupper. Socialnämnden måste ha koll på båda lagrummen för att säkerställa att individen får den starkaste rättighet hen är berättigad till. Om man nekar en person LSS-insatser utan att istället pröva rätten till bistånd enligt SoL, lämnar man individen helt utan skyddsnät, vilket är ett allvarligt rättsligt fel.
