Livets alla törnar

Livets alla törnar har gjort mig rädd ofta.
Törnena verkar inte kunna suddas bort.
De finns hela tiden kvar och gör ont.
Livets alla törnar har tagit bort hoppet om mina innersta drömmar.
Försöker vara stark men ofta känns det inte som jag orkar mer.
Vill inte mera.
Nu vill jag bara försvinna bort i det tomma intet.
Det känns som jag aldrig kommer att nå dit jag vill.
Hur ska jag finna orken att fortsätta
när mina innersta drömmar känns så långt borta.
Det känns bara som tiden går men inget blir ändå.

Allting är tungt, som om varje andetag kräver mer kraft än kroppen kan ge, och varje steg känns som att gå genom ett landskap täckt av vassa stenar där smärtan inte bara sitter på huden utan tränger in i benen, i händerna, i hjärtat, där rädslan för att misslyckas och förlora allt som en gång kändes möjligt ligger som en sten i bröstet som växer för varje dag som passerar, och det är inte en rädslans skugga som snabbt försvinner utan en ständig närvaro som tar plats i varje tanke, varje dröm och varje önskan som en gång fanns, och det är som om hoppet själv har blivit ett främmande ord som tillhör andra människor medan verkligheten är kall och ensam, fylld av de tomma rummen där drömmarna borde ha funnits men där det enda som finns kvar är eko av förlorade möjligheter och tystnaden som följer med dem.

Det är en ensamhet som inte går att dela, för hur kan någon annan förstå att det som river en inifrån inte syns utåt, att styrkan man försöker visa inte är verklig utan bara en mask som döljer hur nära man är att ge upp, hur varje försök att hålla fast vid något ljus känns som att greppa luft mellan fingrarna och hur tiden fortsätter att passera som om ingenting betyder något, och varje morgon som kommer är bara en ny påminnelse om att kroppen fortfarande fungerar medan själen skriker efter vila, efter ett ställe där smärtan inte når, där törnen inte bränner och där det som en gång kändes möjligt inte längre är utom räckhåll utan finns inom en armlängds avstånd men ändå alltid på fel sida av glas, ouppnåeligt och kallt, som en dröm man inte längre kan minnas utan bara känna som ett tomt hål i hjärtat som aldrig fylls.

Allt detta växer långsamt, nästan omärkligt, tills det inte längre går att ignorera, och det är som att stå mitt i en storm utan skydd där varje vindpust river med sig en del av det som en gång var tryggt, varje regndroppe är som en påminnelse om alla misslyckanden, alla drömmar som inte blev verklighet, och varje steg framåt är tungt eftersom kroppen och själen inte längre rör sig i samma takt utan kämpar mot varandra, där hjärtat vill ge upp och kroppen fortsätter, där viljan finns men inte kraften, och där varje andetag är både en handling av överlevnad och en påminnelse om den tyngd som världen har lagt på axlarna.

Och ändå fortsätter tiden, utan nåd, utan att stanna för att fråga om någon orkar mer, och varje dag som passerar är som en påminnelse om att livet inte frågar, inte väntar, utan bara fortsätter, och allt som finns är att stå kvar, känna varje törn som bränner, varje saknad som ekar i bröstet, varje hopp som smälter bort i ensamhetens kalla tystnad, och kanske är det i själva uthålligheten, i det faktum att kroppen fortsätter trots allt, som en tyst styrka gömmer sig, en styrka som inte syns, som inte applåderas, som inte firas, men som ändå existerar som ett bevis på att även när allt känns förlorat och alla drömmar ligger långt borta finns en vilja att fortsätta, en vilja att andas, en vilja att känna, och i detta lilla finns en slags livskraft som inte kan tas ifrån någon, hur smärtsamt det än är, och som kanske, bara kanske, långsamt kan göra att törnarna inte längre bara river utan också lär, visar, påminner om vad det betyder att finnas, att överleva, att bära smärtan och ändå stå kvar.