Löven faller

När löven faller
Så strömmar minnen över mig
Känslorna stormar inom mig.
Mörkret både välkomnar och skrämmer.

När löven faller
Väcks starka minnen till liv
Väcks starka känslor inom mig
Mörkret väcker kusliga känslor.

När löven faller
Väcks fina minnen till som samtidigt är smärtsamma.
De påminner om vad jag en gång har förlorat.
Kommer jag orka genom en höst till?

Det finns något i höstens skymning som bär på en paradoxal känsla, där den svala vinden som får löven att dansa mot marken samtidigt lockar fram minnen som länge har legat i vila, och där varje fallande blad blir en tyst påminnelse om både glädje och sorg, om det som har varit och aldrig riktigt kan återvända, vilket får hjärtat att slå med en blandning av saknad och vördnad inför det som en gång var. Minnets kraft är överväldigande när naturen speglar inre tillstånd, och när mörkret omsluter omgivningen känns det som om varje skugga bär på en hemlighet som man vill förstå men aldrig riktigt kan greppa, där rädslan för det okända samexisterar med en slags välkommen stillhet som ger plats åt reflektion.

De smärtsamma minnena är inte bara förlustens skugga, utan också bevis på det som en gång var levande och viktigt, och att känna denna dualitet – att det fina kan vara smärtsamt och det smärtsamma kan rymma skönhet – är att vara människa i sin mest sårbara form, att stå mitt i höstens förändring och inse att allt som faller inte bara är slut, utan början på ett nytt sätt att känna, ett nytt sätt att minnas. Frågan om att orka genom ännu en höst blir då inte bara fysisk uthållighet utan en existentiell prövning, där varje andetag av kyla och varje glimt av ljus genom de kala träden påminner om att livet fortsätter trots saknaden, och att styrkan att bära minnen och känslor inte alltid ligger i att glömma, utan i att våga låta dem existera, samtidigt som världen runt omkring långsamt tystnar i höstens rytm.

I höstens tysta resonans finns en paradoxal tröst; lövens fall är både slut och början, en påminnelse om att allt som en gång var levande fortsätter att påverka nuet, och att känslorna som väcks inte behöver bäras ensamma, utan kan speglas i den omgivande naturens skiftningar, som varsamt bjuder in till eftertanke och stillhet, och ger en möjlighet att stå kvar, lyssna, känna och låta sig påverkas, för även när mörkret skrämmer och sorgen biter, finns där en skönhet i att minnas, i att känna och i att fortsätta framåt, genom en höst till.